Didaktisk dramatik

”Apatiska för nybörjare” – samhällstillvänd teater på Skara skolscen

Ämnet var hett stoff i samhällsdebatten för några år sedan. Det orsakade en utredning, en reportagebok och så småningom en pjäs. Nu har den satts upp i Skara under en begränsad tid av studenterna på stadens skolscen. Hur blev resultatet? Ja, en allt annat än apatisk eftermiddag, titeln till trots.

I våras framfördes ”Love and Information”  på samma scen, av en ensemble från teaterutbildningen i Skara där eleverna kommer från i princip hela Sverige. Då var temat kommunikation i den (post)moderna världen, skildrat med ganska mycket humor, i olika fragmentariska bitar med en röd tråd i form av just den kommunikativa tråden mellan människor idag.

Humorn dominerar inte direkt i ”Apatiska för nybörjare”, men den finns där i ett par scener, och författaren Jonas Hassen Khemiris sinne för absurditeter är bekant för dem som läst eller sett något av honom. På kursen i Mariestad där jag arbetar för närvarande, har vi tidigare använt ”Jag ringer mina bröder” som kurslitteratur, en berättelse i flera lager om utanförskap i samhället, återgiven från ett subjektivt perspektiv som lämnar utrymme för flera möjliga tolkningar. Han arbetar så, Khemiri, och kräver en viss uppmärksamhet för att inte de finstilta detaljerna ska gå en förbi. Det finns också en tydlig medvetenhet om att han skapar drama, fiktion som han själv kommenterar inom själva verket, det verk han skapat.

Förvirrande? Kan det vara. Vilken är ingången i storyn? Vem är vem? Jag har inte sett det här stycket spelas upp förut och vet därför inte säkert vad som lagts till och dragits ifrån originaltexten, eller hur mycket av metakommentarerna som finns där från början, alltså de tydliga hänvisningar, uttalade repliker om att vi ser en pjäs som bygger på verkliga dokument, blandade med fiktionaliserade punkter och kreativ frihet, spekulationer och erkänt vinklade skildringar av en inte så avlägsen tid i svensk nutidshistoria.

Utgångspunkten är de fall av apatiska flyktingbarn som debatterades i vårt land i mitten av 00-talet, föranledde en statlig utredning och gav upphov till begreppet uppgivenhetssyndrom. Ämnet blev bok av Gellert Tamas och sedan alltså pjäsifierat av Khemiri. Uppsättningen har tidigare framförts av Riksteatern på olika platser i landet de senaste åren. När ämnet kommer upp med jämna mellanrum inser jag att mycket av den debatten måste ha gått mig förbi, men inser efter korta efterforskningar att den delvis tilldrog sig under ett par år när jag inte bodde i Sverige utan följde samhällsdebatten här på avstånd, mer oregelbundet.

Avstånd är inte riktigt ordet för uppsättningen på Skara skolscen. Lokalen är i sig ganska liten och som publik befinner man sig i akut närhet av scenen, som inte är upphöjd utan snarare nedsänkt i förhållande till de flesta i sagda publik. Scenografin är skenbart enkel, men innehåller en del uppfinningsrika inslag och låter skådespelarna klättra omkring i uppmonterade trappor eller ställningar för att skapa mer visuell dynamik med små medel.

Tolv avgångselever från utbildningen i Skara framträder i sammanlagt 34 roller i ett drama som enligt deras egen hemsida ”söker svar hos familjer, tjänstemän och politiker i denna raffinerade viskningslek där ingen vill känna skuld men alla för vidare rykten och myter som blir till sanningar och psykologiska självförsvar. Vår samtid avslöjas med både värme, sorg, humor och ilska”.

Lyckas de leva upp till dessa lovande rader? Ja, till stor del. Agerandet är inlevelsefullt och de unga dramastudenterna kastar sig snabbt och effektivt mellan skiftande stämningslägen och uttryck i sina respektive roller. Intrigen är som kanske redan antytts inte så rak och lättfångad i sig, utan berättandet har mer splittrade former och utmanar publikens förväntningar. Kan det vara för självmedvetet och stiliserat i och med de nedbrytningar av fjärde väggen som sker regelbundet och där skådespelarna påminner oss om att de spelar en roll? Kanske. Författare, regissör et al utsätter sig glatt för risken att verka för pretentiösa, men de klarar balansgången bra i stort sett. Vad är sanning, lögn, fakta, myter – och vad exakt är en myt förresten? Det är fråga som i sig kan vara värd att påminna om. Det finns inte bara ett enkelt svar på den semantiska frågan.

Fungerar det i skolsammanhang? Ja, i det här fallet, med vuxenstuderande i varierande åldrar från folkhögskolesammanhang är det utmärkt som underlag för att granska och diskutera aktuella samhällsfrågor. På gymnasienivå borde det också kunna slå väl ut och provocera på ett konstruktivt sätt. Högstadieskolor och neråt i åldrarna är knappast den optimala målgruppen, med tanke på den experimentella formen och en del kraftfulla dramaturgiska grepp. Möjligen årskurs nio. Ämnet är visserligen barn som drabbats av total håglöshet och ofta ren katatoni, men frågorna riktar sig till det ’vuxna’ samhället i första hand. Och där finns tydligen många olika svar att tillgå…

 

Basfakta: ”Apatiska för nybörjare”, en pjäs av Jonas Hassen Khemiri byggd på boken ”De apatiska” (2009) av Gellert Tamas. Regi: Clas Malmborg. I rollerna: Andreas Bertholdsson, Emanuel Blom, Cecilia Bos, Jakob Degerfeldt, Andreas Ferrada-Noli, Sofia Henningsson, Marie Hässler, Hanna Lönnqvist, Johannes Mogren, Jennifer Olsson, Sabina Rydberg, Natalia Ulfsdotter Karlström. Plats: Skara skolscen, Skara. Datum: 17 november 2014.

Advertisements
Standard
Cineastiska seanser

Så etablerades ISIS – enligt amerikansk dokumentär

– De här grabbarna är galna. Men det finns en metod i galenskapen.

Det säger Ali Soufan, som representerar någonting kallat The Soufan Group, intervjuad i dokumentären ”The Rise of ISIS”, publicerad 28 oktober av amerikanska public service-kanalen PBS och tillgänglig även på vår sida Atlanten. Där kan man emellanåt hitta en del användbart material i undervisningssammanhang, även om det gäller att anpassa det efter rätt målgrupp (och kunskaper i engelska). Ett aktuellt exempel på filmer som borde kunna fungera på, säg, gymnasienivå eller vuxenutbildning (men som jag hittills inte testat)  är just det här programmet om den framväxande så kallade islamiska staten i Irak och Syrien.

– De försöker skapa en riktig stat, inte någon postmodernt virtuell sak i stil med al-Qaidas visioner, något som bara finns i ditt eget huvud. De vill skapa något som ser ut som en riktig stat. Det är en väldigt annorlunda modell.

Så förklarar den amerikanske militäre rådgivaren David Kilcullen skillnaden mellan al-Qaida och ISIS, ISIL eller IS, eller vilken förkortning som nu egentligen kommer att gälla i längden. De två grupperna sysslar inte med exakt samma projekt… men det hade vi väl redan hört, eller? Vi lär oss hela tiden. Mycket har sagts och skrivits om ISIS. Varenda människa som på något sätt är inblandad i internationell politik verkar ha en åsikt att vädra om gruppen, armén, banditgänget, det brutala brödraskapet eller… välj själv. Mycket av det som sagts handlar om att ventilera kritik mot hur andra i en position att göra något, borde ha gjort något innan vi hamnade här. Där vi är nu. Eller där framförallt människorna i den mest påverkade regionen är.

ISIS har erfarna militärer i sina led, och beslagtagna amerikanska vapen som en extra bonus. De vet hur man organiserar sina trupper, hur man planerar strategiskt, använder sofistikerade vapenslag och inte minst hur man improviserar. Syrien och Irak är deras främsta slagfält just nu, men åtminstone enligt vad vi får höra av experterna här (självutnämnda sådana eller inte), så kommer det inte att sluta där. Den här aktuella dokumentären är förmodligen inte sista ordet eller den absolut mest heltäckande rapporten om vad som lett till den här utvecklingen, men de har lyckats klämman in ganska frikostigt med bakgrundsinformation och analys på strax under en timme. Den har bevisligen ett tydligt USA-perspektiv i frågan och innehåller en del ganska starka, obehagliga filmsekvenser från zoner där ISIS dragit fram – bara så att ni vet.

De visuella intrycken är effektiva. Detta medan intervjupersonerna är till nästan 100 procent militära, politiska analytiker eller underrättelseexperter, mestadels från USA samt några irakiska (tror jag). I stort sett alla är medelålders eller äldre män, vilket brukar vara normen i den här genren av dokumentärer med fokus på politisk strategi och konfliktorientering i globala sammanhang. Men måste det vara så?

En intressant punkt i programmet är i alla händelser, är att poängtera vikten av att sunni- och shiamuslimer i inte minst Irak lär sig samarbeta för att undvika en katastrof. Men det finns en lång komplicerad historia där, och sannolikt väntar en lång, prövosam väg framåt…

 

PBS har satsat på mer material om just ISIS, bland annat en podcast om hur man bär sig åt för att locka till sig västerländska kvinnor. 

Not: artikeln finns även i en engelsk version på Yemenity2010

Standard
Aktuell reflektion

150 procent folkbildning?

Folkhögskolor. Det finns ett hundratal sådana i Sverige idag. Och just nu är det en sådan jag arbetar för. Vilka väljer den utbildningsvägen, vad studerar de och varför? Skälen kan vara… i alla fall 150. I alla fall att döma av kampanjen “150 berättelser” som pågått sedan i mars fram till valet i september. Där ger så många studerande, alternativt pedagoger och skolledare i sammanhanget sin syn på motiven bakom och vad folkhögskolan betytt för just dem. En och annan är mer känd än genomsnittet, som Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand. Framförallt är det dock variationen på utbildningar och skolor med geografisk spridning över hela Sverige som ger en bild av hur omfattande den här skolformen faktiskt är här. För mer kött på benen och inte minst personliga berättelser, följ länken ovan eller här. Jag tar den i repris för säkerhets skull…

Standard
Veckans visdom

Veckans visdom – vers 1: Du är bara…

I och med detta inleds härmed en liten serie i livsvisdomar som jag tänker inbilla mig vara den förste att ha tänkt ut och formulerat på pränt i god pedagogisk och samhällsbefryndande anda. För att konceptet ska fungera ämnar jag inte på något sätt efterforska (ens med en enkel googling) om någon annan – eller, ännu mer troligt, hundratals eller fler – redan skrivit ner och publicerat exakt samma fras, eller i princip densamma med enstaka variationer i arvsmassan. Hur kul skulle det vara? Dessutom kanske jag borde reservera mig för  möjligheten att det inte dyker upp en sådan stilbildande snilleblixt varje vecka, vilket därmed inte resulterar i ett banbrytande bidrag med samma regelbundenhet. Med allt detta sagt, här är den första:

”Kom ihåg, du är bara människa. Och ibland inte ens det.”

Hasta la vista, babes!

Standard