Aktuell analys, Aktuell reflektion, Sedelärande statistik

Sverige får smek och stryk av Transparency International

Tredje plats i världen. Av 167 undersökta. Det är dags för organisationen Transparency Internationals årliga genomgång av vilka länder som är/anses/upplevs mest och minst korrupta i världen. Höga poäng innebär bedömningen att korruptionen är på en låg nivå och vice versa. De nordeuropeiska nationerna hamnar av tradition högt upp på listan – det vill säga, vi anses relativt sett ganska anständiga på det här evigt aktuella området. Lika traditionellt kan man säga att det ofta är fattiga länder som hamnar längst ner på listan och därmed anses ha störst problem. Vad skapar vad? Vad är hönan och vad är ägget? Det diskuteras väl ganska regelbundet, utan att det finns en självklar konsensus kring svaret. Enligt TI har i alla fall länder som Grekland, Senegal och Storbritannien visat en utveckling åt rätt håll på senare år, medan det motsatta gäller för exempelvis Australien, Brasilien, Spanien och Turkiet. Materiellt välstånd (eller brist på) är inte hela förklaringen. Man kan notera att det polariserade men trots allt flitigt oljeexporterande Venezuela parkerar nere på plats 158 ihop med Haiti och Guinea-Bissau. Eller att det lilla undanskymda bergslandet Bhutan i Himalaya når 27:e plats, följt av Botswana; båda före mer bemedlade stater som Israel, Spanien och Sydkorea. Liksom att Ryssland som vanligt ligger långt ner, nu som nummer 119 tillsammans med det hårt prövade västafrikanska Sierra Leone.

Värst är det dock på fattiga, konfliktdrabbade platser som Somalia, Afghanistan och Södra Sudan. Samt det slutna Nordkorea, vilket varje år väcker min spontana reaktion ‘hur bär man sig åt för att bedöma det landet överhuvudtaget?’. Om jag får tid att detaljgranska årets rapport kanske jag kan återkomma om det. Bäst då? Jo, Danmark och Finland parkerar högst upp, följda av Sverige, Nya Zealand, Holland och Norge. Det var väl trevligt? Är allt väl häruppe? Tydligen inte. Ett exempel är svensk-finska TeliaSoneras misstänkta mutbrott i Uzbekistan. Vilket inte är unikt. Flera länder ur rikemansklubben anklagas i rapporten för att inte göra tillräckligt när det gäller deras största företag och deras skumraskaffärer utomlands. Den obekvämaste frågan i sammanhanget ställs direkt i en av rapportens rubriker; exporterar högpresterande länder korruption till andra länder?

Som vanligt finns betydligt mycket mer fakta och statistik att hämta från Transparency Internationals “Corruption Perceptions Index”. För den som har tid över. Om jag själv hinner djupdyka i det förorenade träsket inom en snar framtid, kanske det blir en uppföljning i ämnet. Kanske.

Oh, förresten, hur kan man enklast förklara vad det här egentligen handlar om? Här är TI:s egen korta informationsvideo, framställd för tre år sedan.

Not: Inlägget har tidigare publicerats även på Yemenity2010.

Standard
Cineastiska seanser, Reflektion

Sanningen skall göra eder fria… eller?

Sekter. Ordet är värdeladdat. Få grupperingar i något samhälle eftersöker aktivt sektstämpeln, men somliga utvalda tilldelas den ändå. Några av dessa gruppers representanter – och deras avhoppare – kommer till tals i dokumentärserien “Den enda sanna vägen” som under ytterligare en tid finns tillgänglig på SVT Play. Under sju avsnitt letar redaktionen upp och intervjuar nuvarande och före detta medlemmar ur bland andra Plymouthbröderna, Scientologikyrkan, Livets Ord, Sai Baba-rörelsen med flera. Samt en och annan religionsvetare och andra analytiska individer. Under ett par veckor har vi på vår folkhögskolefilial använt programmen som utgångspunkt för ett tema i religionsämnet om just sekter, vilket är ett större (och mer komplicerat) ämne än man kanske anar. Det var i den här änden vi började. Avsnitt ett. I samband med programmet diskuterade vi några grundläggande frågor, som bifogats nedan. Men det var bara början. Fortsättning följer…

DEN ENDA SANNA VÄGEN-del1-frågor

Standard