Dokument runtifrån, Experimentell ecklesiastik, Härlig historik

Var i världen ligger…

Påskön i Stilla Havet, enligt en fransk gravering från 1786. (By Duché de Vancy – Gallica.fr, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=30311729)

Med ojämna mellanrum utformar jag någon variant av den här övningen, med lite justeringar från gång till gång. Ta ett antal mer eller mindre okända, ökända eller möjligen bekanta platser på jorden med ett eventuellt mystiskt skimmer kring sig. Eller inget skimmer alls. Var finns de? Finns det en anledning till att någon skulle känna till dem överhuvudtaget och i så fall varför? Är det till och med en plats man skulle kunna tänka sig att flytta till någon gång, om så bara på prov?

I dag delade jag ut en sådan igen (se bifogad pdf längst ner). Lite lagomgeografi på vårkanten när de flesta större teman vi brukar ha på Allmän kurs är avklarade. Av de alternativ som stod till buds verkade Galápagosöarna, Påskön, Pitcairn Island och Nauru väcka mest intresse just den här dagen. Ett visst walesiskt ortnamn skapade också intresse, mest kanske på grund av… namnet. Fördelen med övningen är att den rätt opretentiös men förhoppningsvis med inneboende potential att skapa nyfikenhet för mer utforskande av planetens olika ändar. I den här klassen är för övrigt en hög andel födda någon annanstans än i Sverige. Kanske är det mest min egen dragning till mytiska och mysterieomvälvda regioner som spökar, men den här lilla sökuppgiften kommer jag säkert att resampla och återbruka i någon form vid senare tillfälle. Inte det här läsåret, men det kommer ju ett nytt i höst…

Japanska baser på Nauru attackeras av av amerikanskt bombflyg under andra världskriget. (By Philip A. Crowl and Edmund G. Love – United States Army in World War II – The War in the Pacific – Seizure of the Gilberts and Marshalls. OFFICE OF THE CHIEF OF MILITARY HISTORY DEPARTMENT OF THE ARMY WASHINGTON, D.C., 1955. Library of Congress Catalog Number: 55-60002, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=757528)

WHERE IN THE WORLD-Maj2018

Advertisements
Standard
Cineastiska seanser, Experimentell ecklesiastik

Meningsfullt material i väntan på…?

Efter ett tips från en kollega testade jag. En av kortfilmerna från sidan Meningsfull väntan, för en mindre grupp deltagare på en kortkurs vi kör nu i slutet av vårterminen på vår folkhögskolefilial. Kursen i sig vänder sig till dem som funderar på att läsa exempelvis Allmän kurs. I praktiken består den just nu främst av personer som inte födda i Sverige och läst en del svenska men jobbar på att utveckla såväl språk- som samhällskunskaperna. Tidigare under året har jag tillbringat mycket av arbetstiden med en så kallad Etableringskurs för nyanlända, ett koncept som funnits några år och genomförs på många folkhögskolor runtom i landet. Den typen av material som finns Meningsfull väntan lämpar sig troligen även där och jag skulle nog ha använt något härifrån om jag haft koll på att det existerade. Överhuvudtaget har det på senare år dykt upp en hel sidor/sajter med information och undervisningsmaterial för immigranter och oss som arbetar med utbildning för nysvenskar. Digitala spåret, Hej svenska, Information om Sverige, Om svenska skolan, de nedladdningsbara Om Sverige-böckerna från Länsstyrelserna – där är några exempel på resurser med olika funktioner.

Just det, den kortfilm jag visade nu handlar om religion eftersom det var ämnet för dagen ifråga. Men det finns fler filmer om cirka fem minuter vardera, på svenska med möjlighet till textning på flera av de hemspråk som är vanligast i sammanhanget (arabiska, persiska, somaliska etc). Svenska högtider, Familj och Naturen är några av rubrikerna. Bakom satsningen står bland andra studieförbunden Bilda och Sensus. Sade jag något om tillhörande lärarhandledningar och arbetsblad för deltagare? Inte? OK, då gör jag det nu. Och ja, jag tror att filmen fungerade bra i sammanhanget.

Standard
Dokument runtifrån, Experimentell ecklesiastik, Pedagogisk puff

Vad händer när vattnet tar slut?

Ökenliknande bergslandskap omkring staden Taiz i Jemen. Foto: J. Lindahl (2010)

Frågan om vatten och brist på det, har intresserat mig mer och mer på senare år. Kanske framförallt sedan jag arbetade ett år i Jemen (2010) där problemet var mycket påtagligt (och enligt all sannolikhetslära förvärrats under det pågående inbördeskriget). Jag skrev några rader om frågan när jag arbetade där. Men att grundvattentillgångar dräneras och befolkningen tvingas ransonera för att undvika en akut och total torrläggning kan inträffa snart sagt var som helst numera. Även i Sverige varnas för detta på sina håll under sommarmånaderna. Folkrika amerikanska delstater som Kalifornien har brottats med problemet. Och i år har Kapstaden i Sydafrika uppmärksammats på grund av sina konkreta åtgärder för att klara vattenförsörjningen. Man fruktar helt enkelt det värsta inom kort. Varför? Hur gick det till och vad gör myndigheterna där? Brittiska BBC har genom ett av sina utlopp för undersökande journalistik studerat frågan lite närmare. Programmet klockar in på lite över 20 minuter men kan vara användbart inte minst för den egna allmänbildningen och i pedagogiska syften. Själv har jag med oregelbundna mellanrum utgått från just världens vattentillgångar som tema i samhällsämnen på den folkhögskola där jag arbetat de senaste åren (se några exempel på uppgifter bifogade nedan). Ämnet i sig är närmast outtömligt. Om detta även gäller våra vattenreservoarer på en global skala på längre sikt är en bra fråga…

Överskott på vatten kan också innebära stresstest för samhällsapparaten. / “The Deluge” av Gustave Doré (1832-1883). Källa: Wikimedia Commons.

Källa (just det, källa): “Why Is Cape Town Running Out of Water” / The Inquiry, BBC World Service, 19 februari 2018

ENSKILD UPPGIFT TEMA VATTEN 1

Vattenkris-vad göra

Standard
Experimentell ecklesiastik, Lek & Lär

Swedish Politics 101 – ett litet korsord om svensk politik

För svårt, för lätt eller mittemellan? För närvarande håller jag på att avsluta ett block om den svenska demokratin och hur våra beslut fattas, inom ramen för ämnet samhällskunskap i en folkhögskoleklass. Allmän kurs, för att vara exakt. Som en extrauppgift för tillfälligtvis sysslolösa deltagare i samband med en längre efterforskningsuppgift som de avslutade i olika takt, testade jag att dela ut ännu ett mindre egenkonstruerat korsord (se bilaga nedan). Då och då stoppar jag in ett sådant på vinst och förlust. På nätet finns säkert ett antal verktyg för att konstruera dem. Själv har jag hittills främst använt mig av en enkel matris från Teacher’s Corner. Hur slog det ut den här gången, spontant? Några klarade av det relativt snabbt (säg, 15-20 minuter) medan andra fick tänka till lite längre. Testa själv i en lämplig grupp, om andan faller på. Eller inte. Temat i stort ska vi försöka knyta ihop på måndag. Det är ju valår detta år, som någon kanske insett. Vilka valfrågor blir de viktigaste? Kommer ryssarna att hacka sig in? Blir Sverige totalt oregerbart utan fungerande regeringskoalition efter första helgen i september? Frågorna är många. Vi återkommer vid senare tillfälle om allt detta…

Swedish Politics 101

Standard
Åtråvärda återblickar, Dokument runtifrån, Experimentell ecklesiastik, Massmedial manipulation, Rafflande retorik

Nitälskande nyhetsförmedling och nyanserad nostalgi – Årets utrikiska podcaster 2017

De bästa svenska i sitt slag är redan avklarade. Men 2017 var året då jag (till stor del med hjälp av tips från allehanda skriftliga publikationer, websidor och ja, andra podcaster) upptäckte en rad podcaster som tidigare passerat min radar obemärkta. Alternativt var helt nystartade. Det här är uppenbarligen en expanderande bransch. Eller en ren djungel. Men en ganska inbjudande djungel. 

Inom parentes syns placeringarna från förra årets lista, då jag blandade svenskt och utländskt innehåll. Har de inte varit med förut av olika ovanstående anledningar, markeras de följdriktigt som nyhet här. För det är ju den här sammanstrålningen som verkligen räknas här i världen, eller hur?

 

THE VERY BEST:

1. S-Town (ny).Det börjar med ett telefonsamtal från den amerikanska södern till This American Life-producenten Brian Reed, om ett begånget brott som inte beivrats. Fortsättningen blir något helt annat. Chockerande, melankoliserande, gripande, insiktsfullt om den mänskliga naturen…

2. You Must Remember This (ny). Hollywood i sin glans dagar, var kanske inte alltid så glansigt. Och de som gjorde sig ett namn där hade inte nödvändigtvis ett heltigenom lyckligt liv. Karina Longworth vågar verkligen gräva ner sig i längre narrativ där hon antingen följer ett tema som svartlistningen på 1950-talet, eller med nitiskt närfokus på några personligheter. Som i årets två miniserier, den första om Jane Fonda och Jean Seberg och deras parallella karriärer; följt av ett liknande koncept om Boris Karloff och Bela Lugosi.

3. Intercepted (ny)Jeremy Scahill med medarbetare från nättidningen The Intercept grottar ner sig i nyheter och analyser som ofta skiljer sig från vinklingar och dominerande intressen hos sina amerikanska kolleger på de större mediejättarna där. Exempelvis har de ägnat betydligt mer uppmärksamhet åt den pågående förödande konflikten i Jemen och andra länders brist på konstruktivt ingripande i den. Liksom vad en visst aktuellt amerikanskt presidentskap innebär för samtiden och framtiden – faktiskt även där via en del inte alltför överexponerade vinklar.

4. Late Night Live (2). Trotjänaren Phillip Adams från där nere på andra sidan globen ger sig inte, pensionär eller inte. En av världens bästa intervjuare, kort sagt. Några spännande inslag från 2017: Är egenskapen empati alltid så himla bra i praktiken? Vad berättade Saddam Hussein för CIA när han tillfångatogs efter amerikanska invasionen? Blev Indien moderniserat eller motsatsen av den brittiska kolonialmakten? Vad fällde egentligen det romerska imperiet? The List Goes On…

5. Pop Culture Happy Hour (ny). Ett glatt gäng från amerikanska NPR river av sina synpunkter på det senaste inom populärkultur med slående entusiasm och i ett högt tempo som gör att de hinner med mer på tjugo minuter eller en halvtimme än vad många andra gör med dubbelt så mycket tid till sitt förfogande. Perspektivet är amerikanskt och det är långtifrån alltid jag håller med om slutsatser eller ens konstnärliga utgångspunkter, men formatet är snyggt paketerat, redigerat och underhållande i största allmänhet.

6. The Documentary – BBC (4). Det finns inte många gömda skrymslen av planeten de inte rapporterat något ifrån. De bara tuggar på. Jag hinner inte lyssna av alla utflykter, men de jag hinner med gör mig sällan besviken. Ur utbudet: cirkuskonstens utdöende, Europas illiberala demokratier, kvinnliga filmregissörer i Nigerias Nollywood, judiska drottningar av Bollywood, återkommande analyser av USA under Trump. Med mycket mera.

7. Revisionist History (ny)Malcolm Gladwell vänder på alla stenar han kan hitta. Eller i varje fall några som andra kanske inte kommit på att vända på, och ger oss diverse nya vinklar på historiska händelser och individer som stått i centrum. Som Winston Churchill – vilka mörka sidor hade han? Och avsnittet om golfbanors destruktiva inverkan på sina omedelbara omgivningar och andras livsutrymme var bara en akut klassiker i sin genre.

8. The Bugle (tillbaka). För ett par år sedan tog jag en paus från galenskaperna med Andy Zaltzman och hans bekanta. Men i år verkade de behövas, deras ’take’ på aktualiteter med absurda sanningar som kanske klarast kan uttryckas just så…absurt. Invändningar; ljudnivåer kan gå lite upp och ner i vissa avsnitt, inte minst de som är liveinspelade, medan Andy själv har en tendens att låta svadan välla ut i sådan rasande takt att ibland går poängerna förlorade i processen. Annars? Obligatoriskt levande satir för vår tid. Amen!

9. Song Exploder (ny). Ni har hört sången. Eller inte. Nu är frågan: hur kom den till egentligen? Artister berättar själva om processen i koncentrerade sjok om cirka 15-20 minuter, under överinseende av programledaren med namnet jag tränat på att stava rätt… OK, here we go: Hrishikesh Hirway. Stämmer det? En filur som för övrigt även driver en podcast om sin favoritserie ”Vita huset”, kallad ”West Wing Weekly”.

10. Alt. Latino (ny). Magasin om en uppsjö eklektisk modern musik med latinamerikansk anknytning, i ännu en podd från nordamerikanska NPR som blivit en alltmer flitig följeslagare för mig under hösten.

11. The Film Programme – BBC (6). Inte så mycket att tillägga. Men en av den här listans verkliga veteraner fortsätter sitt värv med oförtruten envetenhet och entusiasm.

12. Rough Translation (ny). Det handlar inte alltid om vad man berättar, utan lika mycket om hur. Konsten att ställa rätt frågor i krigsdrabbade byar i Kongo; Hur definieras etnicitet i Brasilien och varför är det viktigt? Minnen från ett somaliskt fängelse… Ännu en liten pärla till podcast från amerikanska NPR.

13. 50 Things That Made the Modern Economy (ny). Från plogen till plast, papperspengar och petroleum, taggtråd, luftkonditionering och antibiotika… Här svänger det! I en BBC– serie med korta koncisa inslag som sammanfattar respektive produkters eller fenomens inflytande på det samhälle vi har i dag.

14. Embedded (ny). NPR! Igen! Gav sig bland annat på att utforska en viss Donald Trumps förflutna utifrån tidigare konfrontationer med kaliforniska golfbanemotståndare, nuvarande eller avpolletterade medarbetares bakgrunder (Kushner och Bannon), TV-såpakarriären och så vidare. Överhuvudtaget ett program som kan stiga i graderna framöver. To be continued…

15.The Relevant Podcast (8). De har en del att säga. Och flera spännande gäster att intervjua. Låt vara att sändningarna plägar dra ut mer på tiden än de borde, vilket får dem att sjunka några steg i tabellen. Min tabell, alltså. För nytillkomna läsare: podden produceras av redaktionen för Relevant Magazine, en tidskrift av och till stor del för kristna världs- och kulturmedvetna amerikaner i ett ungefärligt åldersspann mellan 20 och 38, enligt deras egen definition om jag minns rätt. Det är kanske där skon klämmer. Som Generation X-are är jag helt enkelt inte lika ’woke’ som millennialisterna (ibland kallade Generation Y). Men programmet fyller en viktig funktion i det popkulturella/existentialfilosofiska flödet, absolut!

Bästa bubblare och hetaste hedersomnämnanden, inklusive både gamla bekanta och fascinerande fenomen jag precis börjat upptäcka under 2017 års sista skälvande brusningar:  This American Life (bubblare), In Our Time med Melvyn Bragg (ny), Under the Skin with Russell Brand (ny), Freakonomics Radio (15), Haciendo el sueco (13), Homecoming (ny), How Did This Get Made? (ny), Intelligence Squared (ny), Latino USA (ny), Radio Ambulante (ny), Living with the Gods (ny), The Soul of the Nation with Jim Wallis (ny).

 

Hvad månde blifva under det nyligen påbörjade anno 2018? Den som lever och lyssnar får se – och inte minst höra… Au revoir for now, muchachos y muchachas!

 

Not: Även publicerad på fairslavetrade.se

Standard
Didaktisk dramatik, Experimentell ecklesiastik, Massmedial manipulation

Återbloggat: Om ledarskap och ”Lost”

Ursprungligen publicerat på Fair Slave Trade 21 oktober 2012

Att leda är svårt, oavsett sammanhang. Särskilt kommer ledaregenskaperna att sättas på prov i svåra krislägen. Om vilka kvaliteter som då krävs finns det författare och forskare som ägnat ansenlig tid och möda att reda ut. Dessutom kan man hitta fascinerande dramatiserade illustrationer av ledandets dilemma i populärkulturen och då inte minst i en av de senaste årens mest uppmärksammade TV-serier…

– Ett av seriens återkommande teman är ledarskapets svårigheter. Man blir som ledare tvungen att fatta beslut för sitt folk, men de besluten kommer nästan alltid att ifrågasättas av folket, och de kommer inte att gilla dig för dem…

(Ur kommentatorsspåret till ett avsnitt av långköraren ”Lost” med de två drivande producenterna, Carlton Cuse och Damon Lindelof.)

Nyligen började jag se om ”Lost” från början, tillsammans med min relativt nyblivna fru som inte sett den förut. Det har inneburit en chans att påminnas om hur skickliga serieskaparna var på att mejsla ut en varierad samling personligheter som väldigt snabbt väcker ens intresse av skilda skäl, och konfronteras med varandra på ett nästan oavbrutet spännande sätt. Dessutom syns det nästan ännu tydligare än för några år sedan hur mycket post-9/11-stämningarna i USA och världen influerat innehållet och de återkommande moraliska dilemman överlevarna på den mystiska ön ställs inför. Och så var det frågan om just ledarskap; att få andra med sig, särskilt när man lever i ett konstant kristillstånd.

Lärdomar från en lång vandring

Mose ledde Israels barn ut ur öknen. Han var inte skolad i den västerländska formen av demokrati (ännu inte uppfunnen) utan agerade på ett uppdrag ovanifrån och kunde till stora delar presidera utifrån en ”my-way-or-the-highway”-attityd. Ändå fick han återkommande problem med att behålla sin auktoritet. ”Folket knorrade”, som det uttrycks regelbundet i åtminstone äldre översättningar av Gamla Testamentet. Några försökte sig på ett rent myteri – och uppslukades bokstavligen av jorden som straff. Varje gång verkliga bekymmer uppstod brukade Mose dra sig tillbaka i sin egen bunker (påfallande ofta ett berg) antingen ensam, eller i sällskap med sina två syskon, för att sedan träda fram inför folket och styra in dem på rätt spår igen. Ändå tog en promenad genom en relativt liten öken 40 år, och ledaren själv fick inte följa med in i det förlovade landet. Han tvingades lämna över ledartröjan till en yngre förmåga och sedan själv gå in i evigheten; dock ihågkommen som en av mest fascinerande gestalterna i världshistorien. Fanns han på riktigt? Därom tvistar lärdare personer än både du och jag, men oavsett den frågan så är berättelsen om israeliternas ökenvandring en fängslande studie i just ledarskap.

Att leda är inte lätt, särskilt inte i krisläge. Mose verkar ha varit ständigt utsatt för just kriser – inte helt olikt huvudpersonerna i ”Lost”. Där växlar perspektiven oavbrutet mellan olika karaktärer som tar på sig, eller genom något slags öde tvingas acceptera, ledaruppgifter. Detta sker ibland tillfälligt; andra individer kommer aldrig ifrån att de etablerats som ledartyper – om än av olika slag. Läkaren Jack Shephard (Matthew Fox)har andra utgångspunkter än mystikern John Locke (Terry O’Quinn), som vid ett tillfälle väser åt en annan rollfigur att ”du kanske tror att det här är en demokrati, för att Jack ser det så – men det är det inte”. För att inte tala om den ytterst svårtydde Benjamin Linus (Michael Emerson), extremt manipulativ men också driven av ett högre syfte. Åtminstone ser han det så själv och ju längre serien fortskrider desto mer begripliga blir även hans motivationer. Finalen av säsong fyra som vi just klarat av i hushållet, är ett påtagligt exempel på just de komplexa diskussionerna kring ledarskap i ”Lost”.

Att leda när lugnet bryts…

Kriser kan ta olika former, vilket är uppenbart när professor Arjen Boin med flera ger exempel i boken ”The Politics of Crisis Management”. Kristillstånd i varierande situationer följer liknande mönster, men kan utvecklas åt helt olika håll beroende på hur de hanteras. Och en viktig lärdom är att många kriser är politiska till sin natur. Och då blir det stor och avgörande skillnad på om vi lever i en demokrati eller diktatur. I det gamla romarrikets republik kunde en ledare tillfälligt utropas till diktator – inte minst i krisläge, som när en yttre fiende hotade friden, Ja, allt är relativt och inte heller deras form av demokrati levde upp till våra krav på en sådan. I många samhällen har diktatur i alla tider varit det normala styrelseskicket och är så fortfarande. Där kan ledarskiktet helt sonika bestämma när en kris är över och proklamera detta till medborgarna. Och makten sedan rubbas, kan dock det förflutna komma tillbaka och bita dumpade diktatorer i svansen och mer därtill (Boin 2005 s.94).

Boin et al beskriver krislägets olika faser, sedda från beslutsfattares perspektiv. Kort kan de sammanfattas så här:

Sense making innebär att nyckelpersoner i den akuta fasen, helst så snabbt som möjligt, måste inse vidden av det oväntade och ovälkomna som inträffat. Varför hände det och hur allvarliga konsekvenser har det? Finns det ett kvarstående hot? Värdefull information ska urskiljas i flödet och lösa rykten sorteras bort.

Decision making är nästa steg i processen. Svåra frågor konfronteras, och lika svåra beslut ska förmodligen fattas. Här gäller att både koordinera, delegera och vara flexibel. Men det är ofta i de delarna det brister. Samarbeten spricker eller fungerar illa på grund av prestige och rivalitet mellan exempelvis olika myndigheter eller instanser i samhällsapparaten.

Meaning making handlar om skapa förtroende och en förmedla en verklighetsuppfattning till allmänheten, en bild av vad som hänt. ”Framing” var något som George W. Bush och hans administration faktiskt lyckades med efter 9/11. Det betydde att de fick ganska fria händer från resten av USA att utarbeta en plan för att bemöta terrorattentaten. De fick ut sin bild, ”meningen” med det som drabbat landet, och vad som borde vara nästa steg.

Terminating – att avsluta en kris, är ett krav på demokratiska regimer. Någon sorts normalitet måste återvända relativt snart. Undantagstillstånd håller inte en längre tid. I den här fasen ingår också ansvarstagande och att ledarna helst har klarat att lägga skulden för krisens uppkomst på någon annan, och samtidigt sprida bilden av sig själva som lösningen på problemet. Det här har också inneboende möjligheter, att kunna starta om på nytt och se möjligheter i det svåra man gått igenom (Boin 2005 s.10-14).

Exemplen i Boins bok är för övrigt ofta drastiska: Kubakrisen 1963, Challenger-kraschen 1986, flera dödade fotbollsfans på Heysel-stadion i Bryssel i samband med Europacupfinalen 1985, tsunamin i Asien på annandagen 2004 och så givetvis 9/11 med efterdyningar – där är några av de mest kända.

Möjligheter för media

För massmedier innebär sådana här tillfällen i regel även möjligheter. Men är de oftast lejon eller lamm? frågar sig Boin & Co. Det debatteras flitigt om de går snällt i makthavarnas ledband och låter sig duperas av deras propagandamaskiner, eller om de är rovdjur som blivit mäktigare än de valda politikerna och betraktar dessa som lovliga byten av rent krassa kommersiella skäl. Där finns de två extremerna, medan sanningen – förhoppningsvis – oftast ligger någonstans på skalan däremellan (Boin 2005 s. 74). Det är också i kriser ledaren ibland behöver ‘teflon’-kvaliteter, något som Ronald Reagan ansågs ha mycket av. Problemen bara rinner av sådana personer.

Boin påpekar att kriser kommer ur situationer där tidigare erfarenheter plötsligt slutar gälla. Behovet av flexibilitet uppstår, och det är inte särskilt klipskt att underskatta en uppvällande krissituation. Bättre då att överdriva riskerna med det som hänt och omgående be om ursäkt, eller göra klargöranden, ‘tvätta byken offentligt och ordentligt’ (som gamle s-legendaren Sten Andersson sade om vapenexporten för ett antal år sedan om jag minns rätt). Att gå ut alltför hårt i början och varna för annalkande katastrof kan visserligen leda till kritik efteråt; att man överdrivit faran och målat upp skräckscenarier – men både massmedier och allmänhet har lättare att förlåta den sortens excesser än förnekanden och tillbakahållande av information som sedan avslöjas av andra. Eller skönmålanden som ofta bygger på önsketänkande och sedan spräcks brutalt av verkligheten. Det är ett klassiskt misstag, som bland annat begicks av George W. Bush när han deklarerade ”Mission accomplished” i Irak, några år för tidigt – minst (Boin 2005 s. 80-81). Det finns också tillfällen när det är viktigt för ledare att delta i offentliga ritualer; göra avbön för misstag så att det ser ut att komma inifrån, eller visa medkänsla för exempelvis katastrofdrabbade.

Det mest intressanta med att analysera kriser, är kanske ‘meningsuppbyggnaden’, eller meaning making. Det är där man kommer man på ett litet djupare plan och konflikter uppstår kring tolkningen av det som hänt. Det är här beslutsfattarnas – eller policymakarnas, om man kan säga så – trovärdighet byggs upp på allvar eller brister totalt i värsta fall. Även terminating är intressant, eftersom det  alltså skiljer sig starkt mellan auktoritära och demokratiska regimer. En kris kan paradoxalt nog vara längre i det samhälle vi säger oss vilja ha, eftersom processen med accountability, att ställa och kunna ställas till svars, inte bara kan hoppas över utan måste ta sin tid. Men apropå den ständiga nyhetscykeln, finns det en paradox inneboende i den. För några år sedan såg jag Jon Stewart i ”The Daily Show” diskutera presidentvalsbevakning med ett nyhetsankare som varit med länge, Tom Brokaw. Där nämndes, lite i förbigående, hur det konstanta flödet också gör att en del dåliga nyheter rinner av snabbare. Det som tidigare kanske skulle ha kunnat bli verkliga problem, försvinner ut i marginalen i konkurrens med andra nyheter av samma sort.

Lyckade ledartyper – vilka är de?

Spelar temperamentet någon roll för ledare? Att alla presidenter tvingas tänja på sanningen går inte att komma ifrån, enligt en artikel i Time hösten 2008. Särskilt i valkampanjer frodas önsketänkanden och löften som kandidaterna vet att de knappast kan hållas fast vid. Men vem kommer att agera mest beslutsamt när krisen väl kommer? Då hade de amerikanska väljarna att ta ställning till två alternativ med väldigt skiftande temperament. Skulle John McCain vara bättre rustad vid en ny terrorattack? Var Barack Obamas kalkylerande, behärskade stil tecken på att han var rätt man att möta klimatförändringarna? Det är två frågor som Time ställde. Och egenskaper som projiceras utåt kan vara lika viktiga när det smäller, som Boin et al konstaterar. I Time beskrevs Herbert Hoover (president 1929-33) som en handlingskraftig ledare, med ett imageproblem. Han visste bland annat inte riktigt hur man utstrålar medkänsla. ”He never understood that politics was more art than engineering”. Detta insåg däremot efterföljaren Franklin Roosevelt, vilket var till nytta för honom när den stora 1930-talsdepressionen drabbade landet. Hans optimism, karisma och personliga kamp mot polio var tillgångar när han drev igenom radikala reformer (Gibbs 2008, Boin 2005).

Mystik är något som genomsyrar ”Lost” lika mycket som metaforerna kring ledarskap. Och en viss mystik skadar inte för den som är ledare, menar professorn och författaren Evan Thomas, också det i Time, nyligen. Båda de nuvarande presidentkandidaterna i USA har beskyllts för att vara kyliga och distanserade: ”It’s an irony of the 2012 campaign that in a populist age, with resentment running high against the so-called elites, voters will be choosing between a pair of cold fish from Harvard” noterar Thomas. Han jämför med den åtminstone i efterhand nästan kanoniserade Dwight Eisenhower och hävdar att både Barack Obama och Mitt Romney påminner om ”Ike” i sådana avseenden. Att vara president är oundvikligen ett väldigt ensamt jobb som innefattar snabba beslut byggda på ofta bristfällig information. Evan Thomas hävdar att båda de aktuella rivalernas medarbetare anstränger sig nästan skrattretande mycket för att ‘avmystifiera’ sina kandidater. Enligt honom kommer ohjälpligt alla presidenter att hata pressens påpassande och de söker inom sig själva (eller från ovan) för att komma fram till sina beslut. ”Their inner selves, not their outer selves, are what really matter”. Intressant. Stämmer det fullt ut? Och motsäger det rentav vad som tidigare skrevs i samma tidskrift om Roosevelt?

Nu, med en aktuell dokumentärfilm om Olof Palme ute, har diskussionen i Sverige återigen väckts om hans ledarstil kontra våra nuvarande motsvarigheter. Var han verkligen så mycket mer levande, äkta, med ett reellt djup och större referensramar än Reinfeldt, Löfvén, Lööf, Björklund et al? Eller bara utrustad med mer naturlig karisma? Filmen i sig har jag inte sett än, men borde antagligen göra någon snart, möjligen redan innan maya-kalendern möter sitt slutvarv. Man vet ju aldrig om det verkligen uppstår en kris som får alla andra kriser att förblekna i slutet av december detta år…

Så, vad är det egentligen i grunden som skapar bra ledare, med betoning på ledare i kris? Och är det alltid bra för alla berörda när en kris till synes är över?

Relaterat:russin.nu har jag och brorsan turats om att recensera samtliga säsonger av ”Lost”, en av 2000-talets hittills mest inflytelserika, omdiskuterade och, ja, bästa TV-serier.

Relaterat 2: Washington Post har sin egen Lost-central! Och serien har attraherat flera analyser genom exempelvis podsändningar som Lost Podcasting Network.

Relaterat 3: Hur mycket makt har egentligen en amerikansk president? Amerikanska radioprogrammet Freakonomics har försökt besvara frågan på en halvtimme i en av sina podsändningar (som kan laddas ner utan kostnad från exempelvis iTunes). Sådär 98 procent av den rullande ekonomin har egentligen inte så mycket alls med politikerna i Washington eller presidenten själv att göra, enligt en ekonom som faktiskt varit rådgivare åt Barack Obama. En annan expert menar att det framförallt är i utrikespolitik och som överbefälhavare för armén samt i frågor om lagstiftning som innehavaren av ovala rummet verkligen har makt. Programmet låter även förre försvarsministern Donald Rumsfeld (just det, en av arkitekterna bakom Irak-invasionen 2003, med mera) reda ut sina insikter, och i processen försöka återupprätta sin gamle chef George W. Bush, liksom Gerald Ford på 1970-talet men demokraten Lyndon Johnson. De fick inte alltid som de ville, på grund av hur det politiska systemet ser ut, förklarar Rumsfeld. Oavsett om de hade rätt eller fel i sina avsikter.

Källhänvisningar:

Boin, Arjen/t’Hart, Paul/ Stern, Eric/Sundelius, Bengt: The Politics of Crisis Management – Public Leadership under Pressure (Cambridge University Press, 2005)

Okänd författare: Moseböckerna i Gamla Testamentet, Bibeln (flera utgåvor finnes)

Gibbs, Nancy: ”Does Temperament Matter” (Time 2008-10-27)

Thomas, Evan: ”The Upside of Mystery” (Time 2012-10-01)

”Lost” – diverse säsonger (DVD, ABC Studios 2004-2010)

”The Daily Show” (sänt i Kanal 9 2008-10-29, med en veckas fördröjning från originalutsändning)

Not: Artikeln bygger till stora delar på ett inlämningsarbete i medie- och kommunikationsvetenskap vid Göteborgs universitet, hösten 2008; dock omarbetat och uppdaterat mer än en smula…

Standard
Dokument runtifrån, Experimentell ecklesiastik

Allmänbildning Anno 2016: Väldigt visuell version av en lång gräns

logo-sc-allmanbildning2016-copyTja, ska det bli en mur här alltså? En kandidat i ett politiskt val någonstans nyligen föreslog under kampanjen bygget av en sådan. En lång en. The Intercept använde bilder och diverse data för att visuellt illustrera hur den där aktuella sträckan egentligen ser ut. Resultatet är en smula slående, om man säger så. Vi talar om en gräns på nästan 2000 miles, enligt amerikansk terminologi. Alltså drygt 3000 kilometer eller 300 mil om jag överslagsräknar rätt i hastigheten. Verkar det vara en bra idé att smälla upp en mur där? Tja, lyckligtvis behöver vi inte fundera mer på det, eftersom ingen skulle kunna bli vald till ett högre ämbete efter att ha lanserat en sådan världsfrånvänd vision. Ursäkta, jag blir avbruten här… Jaså, ja. Jag lyssnar. Vad? OK. Vi återkommer i ärendet. Min fru kommer för övrigt från en stad belägen vid just den här gränsen, så det kan bli spännande nästa gång vi ska dit på besök. ”Best of luck with the wall”, som de hälsar i anslutning till den grafiska utflykten som ni själva alltså kan studera via länken nedan.

Källa: ”Visualizing the U.S.-Mexico Border” / Josh Begley, The Intercept 26 oktober 2016

Standard