Aktuell analys, Aktuell reflektion

Finns alla svar i Finland?

Den svenska skolan drabbas av ständig förintande kritik, som ibland närapå får symbolisera hela vårt samhällsbygges stadiga förfall. Ack ja. Vem har rätt och vem har fel? Vad är problemet egentligen? Vi återkommer om det. Det finska utbildningssystemet, däremot, höjs lika regelbundet till alla upptänkliga skyar och rankas som en av världens bästa. Vad – som det brukar heta i reklamfilmer – vad är hemligheten? Nu gör engelska The Guardian (en för min del återkommande källa till aktuella lärdomar) ett försök att förklara.

De är vältränade, alltså välutbildade. Låter som en bra början, eller hur? Ansedda, uppenbarligen. Närmast vördade av allmänheten, om man läser mellan raderna i artikeln. Konkurrensen mellan dem är hård. Långtifrån alla lyckas nå de poster de vill åt. Den krävande utbildningen sägs utgöra basen för den frihet de sedan åtnjuter att själva söka strategier i skolsalen. Skolinspektioner har tydligen inte setts till sedan 1990-talet. Under lärarutbildningen ska aspiranterna själva fostras att fatta egna beslut och använda sitt omdöme. Mycket har tydligen hänt på några decennier i landet, från stark statlig kontroll över skolsystemet till att bygga mer på ackumulerat förtroende mellan myndigheter och utbildningsinstitutioner. Enligt en lärarutbildare som intervjuas av The Guardian har synen på lärare länge varit att det är de som ‘tagit civilisationen ut till de små byarna på landsbygden’ under moderniseringsfasen på 1900-talet.

Forsknings- och faktabaserade processer betonas, samtidigt som skapandet av så kallad kognitiv dissonans uppmuntras. Det vill säga, det är farligt att vara för säker på sin sak och sådana attityder måste utmanas av duktiga didaktiker. Landets resultat på de internationella, omdiskuterade Pisa-testerna är omvittnat goda, men ses av en intervjuad pedagog mer som en trevlig biverkning än som ett mål i sig.

– Lärare i Finland är självständiga yrkesmänniskor, respekterade för att gör en skillnad i unga människors liv, menar en finsk utbildare verksam vid Harvard-universitetet i USA.

Hur svårt kan det vara? Vad vet jag. Fungerar det finska receptet och deras upparbetade traditioner i sammanhanget väl där, men skulle inte ha samma effekt i säg, deras västra grannland? Eller skulle det? Det är jag inte expert nog att uttala mig tvärsäkert eller ens semisäkert om. Men artikeln i sig är läsvärd.

För övrigt lyssnar jag i bokstavligt talat skrivande stund på mexikanska artrockensemblen Cabezas de Cera strömmade från den där svenska streamingtjänsten alla andra streamingtjänster siktar in sig på att slå ut. Det har ingenting med inlägget i övrigt att göra, men raffinerat och spännande tonspråk har de. Verkligen.

 

Källa: “Highly trained, respected and free: why Finland’s teachers are different” av David Crouch / The Guardian 17 juni 2015

Advertisements
Standard
Aktuell analys, Pseudopedagogiska påhopp

Branded Content, Native Advertising eller bara vanlig textreklam?

Nyligen har ännu en debatt uppstått om hur nära massmedier och dess journalister kan stå näringslivsintressen och inte minst låta dem sponsra innehållet man publicerar, utan att detta innehåll påverkas i otillbörlig grad. Ett av de senaste exemplen i Sverige handlar om Svenska Dagbladet, vars reporter Carolina Neurath åker omkring i en Volvo (ja, det är ingen hemlighet vilket bilmärke det handlat om här, så jag anser mig inte göra mig skyldig till textreklam i just det här fallet) och intervjuar en av de så kallade storägarna i… Volvo. Jo, tydligen är det begreppet branded content vi ska lära oss att använda numera, förresten. Antagligen borde ha jag snappat upp det tidigare. Neurath har mött kritik från kolleger som Publicistklubbens ordförande Björn Häger och även bemött en del av det som sagts, bland annat i tidningen Journalisten. Fler stora svenska tidningar (som numera knappast bara är tidningar utan producerar även TV-material, med mera) är på väg att följa samma överlevnadsinstinkter och tillåta finansiering från företagsvärlden för specifikt innehåll och vissa fall för anställningar av reportrar inom vissa områden, ryktas det.

Ett besläktat begrepp med snarlik eller kanske rentav i grunden identisk andemening är native advertising. Åt det fenomenet (det vill säga i princip detsamma som avhandlades ovan, eller?) ägnade talkshowvärden John Oliver en engagerad och träffsäker utläggning i höstas i sitt då ganska färska veckomagasin “Last Week Tonight” på HBO. Det här är ett spännande ämne, som jag av omständigheterna nödgats reflektera över med jämna mellanrum. Som lokalreporter en gång i tiden, senare som student i medievetenskap och senast i undervisningssammanhang. Det finns ju ett naturligt samband med ämnet källkritik, som vi regelbundet återkommit till på folkhögskolan där jag nu arbetar, liksom på högstadienivå där jag var inne och vikarierade ett par år i bland annat svenska. Just Olivers osande utläggning använde jag i engelska, vill jag minnas, när den var relativt aktuell. Och nu påminns jag ju om att ämnet knappast kommer att bli inaktuellt på länge. Finns det överhuvudtaget några självklara gränser mellan oberoende journalistik, infotainment och förtäckt propaganda numera? Hur stort problem är det i så fall? Frågan blir faktiskt mer och mer komplicerad ju längre man funderar över den…

Inslaget i “Last Week Tonight” finns tillgängligt på YouTube. Det kan krävas att man ser om det ett par gånger för att uppfatta alla nyanser. Själv utformade jag en ordlista att gå igenom, samt några diskussionsfrågor – se bifogad PDF nedan.

LAST WEEK TONIGHT-native advertising-signed

Standard
Aktuell analys, Experimentell ecklesiastik

Rosling förklarar flyktingströmmar från Syrien på tre minuter

Han är överallt, i stort sett. Den globalt uppmärksammade svenske professorn (i ämnet internationell hälsa, för att vara noggrann) Hans Rosling. Nu har han på ett pedagogiskt sätt med klossar och kartor gett sig på att förklara hur stora flyktingströmmar som uppstått i och med inbördeskriget i Syrien. Hur många människor det handlar om, vart de rör sig och vart de inte alls kommer i så stor utsträckning. Mer än hälften av befolkningen har lämnat sina vanliga bostadsorter. De flesta är fortfarande någonstans inom landet, några miljoner är i något av grannländerna medan ett par futtiga procent kommer till Europa. Och till vår världsdel är det inte så lätt att ta sig, vilket Rosling förklarar inom spannet av tre späckade minuter. Hur fungerar systemet egentligen? Och verkar det som om Europa vill låta fler syrier söka flyktingstatus? Se videon från Gapminder, som kan hittas bland annat via organisationens FaceBook-sida eller exempelvis via OmVärlden, som tillfogar några kommentarer.

Där finns för övrigt också en relativt aktuell artikel där samme Rosling kritiserar det så kallade Social Progress Index, som används för att jämföra olika länders framsteg idag. Visserligen ska deras sammanställningar ta mer hänsyn till hur länderna tar hand om sina medborgare, snarare än mäta deras bruttonationalprodukter. Men Rosling tycker ändå blir som en “poängtabell i fotboll”. Det saknas historiska sammanhang. Dessutom jämförs hela stater i för stor utsträckning, medan utvecklingen i stort går mot ökad jämlikhet mellan länderna – men ökad ojämlikhet inom dem, enligt Rosling.

Det finns många sätt att jämföra länder i dag. I OmVärldens artikel nämns bland andra FN:s Human Development Index, Världsbankens World Development Indicators och World Happiness Report. Mycket att plöja igenom för den som har tid och engagemang i globala frågor, och inte minst om du undervisar i samhällskunskap eller geografi. Vilka jämförelser är mest rättvisande och har Hans Rosling facit i de flesta frågor? Viktiga frågor för framtiden…

 

Källor: Hans Rosling kritisk till nytt utvecklingsindex: “Som en poängtabell i fotboll” /OmVärlden 12 maj 2015, Här är Hans Roslings Syrien-förklaring som sprider sig över nätet / OmVärlden 9 juni 2015, Gapminder på FaceBook, Svenska Wikipedia: Hans Rosling. 

Standard
Rafflande retorik

Chimamanda och Maysoon: två talträngda TED-arbetare

TED Talks. En plattform för inflytelserika men inte alltid världsberömda personligheter att lufta sin mening om ett givet ämne under en dryg kvart inför en positivt inställd publik, något som förevigas och sedan blir allmän egendom på nätet. Allt är väl inte lika revolutionerande, men visst kan man hitta en del aha-upplevelse-provocerande anföranden där. Urvalet är stort och växer. Två av dem som jag använt i undervisning, dels i engelska men även i svenska på temat retorik under det gångna läsåret hölls av nigerianska författarinnan Chimamanda Adichie och palestinsk-amerikanska komikern Maysoon Zayid. Och vad pratar de om? Ja, i Adichies fall handlar det framförallt om faran i att bara höra en berättelse. Det finns alltid flera. Ur fler perspektiv. Och Zayid delar med sig erfarenheter som att ständigt skaka – på grund av cerebral pares – men samtidigt satsa på en karriär i showbusiness.

Anförandena finns på YouTube, där de är lättillgängliga men saknar svensk textning om så önskas. Sådan kan man däremot ofta hitta på TEDs egen hemsida, men där är det bra att ha en egen inloggning först. När jag själv använt anförandena  i undervisning på Allmän kurs, alltså motsvarande gymnasiemnivå i folkhögskolemiljö, har jag utformat frågeformulär som bifogas nedan. Bara för att. Som inspiration eller avskräckande exempel.

CHIMAMANDA ADICHIE-TED Talk 2009-signed

Maysoon Zayid TED Talks-signed

 

Chimamanda Adichie: The Danger of a Single Story (2009, YouTube-versionen)

Maysoon Zayid: I Got 99 Problems… Palsy Is Just One (2014, YouTube-versionen)

Standard
Aktuell reflektion, Cineastiska seanser

Vilka är verklighetens tronspelare?

Som så många andra här i världen just nu, är jag mer än aningen investerad i händelseutvecklingen på en kontinent som inte existerar, men påminner obehagligt mycket om den planet där jag själv och cirka sju miljarder andra människor (enligt den senaste uppskattningen jag såg någonstans) vistas dagligen. Westeros. Och för all del, dess grannkontinent, som jag aldrig kommer ihåg namnet på, men generellt verkar ha lite varmare klimat och samtidigt en stor andel slavarbetare som bär upp systemet. Eller hade, innan den raskt i graderna stigande drottning Daenerys Targaryen började genomdriva radikala samhällsomvälvningar med hjälp av dothrakier (OK, inte så många av dem), dödsföraktande drillade soldater som aldrig syndat och så ett par drakar på det.

“Game of Thrones” har gett upphov till så mycket spekulation på nätet, jämförelser mellan serien och böckerna den bygger på (som jag själv inte hunnit särskilt långt i), diskussionsforum, hyllningar, analyser och inte minst parodier att det blivit ett globalt populärkulturellt fenomen som få andra jämförbara produktioner kan mäta sig med. Bara ett exempel ur den senaste uppväxande floran, är en artikel från Rolling Stone i april (som jag själv läst och sedan glömt bort, för att sedan snubbla över den igen) där maktspelarna i serien jämförs med lämpliga motparter i amerikansk politik. I den bitvis allmänbildande, men väldigt hårt vinklade och oftast ironiskt impregnerade odyssén “The Westeros Wing” av Jon Dolan kopplas exempelvis förre presidentkandidaten John McCain ihop med den åldrige och småsinte rådgivaren Grand Maester Pycelle, libertarianen och aktuelle presidentkandidaten Rand Paul med den frihetstörstande rebellen i norr Mance Rayder, nuvarande presidenten Barack Obama med nämnda drottning Daenerys (båda vill förändra historien, men kämpar med att överleva den vanliga bistra vardagspolitiken) och George W. Bush – kanske allra minst smickrande – med en viss Joffrey Baratheon. För icke serieföljare eller romansvitläsare säger det naturligtvis ingenting. För dem som har följt serien, böckerna eller båda säger det en hel del… Men studera artikelförfattare Dolans motiveringar själv för bäst underhållningsvärde. För underhållande är det, om inte annat.

Och hur skulle det se ut om någon hittade parallella personligheter i den svenska politiken? Eller i kulturlivet, eller för att ta ett aktuellt exempel, internationella fotbollsfederationen FIFA. Eller…Visst kan man ana konturerna av en hel terminskurs i samhällskunskap på, säg, gymnasienivå av alla möjligheter som tornar upp sig i anslutning till tronspelet?

Relaterat: På filmsajten russin.nu har vi hittills recenserat tre av de fyra föregående säsongerna av “Game of Thrones” som i Sverige visas först på C More och HBO, för att med något års fördröjning sändas av SVT. Personligen anser jag till exempel att den fjärde säsongen var en av de bästa hittills (se recensionen) medan den pågående femte hittills varit något svagare – vilket relativt sett ändå gör den till en av vårens höjdpunkter i TV-landskapet.

Många dödsfall har inträffat sedan starten av serien. Det finns statistik på sådant också, tillhandahållen av Washingon Post. Och om de historiska förlagorna till George RR Martins böcker har jag tidigare skrivit ett inlägg med hänvisning till just vad ett par historiker har kommenterat.

Och ni har väl inte missat brittiska Coldplays fruktlösa försök att göra musikal av det här fantasy-fenomenet? Se sketchen på YouTube där flera av de berörda skådespelarna medverkar. Med den äran.

 

 

 

 

Standard
Aktuell reflektion

Hur utvecklas världen egentligen?

Ja, går det framåt eller bakåt? Ett sätt att mäta olika länders utveckling, inveckling eller avveckling är FN:s så kallade Human Development Reports. Om det tipsade svenska FN-förbundets pedagogiska sida Världskoll häromdagen. Där finns länkar vidare till de aktuella globala översikterna. Här mäts exempelvis komponenter som medellivslängd, utbildning och jämlikhet. Och att döma av de använda kriterierna vid den senaste genomgången var vårt västra grannland mest utvecklat. Alltså, Norge. För den som vill roa sig med att testa sina egna kunskaper om världen i stort finns förresten en applikation (ja, en app, om förkortningen är mer begriplig än ordet i sin helhet) kallad just Världskoll, tillgänglig för mobiltelefoner (iPhone och Android-plattformar). Jag har med jämna mellanrum roat mig med att använda den själv. Och frånsett en och annan uppenbar orimlighet i facit (som de kanske hunnit rätta till sedan sist jag såg dem) får man väl utgå från att det ökar allmänbildningen – och inte minst vidgar perspektiven på hur världen ser ut idag.

Standard