Nitisk historieskildring i ”The Knick”?

Operationsscen från första säsongen av ”The Knick”. Credit: hbonordic.com

Såg någon den här serien? Fler än jag alltså? Tydligen. För i ett av de senaste numren av tidskriften Världens Historia har man gjort en genomgång av hur historiskt tillförlitlig den var. Med jämna mellanrum granskar tidskriften någon film eller TV-serie på historisk botten, utifrån hur trovärdig eller väldokumenterad den är i förhållande till vad som verkligen tros ha hänt. För alla filmer är inte det här första prioritet, som bekant. Jag vill minnas att de tidigare gått igenom bland andra ”Braveheart” och ”The Woman King” som fick förhållandevis låga betyg i det här avseendet. De kan vara bra filmer ändå – och det är de ju, eller hur?

Det är alltså inte alltid en undersökt fiktiv skapelse får högsta betyg i den här genomgången. Men nu var det ”The Knick” som lyckades med det. Då har serieskaparna ändå fiktionaliserat en del, vad jag förstår. Men huvudpersonen i serien ska vara byggd på en verklig förebild. Och miljön rent allmänt anses vara väldigt sanningsenligt skildrad. Vad handlar det om? Ett sjukhus i New York kring sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal.

Vad är det som jämförs vad gäller serien kontra verkligheten för sjukhuset Knickerbocker Hospital? Exempelvis seriens huvudperson (spelad av Clive Owen), en djärv och innovativ kirurg med en rad personliga problem. Det ska alltså finnas en verklig förebild för honom, även om han hade ett annat namn. Ett eget betydande drogberoende är ett av hindren för att han ska kunna få ordning på sitt eget liv. Vidare det faktum att nymodigheten röntgenapparater kunde gå hårt åt dess pionjärer. Några av de första ambitiösa användarna drabbades av strålskador. I artikeln poängteras dessutom seriens förmåga att teckna en levande bild av New York under den här perioden, med dess sociala motsättningar, skillnaden mellan rika och fattiga, rasism och ideologiska konflikter med mera.

Själv har jag tidigare skrivit recensioner av de två säsonger som producerades 2014-2015. Regissören Steven Soderbergh har varit en hyperaktiv kreatör i ett par decennier och intervjuades nyligen i podcasten Talking Pictures. Den här serien visades i Sverige på strömningstjänsten HBO men finns nog inte kvar där längre. Alltför mycket har försvunnit därifrån på senare år…

Relaterat material: ”The Knick skär ända in till benet” / Världens Historia nr 4 / 2024. Ges ut som tryckt tidskrift och kan även hittas på nätet, men allt material brukar inte vara tillgängligt för ickeprenumeranter. Mina recensioner av säsong 1 respektive säsong 2 finns på russin.nu.

Varför kommer vi ihåg någonting överhuvudtaget?

Hur lär vi oss nya saker? Och hur fastnar det? En gammal god whiteboard kan fortfarande vara användbar för oss som sysslar med undervisning på arbetstid. Foto: PJ Lindahl

Att vi glömmer saker är inte så förvånande. Egentligen är frågan varför någonting fastnar överhuvudtaget i hjärnsubstansen. Typ. Neurospecialisten (eller hur nu jobbtiteln borde formuleras på svenska) Charan Ranganath intervjuades nyligen i podcasten Fresh Air från amerikanska NPR och lyckas på kort tid reda ut ganska många frågor som jag antar att flera av oss brottas med, just vad gäller minnet. Vi tappar bort saker, inte minst namn. Saker som borde finns där gör plötsligt inte det. Åtminstone inte just när vi behöver dem. Vi kan inte riktigt lita på vår egen förmåga att hålla reda på fakta och alla intryck som ska sorteras. Ranganath har bland annat författat en bok med titeln Why We Remember och diskuterar i programmet precis sådana brännande ämnen som varför vi inte alltid kan plocka fram de uppgifter ut minnet som vi vet att de finns där. Vad det innebär att olika intryck och sådant vi registrerat kan konkurrera med varandra om utrymmet. Om hur vi ständigt studsar mellan sysslor och inte klarar av att fokusera på en sak i taget. Just det; mobiler. Ni vet. Stress. Jovisst, det kan också skapa störningar. Sömn är viktigt! Överraskande eller hur? Men professor Ranganath låter som om han vet vad han talar om. Jag får nog lyssna igenom det här minst en gång till snart. Om inte annat för att memorera mer av innehållet. Upprepning är kunskapens moder – den devisen gäller väl fortfarande? Programmet kan hittas via NPRs hemsida och där podcaster brukar finnas.

Konsten att analysera starka sånger

Roberta Flack anno 1976. Foto: Atlantic Records, Public domain, via Wikimedia Commons

Vad? Så hennes version är inte heller originalet? Jag trodde verkligen att jag hade koll på det här. Jag menar, alla vet ju att Fugees tolkning av låten ”Killing Me Softly With His Song” var en cover av en soulballad med Roberta Flack från tidigt 1970-tal, eller hur? Så långt är alla med. Visst. Men, Roberta var faktiskt inte heller först. Även om hon var snabb med att snappa upp och inse storheten i en sång som var först hade spelats in något år tidigare av en relativt okänd ung artist vid namn Lori Lieberman. Fram till helt nyligen hade jag aldrig hört talas om den sistnämnda. Men man lär sig något nytt varje dag. Inte minst om man snubblar över podcaster som Strong Songs, vilket jag första gången gjorde för något år sedan, tror jag.

Kirk Hamilton. Heter han tydligen. Av någon slumpartad händelse eller rekommendation i min applikation hittade jag ett par avsnitt häromåret och har i portioner (ganska oregelbundet men ibland mer intensivt) lyssnat igenom delar av katalogen. Strong Songs. Starka sånger. Varför är de så bra som de är och hur är de egentligen sammansatta? Jodå, den här mannen går på djupet. Och, vilket märks ganska tydligt efter en stund, han är musiker själv och ger sig in på detaljerade dissekeringar av ackordföljder, arrangemang och annat som skulle kunna klassificeras musikteori. Men han gör det med stor entusiasm och på ett sätt som kan smitta även ’vanligt folk’. Alltså, genuin musikteori har aldrig varit min starka sida även om jag trakterat gitarr till husbehov sedan mellanstadiet.

Men Kirk, en amerikan som helt uppenbart tycker att musik är kul och någonting som förgyller eller rentav förlänger livet, vet hur man lägger ut texten på ett sätt som fångar uppmärksamheten. Det kan handla om Kate Bush, Toto, ABBA, Queen, Beatles, diverse filmmusik – eller som när han ganska nyligen fick åka ner till Australien och prata om John Farnhams brottarhit ”You’re the Voice” inför en publik som tydligen dyrkar den mannen som en profet. Farnham, alltså. Vilket är fullt begripligt; den låten var en hyfsat framgångsrik historia även på våra breddgrader, eller hur? Och har åldrats påfallande väl. Däremot var den tydligen inte alls en särskilt stor hit i USA, men allting utifrån når inte in på den marknaden, som bekant.

John Farnham i aktion 2014. Foto: Sean 917, CC BY-SA 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0, via Wikimedia Commons

Vissa avsnitt innehåller mer av lyssnarfrågor och betar av fler sånger i snabbare takt, liksom funderingar kring musiken överhuvudtaget och hur man skaffar sig ett personligt förhållande till sitt favoritinstrument och utvecklar sina förmågor, attityden till själva skapandet och mycket mera. Låter det här lockande? Leta upp Strong Songs i flödet och hör efter om det här är din bag…

…och podcasten i fråga kan hittas antingen via sin officiella hemsida eller via de flesta fungerande podcastappar. Till exempel Overcast som jag gärna tar chansen att puffa för när tillfälle ges.

Gruvliga läsupplevelser är inte det sämsta

Ett av mina tydligare minnen från gymnasiets litteraturstudier i svenska är den franska perioden. Ni vet, när vi alla skulle läsa någon av de franska 1800-talsromanerna. Var det i andra eller tredje årskursen? Kan inte riktigt svara på det. Nu är de här minnesbilderna något fragmentariska. Om vi hade valt själva eller blivit tilldelade vilken författare vi skulle ge oss på är jag inte heller säker på. Vad jag tydligt kommer ihåg är att mitt uppdrag (som jag förmodligen inte var ensam om) innebar att läsa Den stora gruvstrejken av Émile Zola. Den store socialrealisten är i dag möjligen mest känd för att ha bidragit till frisläppandet av en oskyldigt spionerianklagad arméofficer vid namn Alfred Dreyfus.

Men nu handlar det alltså om Den stora gruvstrejken, eller Germinal som var originaltiteln och även tycks användas av brittiska läsare. Åtminstone de som diskuterar romanen i ett ganska nyligen sänt avsnitt av podcasten In Our Time från BBC. Återkommer till den strax. Ni kanske kommer ihåg gymnasietiden. Man planerade inte alltid sina studier som man borde. Och det som framför allt fastnade med den här övningen var att jag själv helt enkelt nödgades läsa de sista 100 sidorna av omkring 400 (allt enligt icke nedskrivna minnesbilder) under eftermiddagen och kvällen före redovisningen i klassen. Exakt hur själva representationen gick till kommer jag inte ihåg. Men de blodiga bitarna i boken fastnade. Det vill säga allt det mest intensiva, gruvliga och groteska som författaren smäller till med i den klimatiska avslutningen på en roman som beskriver det hårda livet för gruvarbetare och deras familjer under andra halvan av 1800-talet i Frankrike. Ett rent nöje? Så uppfattade jag det inte då. Men helt klart gjorde texten intryck. Och just det där att slå hårt för att få fram ett budskap var tydligen en specialitet för Zola, vilket diskuteras i den sedvanligt allmänbildande podcasten jag nämnde förut. Det kan handla om i stort sett vad som helst när programledaren Melvyn Bragg bjuder in akademiskt skolade gäster för att reda ut historiska, kulturella, vetenskapliga eller andra analysvärda fenomen.

Vad jag nu vet om inte förr, är att den numera legendariske litteräre gestalten Émile Zola inte alls var så högt ansedd av sin samtid. Åtminstone inte av kritikerna. Däremot verkar den här boken ha varit en storsäljare. Konstnären Vincent van Gogh läste den också och var mycket uppskattande. Och han om någon visste väl hur man roar sig…

Referens: In Our Time från 23 november 2023. Från BBCs hemsida eller där podcaster brukar finnas.

Bilder: Émile Zola (Public domain, via Wikimedia Commons) samt framsidesillustration för romanen Germinal av Jules Férat (Public domain, via Wikimedia Commons).

ZZZ – rezeptfritt zömnmedel i podcaztformat

Sleeping Beauty; Warrington Museum & Art Gallery; http://www.artuk.org/artworks/sleeping-beauty-103947. Edward Frederick Brewtnall, Public domain, via Wikimedia Commons

Svårt att sova? Du är sannolikt inte ensam. Snarare är det väl en allmän samhällsåkomma. Inte minst när du vet att du behöver göra det på grund av den vardagliga gången, kraven på att hålla tider och rätta in sig i ledet. Tja, allt det som samhället trots allt kräver för att fungera. Vi har våra roller att spela. Och vi behöver rytmer att uppehålla för att klara av det. En längre tid har det funnits rekommendationer om att just digitala verktyg och mobiler inte är det du främst bör ha i din närhet när det är dags att möta John Blund. Ändå har vi svårt att släppa dem. Och de fyller så många funktioner att det verkar närmast omöjligt att förvara dem i något annat rum än där du själv för tillfället befinner dig. Men i sammanhanget har det också dykt upp en marknad för podcaster som just syftar till detta: hjälpa dig somna. Det finns några till jag skulle kunna tipsa om, men låt oss börja med den här: ZZZ. Konceptet är ytligt sett enkelt: två alternerande röster, en kvinnlig och en manlig, läser på ett lagom sömngångaraktigt sätt avsnitt ur kända romaner som Don Quijote eller Den siste mohikanen (på engelska) eller varför inte Wikipedia-sidor om Uzbekistan, Paraguay eller rentav Sverige? Du kanske till och med hinner bli en aning allmänbildad innan du domnar av totalt. Podcasten fungerar faktiskt rätt bra för sitt syfte. Och det finns ett antal avsnitt inspelade att välja mellan. Enjoy! Och lycka till med nattsömnen i det nya året…

LÄNK: ZZZ – The Podcast that helps you sleep (som även kan avlyssnas via de flesta existerande podcastapplikationer)

Förunderlig hymn – förvånande historia?

En engelsk före detta slavhandlare som under 1700-talet sadlar om till präst och även skriver sånger. Av vilka den mest kända är ”Amazing Grace”, på svenska även känns som ”Förunderlig nåd”. Uppenbarligen, vilket jag inte hade koll på förut, var själva den melodi som i dag är universellt känd troligen inte alls originaltonsättningen. Texten kan ha framförts i olika församlingar med helt olika harmonier. Sången spreds via aningen oväntade vägar och blev möjligen en större hit i de begynnande Förenta Staterna, inte minst som symbol i kampen för mänskliga rättigheter. Författaren John Newton blev själv inblandad i abolitionismen i sitt hemland Storbritannien, där slaveriet officiellt förbjöds i början av 1800-talet, genom ett par efterföljande parlamentsbeslut efter olika kampanjer. En förunderlig sång med ihållande dragningskraft, från en kanske osannolik källa. Mer om detta kan höras i ett nyligen publicerat avsnitt av brittiska podcasten History Extra. Episoden ”Amazing Grace: a story of salvation and slavery” kan letas upp via hemsidan för BBC History Magazine, men strömmas troligen smidigast via någon annan applikation som du föredrar. Själv använder jag oftast Overcast, men det är en smaksak…

BILD: John Newton i glasad form (Källa: Adam Jones from Kelowna, BC, Canada, CC BY-SA 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0, via Wikimedia Commons)

God fortsättning? På vad?

Vad betyder det egentligen och när ska man säga det? Själv har jag aldrig lärt mig. Låt oss utreda! Är det före jul när vi ser fram emot två storhelger? Eller framförallt i dagarna mellan två storhelger? Och vem kom på uttrycket från början? Kanske någon bär på de definitiva svaren; kanske är det möjligt och intressant att utreda. Men själv har jag aldrig riktigt förstått poängen. Eller gillar att använda det: den vanligt förekommande helghälsningen ”god fortsättning!”.

Nu finns trots allt några förklaringar, som till exempel den min gamla mor spontant bidrog med på en direkt fråga: att du menar det som ’god jul’ eller ’gott nytt år’ och säger det till dem som du inte har träffat i tid för att kunna säga det i tid. Ungefär. Och det kan gälla både julen (när man säger det i mellandagarna) eller nyåret, när det nya året redan påbörjats. Typ. Det finns väl fler möjligheter. Säkert ett bra och användbart uttryck egentligen. Frågan är fortfarande om jag själv har lust att använda det. Nej, av ren envishet håller jag nog ändå fast vid att vi har jul fram till åtminstone trettondagen och det nya året är nytt åtminstone en bra bit in i januari. Så ’god jul’ och ’gott nytt år’ kan användas längre än vad majoriteten i folkdjupen plägar hävda. Frågor på det?

Firade författares förnamn – ett litet korsord med Nobelanknytning

Nobeltider är det för tillfället. Och litteratur är något som förhoppningsvis aldrig försvinner från planeten så länge det finns mänskliga varelser här. Men helt säker kan man aldrig vara. Här är ett egenproducerat korsord (med Teacher’s Corner som verktyg i vanlig ordning) som jag förhoppningsvis inte delat här förut. Du får efternamnen – men vad heter (eller hette) de här skriftställarna i förnamn? Och mycket riktigt, om jag inte klantat till det någonstans så ska faktiskt allihop vara nobelpristagare. Har jag läst något av samtliga för egen del? Nej, OK, flera av dem har jag inte stiftat närmare bekantskap med mellan pärmarna. Men de luckorna kanske hinner fyllas i någon gång. Till att börja med, kan den hugade försöka fylla i luckorna här…

Bild: En av de prisade personerna i korsordet, med efternamnet Hemingway. Vilket var nu förnamnet egentligen? Källa: National Archives and Records Administration, Public domain, via Wikimedia Commons

Firade författares förnamn-210816

Tudor går aldrig ur tiden

Condamnation d’Anne Boleyn – Aimée Brune-Pagès, 1832. Public domain, via Wikimedia Commons.

De verkar aldrig vilja försvinna ut folkminnet. Även om alla direkt berörda parter givetvis gick ur tiden för snart 500 år sedan. Ett visst arv har efterlämnats, intriger som historiker och berättare i alla genrer har fortsatt fascineras av sedan dess. Själv började jag intressera mig för den engelska Tudor-perioden på allvar i samband med serien ”The Tudors” som jag betade av på DVD något decennium tillbaka, recenserade för ett antal år sedan och ibland återvänder till. Bevisligen ett verk av fiktion och ni vet hur det kan vara, ju mer man lär sig om något desto mer inser du var det har skarvats och konstnärliga friheter tagits. Som dramatiker brukar göra. Det gäller även filmer som ”Elizabeth”, vilket inte hindrar att det fortfarande är en av de bästa historiska filmer jag har sett. Och mycket riktigt också hör till perioden då klanen Tudor styrde det som senare blev The United Kingdom.

Råkar du vara intresserad av samma era, så är podcast-världen en guldgruva. Inte minst (av förklarliga skäl) är britterna själva flitiga producenter av nya inslag om nyfunna rön, spekulationer och skrönor om kung Henrik VIII med sina sammanlagt sex fruar. Bland annat History Extra Podcast från BBC som bland annat släppte sex avsnitt i våras mellan april och maj, med fokus på var och en av de där sex hustrurna som mötte i varierande grad olyckliga öden. Det kan tyckas märkligt att så mycket sägs och skrivs om just den här klanen och den här tiden, men intrigerna då har haft påtaglig påverkan på världshistorien sedan dess. Och de avslöjar en del om den mänskliga naturen. Tror jag. Liksom inte minst om maktförhållanden genom tiderna.

På TV-fronten (eller ska vi rakt av kalla det streaming av visuellt innehåll) har åtminstone två dramadokumentärer levererats under året, varav den ena hört hemma på den åtminstone i vårt hushåll relativt nya tjänsten BBC Nordic Plus. Om du har tillgång till den, fanns miniserien ”Boleyn – en skandalös familj” (om jag nu fick titeln exakt rätt) ganska nyligen tillgänglig, men verkar tyvärr ha plockats bort ur det inte alltför omfattande biblioteket. Ändå kan jag inte låta bli att skriva några rader om serien med det alltmer bekanta upplägget där förhoppningsvis kunniga forskare med historia som specialitet turas om att binda ihop narrativet i korta utspridda sekvenser mellan dramatiserade inslag som syftar till att skaka liv i storyn och ge den mer personlig prägel. I det här fallet har jag sett de tre avsnitten i helhet och de flyter på bra. Lättsmält i sammanhanget, men verkar ändå ha viss akademisk tyngd och kommer med detaljer jag inte kände till tidigare. Det finns alltid något nytt i den här historien, tycks det.

Parallellt presenterade Netflix tidigare i år sin miniserie ”Blood, Sex and Royalty” och titeln ger en fingervisning om profilen. Lite mer fokus på de smaskigare detaljerna samtidigt som strukturen i princip är densamma som i ovanstående produktion. Drama plus dokumentär. Möjligen eller troligen med ännu mer konstnärlig frihet och betoning på det spekulativa. Jag har inte sett alla tre avsnitten, ska noteras. Men den är om inte annat ganska underhållande.

Är det mer fördjupning i fiktionens form som eftersöks, så har jag sedan en tid tillbaka gett mig på att läsa igenom Wolf Hall. Romanserien av Hilary Mantel omvandlades även den till miniserie för några år sedan. I dagsläget befinner jag mig fortfarande i den första delen i boksviten, som i sig närmare är 800 sidor lång – men jag har i alla fall närmat mig de sista 50 av dessa. Den tar tid. Den kräver nog det. Gott om dialoger och monologer, inte minst inre sådana, med ett fokus som skiljer sig från mycket annat ur bevakningen av samma period, i och med att perspektivet utgår från en av de hovkaraktärer som gärna uppfattas som tvetydig och splittrande; kungens rådgivare Thomas Cromwell, vars roll och funktion i de konflikter som pågick har beskrivits på varierande sätt. Ibland framstår han som en ren skurk och manipulerande underhuggare som driver andra i döden för egen vinning. Medan Mantel väljer en annan vinkel och lyckas skapa ett litterärt mästerverk, vilket det var allt att döma är. Även om åtminstone inte jag klarar att plöja igenom det i en handvändning. Kan rekommenderas, om – jag säger om – du redan hyser ett upparbetat intresse för det här ämnet.

Sedan återstår frågan; när kommer egentligen filmen ”Firebrand” till Sverige? Alicia Vikander gör rollen som Henry VIII:s sjätte och sista fru Katherine Parr medan Jude Law spelar kungen själv.

En aningen annorlunda version av texten är tidigare publicerad på russin.nu

…och resten är historia: Potent podcast från bildade britter

Babyloniske kungen Belsassars berömda gästabud, såsom konstnären Domenico Fiasella (1589-1669) föreställde sig festen ifråga. Domenico Fiasella, Public domain, via Wikimedia Commons

De är kunniga. Alltså, båda är väl vad man kan kalla diplomerade historiker. Sådana som skriver böcker i ämnet. Med lite olika inriktning. Som akademiker är den ene mer inriktad på Antiken och en bit framåt medan kollegan vanligen har sitt fokus på modernare historia. Vilket naturligtvis inte hindrar att båda är intresserade av andra epoker och ständigt verkar vilja veta mer om hur världen och händelseutvecklingen i den hänger ihop.

Tom Holland och Dominic Sandbrook är båda britter, vilket lyser igenom vid ett flertal tillfällen men knappast är ett hinder för att de ska intressera sig för mer än sitt eget hemland. De sammanstrålade härom året i podcasten The Rest Is History som nu kommit upp i över 200 avsnitt och idéerna tycks inte sina än så länge. Lite lagom tramsigt, skrev någon svensk recensent av podcaster, kanske i Aftonbladet. Och ja, de vågar hålla en lättsam ton och har glimten i ögat även när de går igenom ett antal stora tunga seriösa ämnen. Ibland anser de sig själva ha kunskaper nog för att ägna en timme åt en period, en personlighet eller ett fenomen, medan de vid andra tillfällen plockar in gäster som fördjupat sig i något område.

Har Robin Hood verkligen funnits? Hur blev Agatha Christie en av världshistoriens mest lästa författare? Hur uppstod det babyloniska riket för några tusen år sedan?

Serietidningsomslag föreställande Robin Hood från 1958. John Severin, Public domain, via Wikimedia Commons

Här varvas inslag från ett spann på just ett antal tusen år, inom det som vi brukar kalla dokumenterad historia. Vissa delar av världen har tidigare dokument än andra, som bekant. Allt före det räknas ofta generellt som förhistoria och i Norden har vi förhållandevis kort historia av skriftställning och dokumentation. Mongolernas framfart under medeltiden, vikingarnas dito, amerikanska inbördeskriget, tidstypiska undersökningar som Vladimir Putin och dagens Ryssland i förhållande till Sovjetunionen, Winston Churchill såväl som den aktuella kaotiska brittiska inrikespolitiken, Marilyn Monroe, en specialserie om Portugals påfallande händelserika historia… Liksom Qatar i ett nötskal inför det straxligen stundande och hett omdiskuterade fotbollsmästerskapet som arrangeras där. Bara några exempel på ämnesval i programmet hittills.

…vågar hålla en lättsam ton och har glimten i ögat även när de går igenom ett antal stora tunga seriösa ämnen…

Historia som ämne för podcaster finns det nu ingen brist på. Några specialiserar sig på just ett område och återger i kronologisk ordning allt viktigt som hänt under hundratals år eller ibland längre än så. De har sin tjusning, och jag följer med ojämna mellanrum ett gäng sådana. Fördelen med just den här podcasten är studsandet mellan stolarna, epokerna som blandas och förmågan att snabbt ta tag i ett ämne som ligger i tiden, att beta av i stora drag under ett avsnitt eller lägga ner tid och flera personer på samma tråd. Du vet aldrig riktigt vad som kommer upp nästa gång. Om de inte har förannonserat om det.

Tom Holland har som sagt ägnat sig åt mycket åt Antiken och romarriket, liksom på senare år även kristendomens historia i boken Dominion som jag håller på att plöja igenom. Eller, plöja är nog fel ord, jag tar den i portioner. Det är en liten tegelsten – även med pocketpärmar. Och just det, han bör inte förväxlas med den aningen yngre skådespelaren som framförallt gjort sig känd som Spider-Man i de senaste inkarnationerna från Marvel. Bara noterar detta för säkerhets skull.