Aktuell reflektion, Pseudopedagogiska påhopp

Djur – glömskare än vi tror?

Många har höga tankar om vissa kreaturs förmåga att lära sig. OK, framförallt verkar det gälla hundar. Själv har jag alltid varit mindre imponerad av de flesta hundraser jag stiftat bekantskap med och aldrig på allvar övervägt att ha en sådan som husdjur. Mycket jobb för liten utdelning, ungefär. Katter har jag alltid gillat bättre, vad det nu kan bero på. Under en kortare period för ganska många år sedan var jag och min dåvarande fru faktiskt innehavare av en tamiller (vilket i sig är en motsättning, tro inget annat – illrar kan i grunden aldrig tämjas, hur mycket i fångenskap uppfödda de än är).

Nu rapporterar National Geographic att de flesta djur har betydligt sämre minne än man kan frestas tro. Ha! Någon som är förvånad? Antagligen, men inte jag. Guldfiskar har alltid stämplats som i princip i avsaknad av närminne, eller minne överhuvudtaget. Men de kanske inte utmärker sig så mycket i den betydelsen. Och, by the way, artikeln bygger på forskning bedriven i Sverige under ledning av en herr Johan Lind på något evolutionsstudiecenter i Stockholm.

Av 25 arter som undersöktes verkar det genomsnittliga närminnet vara i 27 sekunder. Hundar glömmer händelser inom två minuter, men klarar sig faktiskt bättre än chimpanser med sina respektive 20 sekunder av klarhet (vilket i sig förvånade forskarna). De typer av tester som  används utgår från olika visuella stimuli som ska kännas igen vid upprepning och det brukar av människor klaras av ganska enkelt även efter 48 timmar. En slutsats är att människor har en form av långtidsminne för slumpmässiga små händelser (episodiskt minne, min översättning) som andra arter inte har alls i samma utsträckning. Ungefär. Men biologi är inte mitt bästa ämne och det finns anledningar till att jag inte brukar undervisa i det…

Uppenbarligen finns det olika sorters minnen, och de som gör att elefanter inte glömmer bort ansikten och att flyttfåglar kommer ihåg vart de ska flyga tillbaka till, härleds till en annan sorts minne kallade associativa minnen. De flesta djurarter är sagesvis programmerade att komma ihåg sådant som är ’biologiskt relevant’ för dem. Men enstaka händelser är de inte lika lysande på att återskapa i hjärnan.

Fler detaljer om experimenten finns i artikeln ”Many Animals – Including Your Dog – May Have Horrible Short-Term Memories” av James OwenNational Geographics hemsida.

Advertisements
Standard
Aktuell reflektion, Lingvistiska lathundar

Språken gladare än vi tror?

Vår vokabulär har en tendens att betona det bästa snarare än det sämsta. Faktiskt. Det vill säga, de flesta talade tungomål i världen förefaller innehålla fler uttryck med en positiv än en negativ laddning. Åtminstone är det vad en större undersökning visar, rapporterade amerikanska The Atlantic nyligen.

Studien har publicerats i Proceedings of the National Academy of Sciences. 100 000 ord från texter på tio språk ska ha analyserats och visat på en övervikt för det positiva. Tendensen har tydligen framhållits förr, om inte annat i en studie från 1969 berättar The Atlantic. I den här nya genomgången har material från Google, New York Times, twitter, sångtexter med mera ingått. De berörda språken tillhör de mest talade i världen, såsom engelska, tyska, spanska, arabiska och ryska. Samtliga visade uppenbarligen liknande tendenser, men spanska och portugisiska var gladast i urvalet.

Noterbart är kanske att sångtexter på engelska generellt hade en mer negativ hållning än andra jämförda fora. Så, språket kanske i första hand är ett uppbyggligt verktyg trots allt, konstaterar artikelförfattaren Julie Beck.

Men, att musiklyrik har en dragning åt den mörkare sidan av livet – är det i sig ett problem, eller ett tecken på att de fyller en funktion som en del av konstens kritiska roll i samhället? Eller att de kan fungera som ventilationstrumma för allt från olycklig kärlek till profetisk ilska mot… ja, allt som finns att ilskna till på? Just i detta nu lyssnar jag exempelvis på The Call, ett band som betydligt oftare vädrade konstruktiv frustration och samhällskritik än blåögd naivitet. Bara som ett exempel. Är för mycket lycka ett överskattat fenomen?

Källa: ”Languages Are Mostly Made of Happy Words” / Julie Beck, The Atlantic – 11 februari 2015

Oh, förresten, är ni intresserade av hur ofta folk duschar i olika länder? The Atlantic har sanningen om det också. Eller någon form av undersökning i alla fall…

Standard
Veckans visdom

Veckans visdom – vers 4: Världen är hård och…

Visst finns det många anledningar att misstro gästvänligheten i framtidens sköte, som i den där domedagskrönikan jag nyligen uppmärksammade här. Och för den som tröttnat på att försöka ställa allt till rätta, allt sådant som alla andra förfelat, ni vet, så kommer här ett skräddarsytt ordstäv. Vad gör exempelvis gärna politiker och andra på höga inflytelserika poster, när något obehagligt inträffat och man själv har behov av att markera distans och personlig oskuld i frågan? Man tar avstånd. Så, därför, till den hugade med en inneboende önskan att nyttja samma taktik vad gäller allt och alla (vilket är en spontan känsla som kan drabba oss lite till mans och quinns någon gång, eller hur?) följer här en fras att öva in för det tillfälle då behovet yppar sig:

Världen är hård och vi tar helt avstånd från den.

(Som vanligt har jag inte på något sätt researchat om någon annan redan publicerat samma fras någon annanstans och kräver copyright för allmän användning. Men språket tillhör ju oss alla, utom vad gäller de ord och uttryck som Svenska spritcentralen eller Taylor Swift lagt beslag på för egen del.)

Chao for Now!

Standard
Dagens domslut, Pseudopedagogiska påhopp

Domedagsdrapa med pedagogisk potential?

Rubriker är viktiga i flera avseenden. Dels för att väcka uppmärksamhet och locka en läsekrets överhuvudtaget. Det kan vara en fördel att den stämmer någotsånär överens med innehållet i det som man på murvelspråk plägar kalla brödtexten. Frågan är: vad fungerar bäst? Uppmuntrande, uppviglande, upphetsande, utmanande eller potentiellt rent nedbrytande?

En kvinna vid namn Katie Herzog satsar på en modell som faller farligt nära det sistnämnda alternativet. Men så handlar det om världens framtid. I den mån den finns. För en dryg månad sedan publicerade hon pamfletten ”Why I’ll never have kids, and why you shouldn’t either” på det miljöinriktade forumet Grist. Ouch.

Vadan denna deterministiska drapa? Jo, argumenterar Herzog, fördelarna med föräldraskap väger lätt gentemot de (negativa) konsekvenserna. Inte i första hand sena nätter och tidiga morgnar utan – världens ände.

Vattenbrist är ett växande problem i många delar av världen. Vildsinta stormar och extrem torka väntar troligen på våra efterlevande runt knuten. ”Reproducing when climate apocalypse looms seems selfish, misguided, and, even worse, cruel” konstaterar artikelförfattaren rakt på sak. För att sedan erkänna att hon egentligen aldrig varit överdrivet intresserad av att ha barn för egen del. För mer detaljer om varför, kolla gärna texten själva.

Med ganska konsekvent svart humor (tror jag) fortsätter hon i alla fall med att predika för ett mangrant (och kvinngrant) slut på all mänsklig reproduktion. Adoption finns det fortfarande behov av, men annars; sterilisera helst varenda manlig medborgare på jorden på tioårsdagen som en del av förberedelserna för den tid då den mänskliga rasen avvecklas från den här planeten. Som då får en chans att överleva utan våra försök att förinta den. Utsikterna att vi kollektivt skulle komma på bättre tankar och förhindra den kommande katastrofen betraktar Katie Herzog som mindre sannolika.

Om inte annat, ett utmärkt exempel på en text som skulle kunna användas i naturkunskap eller annat sammanhang, för att diskutera hur, just det, framtiden egentligen kan gestalta sig. Om det är inte är för deprimerande för att leda till en upplivande konversation. Det kan vara lämpligt att komplettera med något av Gapminder –gubben, Mr Hans Rosling, eller annan mer positivt sinnad tänkare.

Annars kan man avsluta hela lektionen eller seminariet med allsång till REMs ”It’s the end of the world as we know it…”

Cheerio!

Standard