Cineastiska seanser, Didaktisk dramatik, Rafflande retorik

Sexualundervisning enligt “Last Week Tonight”

Delikata frågor, det där. Jag kan inte minnas att den sexualundervisning vi hade på min tid i skolan var extremt framstående, men det brukar sägas att Sverige är ett av de länder i världen som är relativt bra på ämnet. Beroende på vem man frågar. Reaktioner på att vi är alldeles för liberala som land kommer ju med jämna mellanrum. Åter till den diskussionen någon annan gång. I USA är det tydligen utpräglat osäkert vilken typ av bildning i ämnet som tillkommer det uppväxande släktet. Det hänger helt enkelt på var du bor. I vilken delstat, vilken stad, vilket skoldistrikt… Om detta levererade den samhällsengagerade satirikern John Oliver en drapa häromveckan, med några väl valda exempel ur floran av de utbildningsfilmer och -föredrag som faktiskt förekommer. Som kronan på verket har han och redaktionen för programmet “Last Week Tonight” på HBO producerat en egen liten informationsfilm för att kompensera för orättvisorna i det amerikanska utbildningsväsendet. Till hjälp har han tagit några möjligen bekanta ansikten från TV-serier som “Breaking Bad”, “Orange Is the New Black” med flera. En av de viktigaste lärdomarna? Menstruation gör dig inte bättre på bowling. Tro det eller ej…

Segmentet, inklusive den avslutande informationsfilmen, finns åtminstone för närvarande tillgängligt även på YouTube:

Standard
Aktuell analys, Pseudopedagogiska påhopp

Branded Content, Native Advertising eller bara vanlig textreklam?

Nyligen har ännu en debatt uppstått om hur nära massmedier och dess journalister kan stå näringslivsintressen och inte minst låta dem sponsra innehållet man publicerar, utan att detta innehåll påverkas i otillbörlig grad. Ett av de senaste exemplen i Sverige handlar om Svenska Dagbladet, vars reporter Carolina Neurath åker omkring i en Volvo (ja, det är ingen hemlighet vilket bilmärke det handlat om här, så jag anser mig inte göra mig skyldig till textreklam i just det här fallet) och intervjuar en av de så kallade storägarna i… Volvo. Jo, tydligen är det begreppet branded content vi ska lära oss att använda numera, förresten. Antagligen borde ha jag snappat upp det tidigare. Neurath har mött kritik från kolleger som Publicistklubbens ordförande Björn Häger och även bemött en del av det som sagts, bland annat i tidningen Journalisten. Fler stora svenska tidningar (som numera knappast bara är tidningar utan producerar även TV-material, med mera) är på väg att följa samma överlevnadsinstinkter och tillåta finansiering från företagsvärlden för specifikt innehåll och vissa fall för anställningar av reportrar inom vissa områden, ryktas det.

Ett besläktat begrepp med snarlik eller kanske rentav i grunden identisk andemening är native advertising. Åt det fenomenet (det vill säga i princip detsamma som avhandlades ovan, eller?) ägnade talkshowvärden John Oliver en engagerad och träffsäker utläggning i höstas i sitt då ganska färska veckomagasin “Last Week Tonight” på HBO. Det här är ett spännande ämne, som jag av omständigheterna nödgats reflektera över med jämna mellanrum. Som lokalreporter en gång i tiden, senare som student i medievetenskap och senast i undervisningssammanhang. Det finns ju ett naturligt samband med ämnet källkritik, som vi regelbundet återkommit till på folkhögskolan där jag nu arbetar, liksom på högstadienivå där jag var inne och vikarierade ett par år i bland annat svenska. Just Olivers osande utläggning använde jag i engelska, vill jag minnas, när den var relativt aktuell. Och nu påminns jag ju om att ämnet knappast kommer att bli inaktuellt på länge. Finns det överhuvudtaget några självklara gränser mellan oberoende journalistik, infotainment och förtäckt propaganda numera? Hur stort problem är det i så fall? Frågan blir faktiskt mer och mer komplicerad ju längre man funderar över den…

Inslaget i “Last Week Tonight” finns tillgängligt på YouTube. Det kan krävas att man ser om det ett par gånger för att uppfatta alla nyanser. Själv utformade jag en ordlista att gå igenom, samt några diskussionsfrågor – se bifogad PDF nedan.

LAST WEEK TONIGHT-native advertising-signed

Standard
Aktuell reflektion, Cineastiska seanser

Vilka är verklighetens tronspelare?

Som så många andra här i världen just nu, är jag mer än aningen investerad i händelseutvecklingen på en kontinent som inte existerar, men påminner obehagligt mycket om den planet där jag själv och cirka sju miljarder andra människor (enligt den senaste uppskattningen jag såg någonstans) vistas dagligen. Westeros. Och för all del, dess grannkontinent, som jag aldrig kommer ihåg namnet på, men generellt verkar ha lite varmare klimat och samtidigt en stor andel slavarbetare som bär upp systemet. Eller hade, innan den raskt i graderna stigande drottning Daenerys Targaryen började genomdriva radikala samhällsomvälvningar med hjälp av dothrakier (OK, inte så många av dem), dödsföraktande drillade soldater som aldrig syndat och så ett par drakar på det.

“Game of Thrones” har gett upphov till så mycket spekulation på nätet, jämförelser mellan serien och böckerna den bygger på (som jag själv inte hunnit särskilt långt i), diskussionsforum, hyllningar, analyser och inte minst parodier att det blivit ett globalt populärkulturellt fenomen som få andra jämförbara produktioner kan mäta sig med. Bara ett exempel ur den senaste uppväxande floran, är en artikel från Rolling Stone i april (som jag själv läst och sedan glömt bort, för att sedan snubbla över den igen) där maktspelarna i serien jämförs med lämpliga motparter i amerikansk politik. I den bitvis allmänbildande, men väldigt hårt vinklade och oftast ironiskt impregnerade odyssén “The Westeros Wing” av Jon Dolan kopplas exempelvis förre presidentkandidaten John McCain ihop med den åldrige och småsinte rådgivaren Grand Maester Pycelle, libertarianen och aktuelle presidentkandidaten Rand Paul med den frihetstörstande rebellen i norr Mance Rayder, nuvarande presidenten Barack Obama med nämnda drottning Daenerys (båda vill förändra historien, men kämpar med att överleva den vanliga bistra vardagspolitiken) och George W. Bush – kanske allra minst smickrande – med en viss Joffrey Baratheon. För icke serieföljare eller romansvitläsare säger det naturligtvis ingenting. För dem som har följt serien, böckerna eller båda säger det en hel del… Men studera artikelförfattare Dolans motiveringar själv för bäst underhållningsvärde. För underhållande är det, om inte annat.

Och hur skulle det se ut om någon hittade parallella personligheter i den svenska politiken? Eller i kulturlivet, eller för att ta ett aktuellt exempel, internationella fotbollsfederationen FIFA. Eller…Visst kan man ana konturerna av en hel terminskurs i samhällskunskap på, säg, gymnasienivå av alla möjligheter som tornar upp sig i anslutning till tronspelet?

Relaterat: På filmsajten russin.nu har vi hittills recenserat tre av de fyra föregående säsongerna av “Game of Thrones” som i Sverige visas först på C More och HBO, för att med något års fördröjning sändas av SVT. Personligen anser jag till exempel att den fjärde säsongen var en av de bästa hittills (se recensionen) medan den pågående femte hittills varit något svagare – vilket relativt sett ändå gör den till en av vårens höjdpunkter i TV-landskapet.

Många dödsfall har inträffat sedan starten av serien. Det finns statistik på sådant också, tillhandahållen av Washingon Post. Och om de historiska förlagorna till George RR Martins böcker har jag tidigare skrivit ett inlägg med hänvisning till just vad ett par historiker har kommenterat.

Och ni har väl inte missat brittiska Coldplays fruktlösa försök att göra musikal av det här fantasy-fenomenet? Se sketchen på YouTube där flera av de berörda skådespelarna medverkar. Med den äran.

 

 

 

 

Standard