Didaktisk dramatik, Experimentell ecklesiastik, Massmedial manipulation

Återbloggat: Om ledarskap och ”Lost”

Ursprungligen publicerat på Fair Slave Trade 21 oktober 2012

Att leda är svårt, oavsett sammanhang. Särskilt kommer ledaregenskaperna att sättas på prov i svåra krislägen. Om vilka kvaliteter som då krävs finns det författare och forskare som ägnat ansenlig tid och möda att reda ut. Dessutom kan man hitta fascinerande dramatiserade illustrationer av ledandets dilemma i populärkulturen och då inte minst i en av de senaste årens mest uppmärksammade TV-serier…

– Ett av seriens återkommande teman är ledarskapets svårigheter. Man blir som ledare tvungen att fatta beslut för sitt folk, men de besluten kommer nästan alltid att ifrågasättas av folket, och de kommer inte att gilla dig för dem…

(Ur kommentatorsspåret till ett avsnitt av långköraren ”Lost” med de två drivande producenterna, Carlton Cuse och Damon Lindelof.)

Nyligen började jag se om ”Lost” från början, tillsammans med min relativt nyblivna fru som inte sett den förut. Det har inneburit en chans att påminnas om hur skickliga serieskaparna var på att mejsla ut en varierad samling personligheter som väldigt snabbt väcker ens intresse av skilda skäl, och konfronteras med varandra på ett nästan oavbrutet spännande sätt. Dessutom syns det nästan ännu tydligare än för några år sedan hur mycket post-9/11-stämningarna i USA och världen influerat innehållet och de återkommande moraliska dilemman överlevarna på den mystiska ön ställs inför. Och så var det frågan om just ledarskap; att få andra med sig, särskilt när man lever i ett konstant kristillstånd.

Lärdomar från en lång vandring

Mose ledde Israels barn ut ur öknen. Han var inte skolad i den västerländska formen av demokrati (ännu inte uppfunnen) utan agerade på ett uppdrag ovanifrån och kunde till stora delar presidera utifrån en ”my-way-or-the-highway”-attityd. Ändå fick han återkommande problem med att behålla sin auktoritet. ”Folket knorrade”, som det uttrycks regelbundet i åtminstone äldre översättningar av Gamla Testamentet. Några försökte sig på ett rent myteri – och uppslukades bokstavligen av jorden som straff. Varje gång verkliga bekymmer uppstod brukade Mose dra sig tillbaka i sin egen bunker (påfallande ofta ett berg) antingen ensam, eller i sällskap med sina två syskon, för att sedan träda fram inför folket och styra in dem på rätt spår igen. Ändå tog en promenad genom en relativt liten öken 40 år, och ledaren själv fick inte följa med in i det förlovade landet. Han tvingades lämna över ledartröjan till en yngre förmåga och sedan själv gå in i evigheten; dock ihågkommen som en av mest fascinerande gestalterna i världshistorien. Fanns han på riktigt? Därom tvistar lärdare personer än både du och jag, men oavsett den frågan så är berättelsen om israeliternas ökenvandring en fängslande studie i just ledarskap.

Att leda är inte lätt, särskilt inte i krisläge. Mose verkar ha varit ständigt utsatt för just kriser – inte helt olikt huvudpersonerna i ”Lost”. Där växlar perspektiven oavbrutet mellan olika karaktärer som tar på sig, eller genom något slags öde tvingas acceptera, ledaruppgifter. Detta sker ibland tillfälligt; andra individer kommer aldrig ifrån att de etablerats som ledartyper – om än av olika slag. Läkaren Jack Shephard (Matthew Fox)har andra utgångspunkter än mystikern John Locke (Terry O’Quinn), som vid ett tillfälle väser åt en annan rollfigur att ”du kanske tror att det här är en demokrati, för att Jack ser det så – men det är det inte”. För att inte tala om den ytterst svårtydde Benjamin Linus (Michael Emerson), extremt manipulativ men också driven av ett högre syfte. Åtminstone ser han det så själv och ju längre serien fortskrider desto mer begripliga blir även hans motivationer. Finalen av säsong fyra som vi just klarat av i hushållet, är ett påtagligt exempel på just de komplexa diskussionerna kring ledarskap i ”Lost”.

Att leda när lugnet bryts…

Kriser kan ta olika former, vilket är uppenbart när professor Arjen Boin med flera ger exempel i boken ”The Politics of Crisis Management”. Kristillstånd i varierande situationer följer liknande mönster, men kan utvecklas åt helt olika håll beroende på hur de hanteras. Och en viktig lärdom är att många kriser är politiska till sin natur. Och då blir det stor och avgörande skillnad på om vi lever i en demokrati eller diktatur. I det gamla romarrikets republik kunde en ledare tillfälligt utropas till diktator – inte minst i krisläge, som när en yttre fiende hotade friden, Ja, allt är relativt och inte heller deras form av demokrati levde upp till våra krav på en sådan. I många samhällen har diktatur i alla tider varit det normala styrelseskicket och är så fortfarande. Där kan ledarskiktet helt sonika bestämma när en kris är över och proklamera detta till medborgarna. Och makten sedan rubbas, kan dock det förflutna komma tillbaka och bita dumpade diktatorer i svansen och mer därtill (Boin 2005 s.94).

Boin et al beskriver krislägets olika faser, sedda från beslutsfattares perspektiv. Kort kan de sammanfattas så här:

Sense making innebär att nyckelpersoner i den akuta fasen, helst så snabbt som möjligt, måste inse vidden av det oväntade och ovälkomna som inträffat. Varför hände det och hur allvarliga konsekvenser har det? Finns det ett kvarstående hot? Värdefull information ska urskiljas i flödet och lösa rykten sorteras bort.

Decision making är nästa steg i processen. Svåra frågor konfronteras, och lika svåra beslut ska förmodligen fattas. Här gäller att både koordinera, delegera och vara flexibel. Men det är ofta i de delarna det brister. Samarbeten spricker eller fungerar illa på grund av prestige och rivalitet mellan exempelvis olika myndigheter eller instanser i samhällsapparaten.

Meaning making handlar om skapa förtroende och en förmedla en verklighetsuppfattning till allmänheten, en bild av vad som hänt. ”Framing” var något som George W. Bush och hans administration faktiskt lyckades med efter 9/11. Det betydde att de fick ganska fria händer från resten av USA att utarbeta en plan för att bemöta terrorattentaten. De fick ut sin bild, ”meningen” med det som drabbat landet, och vad som borde vara nästa steg.

Terminating – att avsluta en kris, är ett krav på demokratiska regimer. Någon sorts normalitet måste återvända relativt snart. Undantagstillstånd håller inte en längre tid. I den här fasen ingår också ansvarstagande och att ledarna helst har klarat att lägga skulden för krisens uppkomst på någon annan, och samtidigt sprida bilden av sig själva som lösningen på problemet. Det här har också inneboende möjligheter, att kunna starta om på nytt och se möjligheter i det svåra man gått igenom (Boin 2005 s.10-14).

Exemplen i Boins bok är för övrigt ofta drastiska: Kubakrisen 1963, Challenger-kraschen 1986, flera dödade fotbollsfans på Heysel-stadion i Bryssel i samband med Europacupfinalen 1985, tsunamin i Asien på annandagen 2004 och så givetvis 9/11 med efterdyningar – där är några av de mest kända.

Möjligheter för media

För massmedier innebär sådana här tillfällen i regel även möjligheter. Men är de oftast lejon eller lamm? frågar sig Boin & Co. Det debatteras flitigt om de går snällt i makthavarnas ledband och låter sig duperas av deras propagandamaskiner, eller om de är rovdjur som blivit mäktigare än de valda politikerna och betraktar dessa som lovliga byten av rent krassa kommersiella skäl. Där finns de två extremerna, medan sanningen – förhoppningsvis – oftast ligger någonstans på skalan däremellan (Boin 2005 s. 74). Det är också i kriser ledaren ibland behöver ‘teflon’-kvaliteter, något som Ronald Reagan ansågs ha mycket av. Problemen bara rinner av sådana personer.

Boin påpekar att kriser kommer ur situationer där tidigare erfarenheter plötsligt slutar gälla. Behovet av flexibilitet uppstår, och det är inte särskilt klipskt att underskatta en uppvällande krissituation. Bättre då att överdriva riskerna med det som hänt och omgående be om ursäkt, eller göra klargöranden, ‘tvätta byken offentligt och ordentligt’ (som gamle s-legendaren Sten Andersson sade om vapenexporten för ett antal år sedan om jag minns rätt). Att gå ut alltför hårt i början och varna för annalkande katastrof kan visserligen leda till kritik efteråt; att man överdrivit faran och målat upp skräckscenarier – men både massmedier och allmänhet har lättare att förlåta den sortens excesser än förnekanden och tillbakahållande av information som sedan avslöjas av andra. Eller skönmålanden som ofta bygger på önsketänkande och sedan spräcks brutalt av verkligheten. Det är ett klassiskt misstag, som bland annat begicks av George W. Bush när han deklarerade ”Mission accomplished” i Irak, några år för tidigt – minst (Boin 2005 s. 80-81). Det finns också tillfällen när det är viktigt för ledare att delta i offentliga ritualer; göra avbön för misstag så att det ser ut att komma inifrån, eller visa medkänsla för exempelvis katastrofdrabbade.

Det mest intressanta med att analysera kriser, är kanske ‘meningsuppbyggnaden’, eller meaning making. Det är där man kommer man på ett litet djupare plan och konflikter uppstår kring tolkningen av det som hänt. Det är här beslutsfattarnas – eller policymakarnas, om man kan säga så – trovärdighet byggs upp på allvar eller brister totalt i värsta fall. Även terminating är intressant, eftersom det  alltså skiljer sig starkt mellan auktoritära och demokratiska regimer. En kris kan paradoxalt nog vara längre i det samhälle vi säger oss vilja ha, eftersom processen med accountability, att ställa och kunna ställas till svars, inte bara kan hoppas över utan måste ta sin tid. Men apropå den ständiga nyhetscykeln, finns det en paradox inneboende i den. För några år sedan såg jag Jon Stewart i ”The Daily Show” diskutera presidentvalsbevakning med ett nyhetsankare som varit med länge, Tom Brokaw. Där nämndes, lite i förbigående, hur det konstanta flödet också gör att en del dåliga nyheter rinner av snabbare. Det som tidigare kanske skulle ha kunnat bli verkliga problem, försvinner ut i marginalen i konkurrens med andra nyheter av samma sort.

Lyckade ledartyper – vilka är de?

Spelar temperamentet någon roll för ledare? Att alla presidenter tvingas tänja på sanningen går inte att komma ifrån, enligt en artikel i Time hösten 2008. Särskilt i valkampanjer frodas önsketänkanden och löften som kandidaterna vet att de knappast kan hållas fast vid. Men vem kommer att agera mest beslutsamt när krisen väl kommer? Då hade de amerikanska väljarna att ta ställning till två alternativ med väldigt skiftande temperament. Skulle John McCain vara bättre rustad vid en ny terrorattack? Var Barack Obamas kalkylerande, behärskade stil tecken på att han var rätt man att möta klimatförändringarna? Det är två frågor som Time ställde. Och egenskaper som projiceras utåt kan vara lika viktiga när det smäller, som Boin et al konstaterar. I Time beskrevs Herbert Hoover (president 1929-33) som en handlingskraftig ledare, med ett imageproblem. Han visste bland annat inte riktigt hur man utstrålar medkänsla. ”He never understood that politics was more art than engineering”. Detta insåg däremot efterföljaren Franklin Roosevelt, vilket var till nytta för honom när den stora 1930-talsdepressionen drabbade landet. Hans optimism, karisma och personliga kamp mot polio var tillgångar när han drev igenom radikala reformer (Gibbs 2008, Boin 2005).

Mystik är något som genomsyrar ”Lost” lika mycket som metaforerna kring ledarskap. Och en viss mystik skadar inte för den som är ledare, menar professorn och författaren Evan Thomas, också det i Time, nyligen. Båda de nuvarande presidentkandidaterna i USA har beskyllts för att vara kyliga och distanserade: ”It’s an irony of the 2012 campaign that in a populist age, with resentment running high against the so-called elites, voters will be choosing between a pair of cold fish from Harvard” noterar Thomas. Han jämför med den åtminstone i efterhand nästan kanoniserade Dwight Eisenhower och hävdar att både Barack Obama och Mitt Romney påminner om ”Ike” i sådana avseenden. Att vara president är oundvikligen ett väldigt ensamt jobb som innefattar snabba beslut byggda på ofta bristfällig information. Evan Thomas hävdar att båda de aktuella rivalernas medarbetare anstränger sig nästan skrattretande mycket för att ‘avmystifiera’ sina kandidater. Enligt honom kommer ohjälpligt alla presidenter att hata pressens påpassande och de söker inom sig själva (eller från ovan) för att komma fram till sina beslut. ”Their inner selves, not their outer selves, are what really matter”. Intressant. Stämmer det fullt ut? Och motsäger det rentav vad som tidigare skrevs i samma tidskrift om Roosevelt?

Nu, med en aktuell dokumentärfilm om Olof Palme ute, har diskussionen i Sverige återigen väckts om hans ledarstil kontra våra nuvarande motsvarigheter. Var han verkligen så mycket mer levande, äkta, med ett reellt djup och större referensramar än Reinfeldt, Löfvén, Lööf, Björklund et al? Eller bara utrustad med mer naturlig karisma? Filmen i sig har jag inte sett än, men borde antagligen göra någon snart, möjligen redan innan maya-kalendern möter sitt slutvarv. Man vet ju aldrig om det verkligen uppstår en kris som får alla andra kriser att förblekna i slutet av december detta år…

Så, vad är det egentligen i grunden som skapar bra ledare, med betoning på ledare i kris? Och är det alltid bra för alla berörda när en kris till synes är över?

Relaterat:russin.nu har jag och brorsan turats om att recensera samtliga säsonger av ”Lost”, en av 2000-talets hittills mest inflytelserika, omdiskuterade och, ja, bästa TV-serier.

Relaterat 2: Washington Post har sin egen Lost-central! Och serien har attraherat flera analyser genom exempelvis podsändningar som Lost Podcasting Network.

Relaterat 3: Hur mycket makt har egentligen en amerikansk president? Amerikanska radioprogrammet Freakonomics har försökt besvara frågan på en halvtimme i en av sina podsändningar (som kan laddas ner utan kostnad från exempelvis iTunes). Sådär 98 procent av den rullande ekonomin har egentligen inte så mycket alls med politikerna i Washington eller presidenten själv att göra, enligt en ekonom som faktiskt varit rådgivare åt Barack Obama. En annan expert menar att det framförallt är i utrikespolitik och som överbefälhavare för armén samt i frågor om lagstiftning som innehavaren av ovala rummet verkligen har makt. Programmet låter även förre försvarsministern Donald Rumsfeld (just det, en av arkitekterna bakom Irak-invasionen 2003, med mera) reda ut sina insikter, och i processen försöka återupprätta sin gamle chef George W. Bush, liksom Gerald Ford på 1970-talet men demokraten Lyndon Johnson. De fick inte alltid som de ville, på grund av hur det politiska systemet ser ut, förklarar Rumsfeld. Oavsett om de hade rätt eller fel i sina avsikter.

Källhänvisningar:

Boin, Arjen/t’Hart, Paul/ Stern, Eric/Sundelius, Bengt: The Politics of Crisis Management – Public Leadership under Pressure (Cambridge University Press, 2005)

Okänd författare: Moseböckerna i Gamla Testamentet, Bibeln (flera utgåvor finnes)

Gibbs, Nancy: ”Does Temperament Matter” (Time 2008-10-27)

Thomas, Evan: ”The Upside of Mystery” (Time 2012-10-01)

”Lost” – diverse säsonger (DVD, ABC Studios 2004-2010)

”The Daily Show” (sänt i Kanal 9 2008-10-29, med en veckas fördröjning från originalutsändning)

Not: Artikeln bygger till stora delar på ett inlämningsarbete i medie- och kommunikationsvetenskap vid Göteborgs universitet, hösten 2008; dock omarbetat och uppdaterat mer än en smula…

Standard
Cineastiska seanser, Didaktisk dramatik, Rafflande retorik

Sexualundervisning enligt “Last Week Tonight”

Delikata frågor, det där. Jag kan inte minnas att den sexualundervisning vi hade på min tid i skolan var extremt framstående, men det brukar sägas att Sverige är ett av de länder i världen som är relativt bra på ämnet. Beroende på vem man frågar. Reaktioner på att vi är alldeles för liberala som land kommer ju med jämna mellanrum. Åter till den diskussionen någon annan gång. I USA är det tydligen utpräglat osäkert vilken typ av bildning i ämnet som tillkommer det uppväxande släktet. Det hänger helt enkelt på var du bor. I vilken delstat, vilken stad, vilket skoldistrikt… Om detta levererade den samhällsengagerade satirikern John Oliver en drapa häromveckan, med några väl valda exempel ur floran av de utbildningsfilmer och -föredrag som faktiskt förekommer. Som kronan på verket har han och redaktionen för programmet “Last Week Tonight” på HBO producerat en egen liten informationsfilm för att kompensera för orättvisorna i det amerikanska utbildningsväsendet. Till hjälp har han tagit några möjligen bekanta ansikten från TV-serier som “Breaking Bad”, “Orange Is the New Black” med flera. En av de viktigaste lärdomarna? Menstruation gör dig inte bättre på bowling. Tro det eller ej…

Segmentet, inklusive den avslutande informationsfilmen, finns åtminstone för närvarande tillgängligt även på YouTube:

Standard
Cineastiska seanser, Experimentell ecklesiastik

Om lärare vore atleter…

Stjärnstatus! Det har lärare landet runt – i en sketch, med amerikanska duon Key & Peele som håller hus på kanalen Comedy Central och specialiserat sig bland annat på imitationer av president Barack Obama. Nu sägs de tydligen vara inne på sin sista säsong, vilket sörjs av många beundrare. Med jämna mellanrum brukar jag se något avsnitt, i alla fall sedan de gjordes tillgängliga via den svenska grenen av Comedy Central. Där de inte alltid erbjuder samma utbud som den amerikanska moderkanalen, men mer om det någon annan gång… Flera av duons bästa sketcher finns tacksamt nog också på YouTube, som den här nyligen producerade parodin på amerikanska sportsändningar, där inte atleterna står i centrum, men väl – lärarna. Ett inslag som prisats av ganska många kommentatorer av populärkultur. Och möjligen även pedagoger. Kontexten är amerikansk, stilen likaså, ämnet ändå ganska universellt: vilken status har utbildarna i samhället egentligen? Hur skulle det se ut som de behandlades som idrottsstjärnor? Kanske något av peppa upp sig med på studiedagarna inför kommande terminstarter även här på svensk mark? Döm själva, om ni orkar ägna några minuter åt sketchen “TeachingCenter” med Key & Peele. Det gör ni. Orkar.

Standard
Aktuell reflektion, Cineastiska seanser

Vilka är verklighetens tronspelare?

Som så många andra här i världen just nu, är jag mer än aningen investerad i händelseutvecklingen på en kontinent som inte existerar, men påminner obehagligt mycket om den planet där jag själv och cirka sju miljarder andra människor (enligt den senaste uppskattningen jag såg någonstans) vistas dagligen. Westeros. Och för all del, dess grannkontinent, som jag aldrig kommer ihåg namnet på, men generellt verkar ha lite varmare klimat och samtidigt en stor andel slavarbetare som bär upp systemet. Eller hade, innan den raskt i graderna stigande drottning Daenerys Targaryen började genomdriva radikala samhällsomvälvningar med hjälp av dothrakier (OK, inte så många av dem), dödsföraktande drillade soldater som aldrig syndat och så ett par drakar på det.

“Game of Thrones” har gett upphov till så mycket spekulation på nätet, jämförelser mellan serien och böckerna den bygger på (som jag själv inte hunnit särskilt långt i), diskussionsforum, hyllningar, analyser och inte minst parodier att det blivit ett globalt populärkulturellt fenomen som få andra jämförbara produktioner kan mäta sig med. Bara ett exempel ur den senaste uppväxande floran, är en artikel från Rolling Stone i april (som jag själv läst och sedan glömt bort, för att sedan snubbla över den igen) där maktspelarna i serien jämförs med lämpliga motparter i amerikansk politik. I den bitvis allmänbildande, men väldigt hårt vinklade och oftast ironiskt impregnerade odyssén “The Westeros Wing” av Jon Dolan kopplas exempelvis förre presidentkandidaten John McCain ihop med den åldrige och småsinte rådgivaren Grand Maester Pycelle, libertarianen och aktuelle presidentkandidaten Rand Paul med den frihetstörstande rebellen i norr Mance Rayder, nuvarande presidenten Barack Obama med nämnda drottning Daenerys (båda vill förändra historien, men kämpar med att överleva den vanliga bistra vardagspolitiken) och George W. Bush – kanske allra minst smickrande – med en viss Joffrey Baratheon. För icke serieföljare eller romansvitläsare säger det naturligtvis ingenting. För dem som har följt serien, böckerna eller båda säger det en hel del… Men studera artikelförfattare Dolans motiveringar själv för bäst underhållningsvärde. För underhållande är det, om inte annat.

Och hur skulle det se ut om någon hittade parallella personligheter i den svenska politiken? Eller i kulturlivet, eller för att ta ett aktuellt exempel, internationella fotbollsfederationen FIFA. Eller…Visst kan man ana konturerna av en hel terminskurs i samhällskunskap på, säg, gymnasienivå av alla möjligheter som tornar upp sig i anslutning till tronspelet?

Relaterat: På filmsajten russin.nu har vi hittills recenserat tre av de fyra föregående säsongerna av “Game of Thrones” som i Sverige visas först på C More och HBO, för att med något års fördröjning sändas av SVT. Personligen anser jag till exempel att den fjärde säsongen var en av de bästa hittills (se recensionen) medan den pågående femte hittills varit något svagare – vilket relativt sett ändå gör den till en av vårens höjdpunkter i TV-landskapet.

Många dödsfall har inträffat sedan starten av serien. Det finns statistik på sådant också, tillhandahållen av Washingon Post. Och om de historiska förlagorna till George RR Martins böcker har jag tidigare skrivit ett inlägg med hänvisning till just vad ett par historiker har kommenterat.

Och ni har väl inte missat brittiska Coldplays fruktlösa försök att göra musikal av det här fantasy-fenomenet? Se sketchen på YouTube där flera av de berörda skådespelarna medverkar. Med den äran.

 

 

 

 

Standard
Cineastiska seanser

Så etablerades ISIS – enligt amerikansk dokumentär

– De här grabbarna är galna. Men det finns en metod i galenskapen.

Det säger Ali Soufan, som representerar någonting kallat The Soufan Group, intervjuad i dokumentären ”The Rise of ISIS”, publicerad 28 oktober av amerikanska public service-kanalen PBS och tillgänglig även på vår sida Atlanten. Där kan man emellanåt hitta en del användbart material i undervisningssammanhang, även om det gäller att anpassa det efter rätt målgrupp (och kunskaper i engelska). Ett aktuellt exempel på filmer som borde kunna fungera på, säg, gymnasienivå eller vuxenutbildning (men som jag hittills inte testat)  är just det här programmet om den framväxande så kallade islamiska staten i Irak och Syrien.

– De försöker skapa en riktig stat, inte någon postmodernt virtuell sak i stil med al-Qaidas visioner, något som bara finns i ditt eget huvud. De vill skapa något som ser ut som en riktig stat. Det är en väldigt annorlunda modell.

Så förklarar den amerikanske militäre rådgivaren David Kilcullen skillnaden mellan al-Qaida och ISIS, ISIL eller IS, eller vilken förkortning som nu egentligen kommer att gälla i längden. De två grupperna sysslar inte med exakt samma projekt… men det hade vi väl redan hört, eller? Vi lär oss hela tiden. Mycket har sagts och skrivits om ISIS. Varenda människa som på något sätt är inblandad i internationell politik verkar ha en åsikt att vädra om gruppen, armén, banditgänget, det brutala brödraskapet eller… välj själv. Mycket av det som sagts handlar om att ventilera kritik mot hur andra i en position att göra något, borde ha gjort något innan vi hamnade här. Där vi är nu. Eller där framförallt människorna i den mest påverkade regionen är.

ISIS har erfarna militärer i sina led, och beslagtagna amerikanska vapen som en extra bonus. De vet hur man organiserar sina trupper, hur man planerar strategiskt, använder sofistikerade vapenslag och inte minst hur man improviserar. Syrien och Irak är deras främsta slagfält just nu, men åtminstone enligt vad vi får höra av experterna här (självutnämnda sådana eller inte), så kommer det inte att sluta där. Den här aktuella dokumentären är förmodligen inte sista ordet eller den absolut mest heltäckande rapporten om vad som lett till den här utvecklingen, men de har lyckats klämman in ganska frikostigt med bakgrundsinformation och analys på strax under en timme. Den har bevisligen ett tydligt USA-perspektiv i frågan och innehåller en del ganska starka, obehagliga filmsekvenser från zoner där ISIS dragit fram – bara så att ni vet.

De visuella intrycken är effektiva. Detta medan intervjupersonerna är till nästan 100 procent militära, politiska analytiker eller underrättelseexperter, mestadels från USA samt några irakiska (tror jag). I stort sett alla är medelålders eller äldre män, vilket brukar vara normen i den här genren av dokumentärer med fokus på politisk strategi och konfliktorientering i globala sammanhang. Men måste det vara så?

En intressant punkt i programmet är i alla händelser, är att poängtera vikten av att sunni- och shiamuslimer i inte minst Irak lär sig samarbeta för att undvika en katastrof. Men det finns en lång komplicerad historia där, och sannolikt väntar en lång, prövosam väg framåt…

 

PBS har satsat på mer material om just ISIS, bland annat en podcast om hur man bär sig åt för att locka till sig västerländska kvinnor. 

Not: artikeln finns även i en engelsk version på Yemenity2010

Standard