Härlig historik, Massmedial manipulation

Återbloggat: Manufactured Destiny – hur svenska medier håller balansen på bortaplan och huvudet kallt i stridens hetta: kapitel 1

Ursprungligen publicerat 2 augusti 2012 på yemenity2010

Yes, we can!”. Joe the Plumber. Den hårdföra hockeymamman från Alaska. Skuggan efter George W. Bush… Fraser, fenomen och fascinerande fallstudier från den amerikanska politikens värld. Dessa blev också en del av den svenska nyhetscykeln under det amerikanska valet 2008. Minns ni – och är det värt att minnas?

Rättvis och balanserad nyhetsförmedling – vad exakt betyder det idag? Och är det verkligen vad vi vill ha av medierna numera, exempelvis när de granskar dagspolitiken? Det var några av de frågor jag försökte analysera för några år sedan i en uppsats när jag, sent omsider, var på väg att ta en fil. kand. i medie-kommunikationsvetenskap vid Göteborgs Universitet. Specifikt handlade uppsatsen om svenska mediers bevakning av det amerikanska presidentvalet 2008, med fokus på några av våra största dagstidningar. Dessutom förekommer en del rundmålning och relaterade diskussioner kring den berörda politiska och mediala kulturen i stort – ta det som ett hot eller ett löfte.

Nu pågår återigen presidentvalskampanj i USA. Av någon anledning såg jag det som en anledning att presentera en förkortad upplaga av den uppsatsen, uppdelad i olika kapitel. Sammanfattningen (formellt Executive Summary och skriven på engelska) publicerades här redan för ett par månader sedan och det börjar väl bli dags för fortsättningen på slutet på början, eller?

 

Ledarna för USA, Storbritannien och Spanien satt i muntert samkväm och pratade, när de avbröts av ett meddelande på radion.

Senaste nytt! Amerikas Förenta Stater har upphört att vara den stora världsmakten!

George Bush vände sig upprört till sina gäster:

– Vad säger den där idioten? Vem vågar ifrågasätta vår förstaplats i världen?

Kollegerna Blair och Aznar försäkrade att inget av deras länder aspirerade på titeln utan troget stod vid USA:s sida. Då kom utrikesminister Colin Powell in i rummet med svaret:

Den nya världsmakten, herr president, är… den allmänna opinionen.

Storyn är fiktiv och berättades av nobelpristagaren José Saramago vid en manifestation i Madrid 2003; här återgiven från en bok av radiojournalisten José Ignacio López Vigil.

Opinionen. Den har makt. Men är vi alla en del av den, eller är den förbehållen några få spelare på det Stora Brädet? Det kan betyda befolkningen i stort, eller de mest kunniga, utbildade och engagerade fraktionerna inom den, de som orkar hålla sig á jour med vad som händer på den offentliga arenan. Det kan också stå för dem som förmedlar och filtrerar fakta och bestämmer vad som publiceras på samma arena. Vi kan kalla dem…massmedier. Jag har gjort ett mikrokosmiskt nedslag i det som publicerades i några stora – och därmed föregivet inflytelserika – svenska massmedier, om ett val i ett land ganska långt från oss geografiskt, men kulturellt ansett som närliggande. Och vars göranden och låtanden påverkar oss vare sig vi vill eller inte.

Manifest Destiny: ”an ordering of human history regarded as inevitable and obviously apparent that leads a people or race to expand to geographic limits held to be natural or to extend sovereignty over a usu. indefinite area” (Webster’s Third New International Dictionary, 1961)

Amerika har sina egna myter. En av dem, som de flesta amerikaner själva idag kanske inte ens är medvetna om, är känd som manifest destiny. Den var troligen mer spridd och öppet diskuterad under mitten av 1800-talet och går i korthet ut på att de pionjärer som koloniserade den amerikanska kontinenten och lade den under sin kontroll, inte styrdes av slumpen eller bara hade lyckliga omständigheter på sin sida. Det var meningen att de skulle göra det. De var utvalda. Konceptet anses ha haft betydelse (i kombination med den så kallade Monroe-doktrinen från 1823) när Förenta Staterna förklarade även södra delen av hemisfären som sitt intressområde och att det kunde vara rättfärdigat med interventioner (även militära) i Syd- och Centralamerika om det låg i linje med USA:s intressen. Om man håller i minnet att idén om Amerikas speciella utvaldhet ändå fortfarande kan finnas där, åtminstone inbyggd i det nationella undermedvetna, så blir mycket av deras agerande som nation faktiskt lättare att förstå.

Vem är då lämplig att vara ”Leader of the free world” enligt världens mäktigaste nations egen måttstock; vad exakt är ”presidential material”?

– Det är för någon som tar tag i makten och håller fast vid den! Någon som tror att gudarna konspirerat för att sätta honom i den här positionen, att ödet kräver den här tjänsten av honom. Om du inte har den drivkraften, denna hybris, hur kan du fatta besluten som gör alla andra svarslösa? Hur i h-e ska du kunna hålla den sortens makt i dina händer? (Toby Ziegler, en rappkäftad rådgivare spelad av Richard Schiff i TV-serien ”Vita huset”).

Är det alltså ödet som styr? Knappast hela förklaringen. Valkampanjer är ett hårt arbete, de planeras och paketeras av politiker och professionella medarbetare som vill vinna över publiken på sin sida. Vilken roll spelar nyhetsmedierna i den kampen, och hur fungerar det specifikt för svenska medier på andra sidan Atlanten; i en värld som vi känner en viss instinktiv, inarbetad samhörighet med, men som ändå skiljer sig på avgörande punkter?

Under arbetet med uppsatsen gick jag igenom presidentvalsbevakningen i tre svenska tidningars tryckta utgåvor vid tiden närmast före valdagen i USA, 4 november 2008. Det handlar om tre av de största svenska dagstidningarna idag, som samtidigt representerar tre olika mediekoncerner i det alltmer centraliserade och koncentrerade nordiska medielandskapet. Dagens Nyheter tillhör Bonniers, Aftonbladet är Schibsteds svenska flaggskepp och mjölkkossa (till skillnad från det presstödsberoende avskrivningsobjektet Svenska Dagbladet) medan Göteborgs-Posten är grundbulten i det västsvenska Stampen-imperiet.

Under 30 års tid har JMG (institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet) studerat svenska nyhetsmediers bevakning av valrörelser här hemma och kommit fram till att det normalt sett uppstår en obalans och att vissa partier missgynnas i medierapporteringen – men vilka de partierna är varierar från val till val. I stort sett är det svårt att se en konstant linje där somliga aktörer alltid skulle behandlas sämre än andra i medierna. Min utgångspunkt låg i JMG:s önskemål om en jämförande studie kring hur svenska medier beskrev och rapporterade från USA:s presidentval 2008. Finns det stora skillnader och gällande vilka aspekter i så fall? Kan man tänka sig att det uppstår mer personkult och fixering vid politikernas stjärnstatus i det senare fallet? Framförallt, finns det en balans, en rättvis skildring av olika konkurrerande block i politiken eller brister objektiviteten?

Är svenska nyhetsmedier rättvisa, opartiska och väl avvägda i sin rapportering från politikens värld, i den mån man kan begära? Ett viktigt perspektiv här är naturligtvis om medborgarna är betjänta av den information de får. Sveriges Radio och Sveriges Television har uttalade uppdrag att tillgodose publiken med en allsidighet, medan tidningar och kommersiella etermedier är beroende av att fånga en stor publik för att vara lönsamma och samtidigt uppfattas som objektiva, sakliga och trovärdiga. Här har jag tvingats prioritera en gren av medievärlden, och valet föll på den privatägda tidningsbranschen.

Här är är några delfrågor jag ville göra ett försök att besvara:

Finns i det undersökta materialet ens en ansats hos medierna att vara fullkomligt objektiva?

Är det i så fall något att sträva efter – är total balans detsamma som en rättvis beskrivning av verkligheten?

Tar sig svenska journalister andra friheter och antar en annan roll när de vistas i ett utländskt val än i ett svenskt?

Står sakfrågorna eller det strategiska politiska spelet i centrum ?

Bidrar dagens politiska journalistik till att stärka demokratin eller försvaga den?

To Be Continued…

Källhänvisningar / Del 1: 

Kent Asp: ”Rättvisa nyhetsmedier – partiskheten under 2006 års valrörelse” (arbetsrapport, Göteborgs universitet 2006)

Kent Asp: ”Fairness, Informativeness and Scrutiny – The Role of News Media in Democracy” (Nordicom Review 2007)

José Ignacio López Vigil: Ciudadana Radio – el poder del periodismo de intermediación (Universidad Católica Andrés Bello, 2004)

John Perkins: Confessions of an Economic Hit Man (Plume/Penguin Group, USA 2004, 2006)

Webster’s Third New International Dictionary – Unabridged (Könemann/Merriam-Webster, USA 1961, 1993)

Vita huset (The West Wing) – säsong 7: avsnitt ”The Ticket”, ”The Mommy Problem” och ”Undecideds” (DVD, Warner Brothers 2006)

Det här var kapitel 1 ur Yemenity2010-versionen av uppsatsen Manufactured Destiny – hur svenska medier håller balansen på bortaplan och huvudet kallt i stridens hetta, presenterad vid Göteborgs universitet, institutionen för journalistik och masskommunikation, i juni 2009. Handledare (och ämnesanstiftare) var Bengt Johansson och kursansvarig Ingela Wadbring. Hela uppsatsen i originalskick finns tillgänglig som pdf-fil (Adobe Acrobat) för den som är mer intresserad av ämnet än genomsnittet av mänskligheten…

Standard
Didaktisk dramatik, Experimentell ecklesiastik, Massmedial manipulation

Återbloggat: Om ledarskap och ”Lost”

Ursprungligen publicerat på Fair Slave Trade 21 oktober 2012

Att leda är svårt, oavsett sammanhang. Särskilt kommer ledaregenskaperna att sättas på prov i svåra krislägen. Om vilka kvaliteter som då krävs finns det författare och forskare som ägnat ansenlig tid och möda att reda ut. Dessutom kan man hitta fascinerande dramatiserade illustrationer av ledandets dilemma i populärkulturen och då inte minst i en av de senaste årens mest uppmärksammade TV-serier…

– Ett av seriens återkommande teman är ledarskapets svårigheter. Man blir som ledare tvungen att fatta beslut för sitt folk, men de besluten kommer nästan alltid att ifrågasättas av folket, och de kommer inte att gilla dig för dem…

(Ur kommentatorsspåret till ett avsnitt av långköraren ”Lost” med de två drivande producenterna, Carlton Cuse och Damon Lindelof.)

Nyligen började jag se om ”Lost” från början, tillsammans med min relativt nyblivna fru som inte sett den förut. Det har inneburit en chans att påminnas om hur skickliga serieskaparna var på att mejsla ut en varierad samling personligheter som väldigt snabbt väcker ens intresse av skilda skäl, och konfronteras med varandra på ett nästan oavbrutet spännande sätt. Dessutom syns det nästan ännu tydligare än för några år sedan hur mycket post-9/11-stämningarna i USA och världen influerat innehållet och de återkommande moraliska dilemman överlevarna på den mystiska ön ställs inför. Och så var det frågan om just ledarskap; att få andra med sig, särskilt när man lever i ett konstant kristillstånd.

Lärdomar från en lång vandring

Mose ledde Israels barn ut ur öknen. Han var inte skolad i den västerländska formen av demokrati (ännu inte uppfunnen) utan agerade på ett uppdrag ovanifrån och kunde till stora delar presidera utifrån en ”my-way-or-the-highway”-attityd. Ändå fick han återkommande problem med att behålla sin auktoritet. ”Folket knorrade”, som det uttrycks regelbundet i åtminstone äldre översättningar av Gamla Testamentet. Några försökte sig på ett rent myteri – och uppslukades bokstavligen av jorden som straff. Varje gång verkliga bekymmer uppstod brukade Mose dra sig tillbaka i sin egen bunker (påfallande ofta ett berg) antingen ensam, eller i sällskap med sina två syskon, för att sedan träda fram inför folket och styra in dem på rätt spår igen. Ändå tog en promenad genom en relativt liten öken 40 år, och ledaren själv fick inte följa med in i det förlovade landet. Han tvingades lämna över ledartröjan till en yngre förmåga och sedan själv gå in i evigheten; dock ihågkommen som en av mest fascinerande gestalterna i världshistorien. Fanns han på riktigt? Därom tvistar lärdare personer än både du och jag, men oavsett den frågan så är berättelsen om israeliternas ökenvandring en fängslande studie i just ledarskap.

Att leda är inte lätt, särskilt inte i krisläge. Mose verkar ha varit ständigt utsatt för just kriser – inte helt olikt huvudpersonerna i ”Lost”. Där växlar perspektiven oavbrutet mellan olika karaktärer som tar på sig, eller genom något slags öde tvingas acceptera, ledaruppgifter. Detta sker ibland tillfälligt; andra individer kommer aldrig ifrån att de etablerats som ledartyper – om än av olika slag. Läkaren Jack Shephard (Matthew Fox)har andra utgångspunkter än mystikern John Locke (Terry O’Quinn), som vid ett tillfälle väser åt en annan rollfigur att ”du kanske tror att det här är en demokrati, för att Jack ser det så – men det är det inte”. För att inte tala om den ytterst svårtydde Benjamin Linus (Michael Emerson), extremt manipulativ men också driven av ett högre syfte. Åtminstone ser han det så själv och ju längre serien fortskrider desto mer begripliga blir även hans motivationer. Finalen av säsong fyra som vi just klarat av i hushållet, är ett påtagligt exempel på just de komplexa diskussionerna kring ledarskap i ”Lost”.

Att leda när lugnet bryts…

Kriser kan ta olika former, vilket är uppenbart när professor Arjen Boin med flera ger exempel i boken ”The Politics of Crisis Management”. Kristillstånd i varierande situationer följer liknande mönster, men kan utvecklas åt helt olika håll beroende på hur de hanteras. Och en viktig lärdom är att många kriser är politiska till sin natur. Och då blir det stor och avgörande skillnad på om vi lever i en demokrati eller diktatur. I det gamla romarrikets republik kunde en ledare tillfälligt utropas till diktator – inte minst i krisläge, som när en yttre fiende hotade friden, Ja, allt är relativt och inte heller deras form av demokrati levde upp till våra krav på en sådan. I många samhällen har diktatur i alla tider varit det normala styrelseskicket och är så fortfarande. Där kan ledarskiktet helt sonika bestämma när en kris är över och proklamera detta till medborgarna. Och makten sedan rubbas, kan dock det förflutna komma tillbaka och bita dumpade diktatorer i svansen och mer därtill (Boin 2005 s.94).

Boin et al beskriver krislägets olika faser, sedda från beslutsfattares perspektiv. Kort kan de sammanfattas så här:

Sense making innebär att nyckelpersoner i den akuta fasen, helst så snabbt som möjligt, måste inse vidden av det oväntade och ovälkomna som inträffat. Varför hände det och hur allvarliga konsekvenser har det? Finns det ett kvarstående hot? Värdefull information ska urskiljas i flödet och lösa rykten sorteras bort.

Decision making är nästa steg i processen. Svåra frågor konfronteras, och lika svåra beslut ska förmodligen fattas. Här gäller att både koordinera, delegera och vara flexibel. Men det är ofta i de delarna det brister. Samarbeten spricker eller fungerar illa på grund av prestige och rivalitet mellan exempelvis olika myndigheter eller instanser i samhällsapparaten.

Meaning making handlar om skapa förtroende och en förmedla en verklighetsuppfattning till allmänheten, en bild av vad som hänt. ”Framing” var något som George W. Bush och hans administration faktiskt lyckades med efter 9/11. Det betydde att de fick ganska fria händer från resten av USA att utarbeta en plan för att bemöta terrorattentaten. De fick ut sin bild, ”meningen” med det som drabbat landet, och vad som borde vara nästa steg.

Terminating – att avsluta en kris, är ett krav på demokratiska regimer. Någon sorts normalitet måste återvända relativt snart. Undantagstillstånd håller inte en längre tid. I den här fasen ingår också ansvarstagande och att ledarna helst har klarat att lägga skulden för krisens uppkomst på någon annan, och samtidigt sprida bilden av sig själva som lösningen på problemet. Det här har också inneboende möjligheter, att kunna starta om på nytt och se möjligheter i det svåra man gått igenom (Boin 2005 s.10-14).

Exemplen i Boins bok är för övrigt ofta drastiska: Kubakrisen 1963, Challenger-kraschen 1986, flera dödade fotbollsfans på Heysel-stadion i Bryssel i samband med Europacupfinalen 1985, tsunamin i Asien på annandagen 2004 och så givetvis 9/11 med efterdyningar – där är några av de mest kända.

Möjligheter för media

För massmedier innebär sådana här tillfällen i regel även möjligheter. Men är de oftast lejon eller lamm? frågar sig Boin & Co. Det debatteras flitigt om de går snällt i makthavarnas ledband och låter sig duperas av deras propagandamaskiner, eller om de är rovdjur som blivit mäktigare än de valda politikerna och betraktar dessa som lovliga byten av rent krassa kommersiella skäl. Där finns de två extremerna, medan sanningen – förhoppningsvis – oftast ligger någonstans på skalan däremellan (Boin 2005 s. 74). Det är också i kriser ledaren ibland behöver ‘teflon’-kvaliteter, något som Ronald Reagan ansågs ha mycket av. Problemen bara rinner av sådana personer.

Boin påpekar att kriser kommer ur situationer där tidigare erfarenheter plötsligt slutar gälla. Behovet av flexibilitet uppstår, och det är inte särskilt klipskt att underskatta en uppvällande krissituation. Bättre då att överdriva riskerna med det som hänt och omgående be om ursäkt, eller göra klargöranden, ‘tvätta byken offentligt och ordentligt’ (som gamle s-legendaren Sten Andersson sade om vapenexporten för ett antal år sedan om jag minns rätt). Att gå ut alltför hårt i början och varna för annalkande katastrof kan visserligen leda till kritik efteråt; att man överdrivit faran och målat upp skräckscenarier – men både massmedier och allmänhet har lättare att förlåta den sortens excesser än förnekanden och tillbakahållande av information som sedan avslöjas av andra. Eller skönmålanden som ofta bygger på önsketänkande och sedan spräcks brutalt av verkligheten. Det är ett klassiskt misstag, som bland annat begicks av George W. Bush när han deklarerade ”Mission accomplished” i Irak, några år för tidigt – minst (Boin 2005 s. 80-81). Det finns också tillfällen när det är viktigt för ledare att delta i offentliga ritualer; göra avbön för misstag så att det ser ut att komma inifrån, eller visa medkänsla för exempelvis katastrofdrabbade.

Det mest intressanta med att analysera kriser, är kanske ‘meningsuppbyggnaden’, eller meaning making. Det är där man kommer man på ett litet djupare plan och konflikter uppstår kring tolkningen av det som hänt. Det är här beslutsfattarnas – eller policymakarnas, om man kan säga så – trovärdighet byggs upp på allvar eller brister totalt i värsta fall. Även terminating är intressant, eftersom det  alltså skiljer sig starkt mellan auktoritära och demokratiska regimer. En kris kan paradoxalt nog vara längre i det samhälle vi säger oss vilja ha, eftersom processen med accountability, att ställa och kunna ställas till svars, inte bara kan hoppas över utan måste ta sin tid. Men apropå den ständiga nyhetscykeln, finns det en paradox inneboende i den. För några år sedan såg jag Jon Stewart i ”The Daily Show” diskutera presidentvalsbevakning med ett nyhetsankare som varit med länge, Tom Brokaw. Där nämndes, lite i förbigående, hur det konstanta flödet också gör att en del dåliga nyheter rinner av snabbare. Det som tidigare kanske skulle ha kunnat bli verkliga problem, försvinner ut i marginalen i konkurrens med andra nyheter av samma sort.

Lyckade ledartyper – vilka är de?

Spelar temperamentet någon roll för ledare? Att alla presidenter tvingas tänja på sanningen går inte att komma ifrån, enligt en artikel i Time hösten 2008. Särskilt i valkampanjer frodas önsketänkanden och löften som kandidaterna vet att de knappast kan hållas fast vid. Men vem kommer att agera mest beslutsamt när krisen väl kommer? Då hade de amerikanska väljarna att ta ställning till två alternativ med väldigt skiftande temperament. Skulle John McCain vara bättre rustad vid en ny terrorattack? Var Barack Obamas kalkylerande, behärskade stil tecken på att han var rätt man att möta klimatförändringarna? Det är två frågor som Time ställde. Och egenskaper som projiceras utåt kan vara lika viktiga när det smäller, som Boin et al konstaterar. I Time beskrevs Herbert Hoover (president 1929-33) som en handlingskraftig ledare, med ett imageproblem. Han visste bland annat inte riktigt hur man utstrålar medkänsla. ”He never understood that politics was more art than engineering”. Detta insåg däremot efterföljaren Franklin Roosevelt, vilket var till nytta för honom när den stora 1930-talsdepressionen drabbade landet. Hans optimism, karisma och personliga kamp mot polio var tillgångar när han drev igenom radikala reformer (Gibbs 2008, Boin 2005).

Mystik är något som genomsyrar ”Lost” lika mycket som metaforerna kring ledarskap. Och en viss mystik skadar inte för den som är ledare, menar professorn och författaren Evan Thomas, också det i Time, nyligen. Båda de nuvarande presidentkandidaterna i USA har beskyllts för att vara kyliga och distanserade: ”It’s an irony of the 2012 campaign that in a populist age, with resentment running high against the so-called elites, voters will be choosing between a pair of cold fish from Harvard” noterar Thomas. Han jämför med den åtminstone i efterhand nästan kanoniserade Dwight Eisenhower och hävdar att både Barack Obama och Mitt Romney påminner om ”Ike” i sådana avseenden. Att vara president är oundvikligen ett väldigt ensamt jobb som innefattar snabba beslut byggda på ofta bristfällig information. Evan Thomas hävdar att båda de aktuella rivalernas medarbetare anstränger sig nästan skrattretande mycket för att ‘avmystifiera’ sina kandidater. Enligt honom kommer ohjälpligt alla presidenter att hata pressens påpassande och de söker inom sig själva (eller från ovan) för att komma fram till sina beslut. ”Their inner selves, not their outer selves, are what really matter”. Intressant. Stämmer det fullt ut? Och motsäger det rentav vad som tidigare skrevs i samma tidskrift om Roosevelt?

Nu, med en aktuell dokumentärfilm om Olof Palme ute, har diskussionen i Sverige återigen väckts om hans ledarstil kontra våra nuvarande motsvarigheter. Var han verkligen så mycket mer levande, äkta, med ett reellt djup och större referensramar än Reinfeldt, Löfvén, Lööf, Björklund et al? Eller bara utrustad med mer naturlig karisma? Filmen i sig har jag inte sett än, men borde antagligen göra någon snart, möjligen redan innan maya-kalendern möter sitt slutvarv. Man vet ju aldrig om det verkligen uppstår en kris som får alla andra kriser att förblekna i slutet av december detta år…

Så, vad är det egentligen i grunden som skapar bra ledare, med betoning på ledare i kris? Och är det alltid bra för alla berörda när en kris till synes är över?

Relaterat:russin.nu har jag och brorsan turats om att recensera samtliga säsonger av ”Lost”, en av 2000-talets hittills mest inflytelserika, omdiskuterade och, ja, bästa TV-serier.

Relaterat 2: Washington Post har sin egen Lost-central! Och serien har attraherat flera analyser genom exempelvis podsändningar som Lost Podcasting Network.

Relaterat 3: Hur mycket makt har egentligen en amerikansk president? Amerikanska radioprogrammet Freakonomics har försökt besvara frågan på en halvtimme i en av sina podsändningar (som kan laddas ner utan kostnad från exempelvis iTunes). Sådär 98 procent av den rullande ekonomin har egentligen inte så mycket alls med politikerna i Washington eller presidenten själv att göra, enligt en ekonom som faktiskt varit rådgivare åt Barack Obama. En annan expert menar att det framförallt är i utrikespolitik och som överbefälhavare för armén samt i frågor om lagstiftning som innehavaren av ovala rummet verkligen har makt. Programmet låter även förre försvarsministern Donald Rumsfeld (just det, en av arkitekterna bakom Irak-invasionen 2003, med mera) reda ut sina insikter, och i processen försöka återupprätta sin gamle chef George W. Bush, liksom Gerald Ford på 1970-talet men demokraten Lyndon Johnson. De fick inte alltid som de ville, på grund av hur det politiska systemet ser ut, förklarar Rumsfeld. Oavsett om de hade rätt eller fel i sina avsikter.

Källhänvisningar:

Boin, Arjen/t’Hart, Paul/ Stern, Eric/Sundelius, Bengt: The Politics of Crisis Management – Public Leadership under Pressure (Cambridge University Press, 2005)

Okänd författare: Moseböckerna i Gamla Testamentet, Bibeln (flera utgåvor finnes)

Gibbs, Nancy: ”Does Temperament Matter” (Time 2008-10-27)

Thomas, Evan: ”The Upside of Mystery” (Time 2012-10-01)

”Lost” – diverse säsonger (DVD, ABC Studios 2004-2010)

”The Daily Show” (sänt i Kanal 9 2008-10-29, med en veckas fördröjning från originalutsändning)

Not: Artikeln bygger till stora delar på ett inlämningsarbete i medie- och kommunikationsvetenskap vid Göteborgs universitet, hösten 2008; dock omarbetat och uppdaterat mer än en smula…

Standard
Aktuell reflektion, Massmedial manipulation

Allmänbildning Anno 2016: Metro utlyser Källkritikens dag

logo-sc-allmanbildning2016-copyKällkritik är något som vi tycks behöva mer än någonsin. Gratistidningen Metro har i sin nätupplaga under några år gett sig i kast med att dubbelkolla nyheter som ibland inte alls är nyheter, utan mer eller mindre uppdiktade historier som ändå har förmågan att forma vår världsuppfattning. Som om inte världen vore komplicerad nog ändå… Metros sanningssökardepartement Viralgranskaren rekommenderas. Nu har tidningen även utlyst en Källkritikens dag, närmare bestämt den 13 mars 2017. Som tydligen råkar vara dagen då Viralgranskaren fyller tre år. Bra tillfälle att poängtera och fördjupa sig i detta med var och hur vi egentligen samlar våra fakta, något som vi försökt framhäva vid den folkhögskolefilial där jag arbetat de senaste åren. Håll ögonen öppna – av flera skäl…

Mer om Källkritikens dag och andra relaterade frågor finns alltså på Metros nätsida

Standard
Cineastiska seanser, Didaktisk dramatik

Filmpedagogerna – för mer medveten mediekonsumtion

Av någon outgrundlig anledning har jag inte hittat till den här sidan förut. Eller så har jag gjort det men inte riktigt registrerat det i hjärnbarken och försummat att återvända. Men här borde ju finnas material till en del av det vi sysslar med ibland även i folkhögskolevärlden. Jag talar om Filmpedagogerna Folkets Bio, som har den uttalade målsättningen att hjälpa barn och ungdomar bli medvetna mediekonsumenter. Att jag kollade upp sidan nu har att göra med en inbjudan som dök upp i mailboxen till en seminariedag i höst på en annan folkhögskola i Västra Götaland. “Källkritik, analysförmåga och kreativitet” är några av ledorden på sidan. Som en konsumentupplysning. Och med anledning av det nu aktuella mästerskapet i fotboll i Frankrike mellan europeiska stater, tipsas bland annat om länkar med fotbollskoppling. Bara en sådan sak. Liksom en betraktelse över vårt behov av myter. Bara en annan sak…

Standard
Aktuell reflektion

Dokument inifrån

Inifrån. Det är namnet på en ny tidning. Webbtidning, för att vara noggrann. Som så många andra publikationer numera. Enkelt uttryckt är det ett magasin av och för deltagare på folkhögskolor, som det finns ganska många av i Sverige. Tanken är tydligen att släppa ett nytt nummer fyra gånger om året, rapporteras på sidan folkhögskola.nu, en portal för den här skolformen i Sverige. Första numret finns tillgängligt på nätet och bakom produktionen finns folk från bland andra Birkagårdens och Biskops Arnös folkhögskolor. Med tiden är det dock en målsättning att fler skolor och dess deltagare ska få vara med och bidra till innehållet. Bra initiativ, eller hur?

Standard
Cineastiska seanser, Experimentell ecklesiastik

Om lärare vore atleter…

Stjärnstatus! Det har lärare landet runt – i en sketch, med amerikanska duon Key & Peele som håller hus på kanalen Comedy Central och specialiserat sig bland annat på imitationer av president Barack Obama. Nu sägs de tydligen vara inne på sin sista säsong, vilket sörjs av många beundrare. Med jämna mellanrum brukar jag se något avsnitt, i alla fall sedan de gjordes tillgängliga via den svenska grenen av Comedy Central. Där de inte alltid erbjuder samma utbud som den amerikanska moderkanalen, men mer om det någon annan gång… Flera av duons bästa sketcher finns tacksamt nog också på YouTube, som den här nyligen producerade parodin på amerikanska sportsändningar, där inte atleterna står i centrum, men väl – lärarna. Ett inslag som prisats av ganska många kommentatorer av populärkultur. Och möjligen även pedagoger. Kontexten är amerikansk, stilen likaså, ämnet ändå ganska universellt: vilken status har utbildarna i samhället egentligen? Hur skulle det se ut som de behandlades som idrottsstjärnor? Kanske något av peppa upp sig med på studiedagarna inför kommande terminstarter även här på svensk mark? Döm själva, om ni orkar ägna några minuter åt sketchen “TeachingCenter” med Key & Peele. Det gör ni. Orkar.

Standard
Aktuell analys, Pseudopedagogiska påhopp

Branded Content, Native Advertising eller bara vanlig textreklam?

Nyligen har ännu en debatt uppstått om hur nära massmedier och dess journalister kan stå näringslivsintressen och inte minst låta dem sponsra innehållet man publicerar, utan att detta innehåll påverkas i otillbörlig grad. Ett av de senaste exemplen i Sverige handlar om Svenska Dagbladet, vars reporter Carolina Neurath åker omkring i en Volvo (ja, det är ingen hemlighet vilket bilmärke det handlat om här, så jag anser mig inte göra mig skyldig till textreklam i just det här fallet) och intervjuar en av de så kallade storägarna i… Volvo. Jo, tydligen är det begreppet branded content vi ska lära oss att använda numera, förresten. Antagligen borde ha jag snappat upp det tidigare. Neurath har mött kritik från kolleger som Publicistklubbens ordförande Björn Häger och även bemött en del av det som sagts, bland annat i tidningen Journalisten. Fler stora svenska tidningar (som numera knappast bara är tidningar utan producerar även TV-material, med mera) är på väg att följa samma överlevnadsinstinkter och tillåta finansiering från företagsvärlden för specifikt innehåll och vissa fall för anställningar av reportrar inom vissa områden, ryktas det.

Ett besläktat begrepp med snarlik eller kanske rentav i grunden identisk andemening är native advertising. Åt det fenomenet (det vill säga i princip detsamma som avhandlades ovan, eller?) ägnade talkshowvärden John Oliver en engagerad och träffsäker utläggning i höstas i sitt då ganska färska veckomagasin “Last Week Tonight” på HBO. Det här är ett spännande ämne, som jag av omständigheterna nödgats reflektera över med jämna mellanrum. Som lokalreporter en gång i tiden, senare som student i medievetenskap och senast i undervisningssammanhang. Det finns ju ett naturligt samband med ämnet källkritik, som vi regelbundet återkommit till på folkhögskolan där jag nu arbetar, liksom på högstadienivå där jag var inne och vikarierade ett par år i bland annat svenska. Just Olivers osande utläggning använde jag i engelska, vill jag minnas, när den var relativt aktuell. Och nu påminns jag ju om att ämnet knappast kommer att bli inaktuellt på länge. Finns det överhuvudtaget några självklara gränser mellan oberoende journalistik, infotainment och förtäckt propaganda numera? Hur stort problem är det i så fall? Frågan blir faktiskt mer och mer komplicerad ju längre man funderar över den…

Inslaget i “Last Week Tonight” finns tillgängligt på YouTube. Det kan krävas att man ser om det ett par gånger för att uppfatta alla nyanser. Själv utformade jag en ordlista att gå igenom, samt några diskussionsfrågor – se bifogad PDF nedan.

LAST WEEK TONIGHT-native advertising-signed

Standard