Aktuell analys

Vad tycker de egentligen då? Inför det där valet på tisdag…

Nej, jag vet. Vi på den här sidan Atlanten kan i regel inte rösta på någon av dem. Såvida vi inte råkar vara amerikanska medborgare i exil. Men vem som än blir vald i det där lilla eventet som hålls i USA på tisdag nästa vecka, så lär det ha konsekvenser även för oss. Ingenting nytt där. Här och var kan man hitta sammanfattningar av vad de två huvudkandidaterna – vars namn vi nu alla kan utantill, eller hur? – står för. Eller säger sig stå för. Här är en av de senaste kortversionerna av Clinton vs Trump i sakfrågorna, från Svenska Dagbladet. För eller emot abort? Taktik mot brottsligheten? Hur ska ekonomin lyftas? Invandringsfrågan – som de frekvent debatterar. Klimatfrågan – som de inte diskuterar riktigt lika frekvent… Och så vidare. Vad vet vi om deras uttalade ståndpunkter – och hur nära ligger de dina egna åsikter?

På den folkhögskolefilial där jag opererar, har vi den senaste månaden studerat den nordamerikanska historien ur olika vinklar, men kanske inte hunnit med så mycket av den aktuella politiken som jag från början hade tänkt. Ibland är det bra att bygga en bakgrund först. Den preliminära planen är i alla fall att hållas något slags debattövning på måndag, alltså dagen precis före presidentvalet. Återkommer eventuellt om resultatet av det senare…

 

Referensmaterial: “Snabbguide: Detta skiljer Clinton och Trump i sakfrågorna” av Karin Henriksson / Svenska Dagbladet 2016-11-01 

Standard
Aktuell analys, Aktuell reflektion, Sedelärande statistik

Global Slavery Index – rättvisande rapport eller inte?

Slaveri i vår tid. Ämnet kommer upp med jämna mellanrum. Frågan om exakt hur ordet slaveri ska definieras är kanske inte självklar, men klart är i alla fall att miljontals människor i världen i dag (över)lever och försörjer sig under slavliknande förhållanden. Men var finns de flesta av dessa? Och vilken är den grundläggande orsaken till deras situation?

I somras publicerade The Walk Free Foundation, en australisk så kallad NGO (non-governmental organization) en rapport med namnet Global Slavery Index 2016. Ett vällovligt initiativ, vars slutsatser ändå kommenteras med viss kritisk udd i en krönika av Chandran Nair i tidskriften Time. Nair leder den asiatiska tankesmedjan Global Institute for Tomorrow och konstaterar att rapporten riktar in sig på många länder i Asien, medan Europa och Nordamerika klarar sig undan den värsta kritiken. Men, framhåller Nair, västvärlden har skapat den form av global kapitalism som kräver att fler och fler varor produceras av lågavlönade arbetskraft, för att själva slippa betala den verkliga kostnaden.  Bojkotter av enstaka utpekade företag och branscher (vilket är vanligt när avslöjanden av missförhållanden publiceras) löser inte problemen på allvar. Många av de som kallas slavar i dag kan åtminstone i teorin lämna sina jobb, men i praktiken är risken för någon form av bestraffning liksom att landa i ohjälplig fattigdom så hög att de inte har så mycket annat val än att fortsätta tillverka billiga vardagskonsumtionsvaror i ’sweatshops’ där de har få rättigheter och låg lön.

”Many who launch public pledges and civil-society campaigns to end labor exploitation have their heart in the right place but appear to be not brave or intellectually honest enough to make a real difference” hävdar Chandran Nair. För honom handlar ‘att göra skillnad’ inte minst om att vilja betala ett rimligt pris för tea, kaffe, choklad och annat som framställs någonstans långt bort för export till, oftast, mer bemedlade konsumenter i rikare delar av världen. (Citaten är hämtade från tidskriftens pappersupplaga. En aningen annorlunda version av hans krönika finns på dess hemsida.)

Rättvis kritik eller inte? Koncept som Fair Trade bygger väl om inte annat på ungefär de insikterna, eller?

Rapporten från Walk Free Foundation finns att skumma igenom eller ladda ner i sin helhet (i komplett form är den över 200 sidor lång). Där uppskattas antalet moderna slavar till närmare 46 miljoner människor, utspritt på 167 stater. Och redan på rubrikstadiet i sin introduktion uppmanas nationerna med världens största och mest inflytelserika ekonomier att agera för att förstärka lagstiftning som hindrar uppkomsten av slaveri som det ser ut idag. Och överhuvudtaget ser det här knappast ut som ett snabb- eller slarvjobb. Dokumentationen är grundlig och innehåller flera delar som laddas ner separat eller som helhet. Där ingår både översikter över regioner och en del enskilda länder, granskningar av hur olika regeringar gett respons på rapporten, metodologi med mera.

Fem länder får dock ett (ovälkommet, antar jag) fokus på sig eftersom organisationen beräknar att närmare 60 procent av allt modernt slavarbete tilldrar sig där: Indien, Kina, Pakistan, Bangladesh och Uzbekistan. Samtliga i Asien alltså, apropå Chandran Nairs kritiska analys av resultaten. Även den oljerika gulfstaten Qatar nämns tidigt i sammanhanget. Där har ju förhållandena för gästarbetare på de stadionkonstruktion som pågår inför kommande fotbolls-VM hamnat i strålkastarljuset förut. Dessa verkar, kort sagt, inte vara så bra. Och flera dödsfall ska ha inträffat under arbetet. Regeringssanktionerat tvångsarbete ska även vara utbrett i det stängda och svårgranskade Nordkorea. Motsatsen enligt rapporten ska vara flera nordeureopiska och nordamerikanska länder som åtnjuter högre levnadsstandard och politisk stabilitet generellt. Här bör också betonas att redan i en inledande ingress konstateras det faktum att i de länder som sägs ha högst andel slavarbete produceras många varor för export till exempelvis Västeuropa, Nordamerika, Japan och Australien.

Rapporten anger i sin översikt de vanligaste förklaringsmodellerna till förekomsten av slavarbete i dag. Dit hör det allmänna förtroendet för rättssamhället och juridiska instanser i en stat, tillgång på vapen, olika former av diskriminering, socialt skyddsnät, undernäring, interna konflikter och flyktingsituation i landet. Viktigt är också hur mycket respektive regering gör för att undanröja riskerna för organiserat slaveri och där får länder som Holland, USA, Storbritannien och Sverige högst betyg. Där finns den politiska viljan, resurserna och inte minst ett starkt så kallat civilsamhälle. Länder som har mindre resurser att röra sig med, men ändå bedöms ta mycket ansvar på det här området är Brasilien, Jamaica och flera balkanstater som Serbien och Montenegro. Däremot borde väloljade stater som Saudiarabien, Qatar och Kuwait kunna göra mycket mer här, menar Walk Free Foundation.

Här finns alltså mer att fördjupa sig i, men det får vi kanske återkomma till vid annat tillfälle.

Inslag från CNN om rapporten.

 

 

 

 

Standard
Aktuell analys, Aktuell reflektion, Sedelärande statistik

Sverige får smek och stryk av Transparency International

Tredje plats i världen. Av 167 undersökta. Det är dags för organisationen Transparency Internationals årliga genomgång av vilka länder som är/anses/upplevs mest och minst korrupta i världen. Höga poäng innebär bedömningen att korruptionen är på en låg nivå och vice versa. De nordeuropeiska nationerna hamnar av tradition högt upp på listan – det vill säga, vi anses relativt sett ganska anständiga på det här evigt aktuella området. Lika traditionellt kan man säga att det ofta är fattiga länder som hamnar längst ner på listan och därmed anses ha störst problem. Vad skapar vad? Vad är hönan och vad är ägget? Det diskuteras väl ganska regelbundet, utan att det finns en självklar konsensus kring svaret. Enligt TI har i alla fall länder som Grekland, Senegal och Storbritannien visat en utveckling åt rätt håll på senare år, medan det motsatta gäller för exempelvis Australien, Brasilien, Spanien och Turkiet. Materiellt välstånd (eller brist på) är inte hela förklaringen. Man kan notera att det polariserade men trots allt flitigt oljeexporterande Venezuela parkerar nere på plats 158 ihop med Haiti och Guinea-Bissau. Eller att det lilla undanskymda bergslandet Bhutan i Himalaya når 27:e plats, följt av Botswana; båda före mer bemedlade stater som Israel, Spanien och Sydkorea. Liksom att Ryssland som vanligt ligger långt ner, nu som nummer 119 tillsammans med det hårt prövade västafrikanska Sierra Leone.

Värst är det dock på fattiga, konfliktdrabbade platser som Somalia, Afghanistan och Södra Sudan. Samt det slutna Nordkorea, vilket varje år väcker min spontana reaktion ‘hur bär man sig åt för att bedöma det landet överhuvudtaget?’. Om jag får tid att detaljgranska årets rapport kanske jag kan återkomma om det. Bäst då? Jo, Danmark och Finland parkerar högst upp, följda av Sverige, Nya Zealand, Holland och Norge. Det var väl trevligt? Är allt väl häruppe? Tydligen inte. Ett exempel är svensk-finska TeliaSoneras misstänkta mutbrott i Uzbekistan. Vilket inte är unikt. Flera länder ur rikemansklubben anklagas i rapporten för att inte göra tillräckligt när det gäller deras största företag och deras skumraskaffärer utomlands. Den obekvämaste frågan i sammanhanget ställs direkt i en av rapportens rubriker; exporterar högpresterande länder korruption till andra länder?

Som vanligt finns betydligt mycket mer fakta och statistik att hämta från Transparency Internationals “Corruption Perceptions Index”. För den som har tid över. Om jag själv hinner djupdyka i det förorenade träsket inom en snar framtid, kanske det blir en uppföljning i ämnet. Kanske.

Oh, förresten, hur kan man enklast förklara vad det här egentligen handlar om? Här är TI:s egen korta informationsvideo, framställd för tre år sedan.

Not: Inlägget har tidigare publicerats även på Yemenity2010.

Standard
Aktuell analys, Sedelärande statistik

Koll på världsläget, eller?

Vad vet du om världsläget i stort? Går det framåt eller bakåt i avgörande hänseenden? Nu erbjuder den FN-relaterade sajten Världskoll en liten komprimerad grafisk sammanställning. Ta andelen av mänskligheten som lever i vad som kallas extrem fattigdom. Minskar eller ökar den? Rätt svar enligt deras tillgängliga statistik: de senaste 25 åren har den minskat från ungefär 40 ner till strax över 20 procent av befolkningen. Dit räknas de som lever på mindre än 1,25 dollar om dagen.

Familjen Demokrati har fått tillökning med inte mindre än 45 länder sedan 1990. Dock noteras att de senaste åren inneburit en negativ trend igen. Antalet döda i aids ökade kraftigt från 1990-2005 för att sedan avstanna och sedan sakta börja sjunka. Andelen undernärda minskar också, om än i maklig takt. Tillgången på rent vatten förbättras, kanske inte så snabbt som man skulle önska, men i alla fall har 87 procent den förmånen, till skillnad från 77 för ett kvartssekel sedan.

Global elförbrukning går upp, ja. Och det är ett dilemma. Samtidigt minskar dödsfallen i malaria och mässlingen. Läskunnighet och jämlikhet mellan könen vad gäller utbildningsmöjligheter ökar, liksom andelen kvinnliga parlamentariker i världen. Mycket kan sägas gå åt rätt håll i världen, men samtidigt finns givetvis mycket mer att göra…

Fler detaljer finns alltså på Världskoll.

Standard
Aktuell analys, Aktuell reflektion

Finns alla svar i Finland?

Den svenska skolan drabbas av ständig förintande kritik, som ibland närapå får symbolisera hela vårt samhällsbygges stadiga förfall. Ack ja. Vem har rätt och vem har fel? Vad är problemet egentligen? Vi återkommer om det. Det finska utbildningssystemet, däremot, höjs lika regelbundet till alla upptänkliga skyar och rankas som en av världens bästa. Vad – som det brukar heta i reklamfilmer – vad är hemligheten? Nu gör engelska The Guardian (en för min del återkommande källa till aktuella lärdomar) ett försök att förklara.

De är vältränade, alltså välutbildade. Låter som en bra början, eller hur? Ansedda, uppenbarligen. Närmast vördade av allmänheten, om man läser mellan raderna i artikeln. Konkurrensen mellan dem är hård. Långtifrån alla lyckas nå de poster de vill åt. Den krävande utbildningen sägs utgöra basen för den frihet de sedan åtnjuter att själva söka strategier i skolsalen. Skolinspektioner har tydligen inte setts till sedan 1990-talet. Under lärarutbildningen ska aspiranterna själva fostras att fatta egna beslut och använda sitt omdöme. Mycket har tydligen hänt på några decennier i landet, från stark statlig kontroll över skolsystemet till att bygga mer på ackumulerat förtroende mellan myndigheter och utbildningsinstitutioner. Enligt en lärarutbildare som intervjuas av The Guardian har synen på lärare länge varit att det är de som ‘tagit civilisationen ut till de små byarna på landsbygden’ under moderniseringsfasen på 1900-talet.

Forsknings- och faktabaserade processer betonas, samtidigt som skapandet av så kallad kognitiv dissonans uppmuntras. Det vill säga, det är farligt att vara för säker på sin sak och sådana attityder måste utmanas av duktiga didaktiker. Landets resultat på de internationella, omdiskuterade Pisa-testerna är omvittnat goda, men ses av en intervjuad pedagog mer som en trevlig biverkning än som ett mål i sig.

– Lärare i Finland är självständiga yrkesmänniskor, respekterade för att gör en skillnad i unga människors liv, menar en finsk utbildare verksam vid Harvard-universitetet i USA.

Hur svårt kan det vara? Vad vet jag. Fungerar det finska receptet och deras upparbetade traditioner i sammanhanget väl där, men skulle inte ha samma effekt i säg, deras västra grannland? Eller skulle det? Det är jag inte expert nog att uttala mig tvärsäkert eller ens semisäkert om. Men artikeln i sig är läsvärd.

För övrigt lyssnar jag i bokstavligt talat skrivande stund på mexikanska artrockensemblen Cabezas de Cera strömmade från den där svenska streamingtjänsten alla andra streamingtjänster siktar in sig på att slå ut. Det har ingenting med inlägget i övrigt att göra, men raffinerat och spännande tonspråk har de. Verkligen.

 

Källa: “Highly trained, respected and free: why Finland’s teachers are different” av David Crouch / The Guardian 17 juni 2015

Standard
Aktuell analys, Pseudopedagogiska påhopp

Branded Content, Native Advertising eller bara vanlig textreklam?

Nyligen har ännu en debatt uppstått om hur nära massmedier och dess journalister kan stå näringslivsintressen och inte minst låta dem sponsra innehållet man publicerar, utan att detta innehåll påverkas i otillbörlig grad. Ett av de senaste exemplen i Sverige handlar om Svenska Dagbladet, vars reporter Carolina Neurath åker omkring i en Volvo (ja, det är ingen hemlighet vilket bilmärke det handlat om här, så jag anser mig inte göra mig skyldig till textreklam i just det här fallet) och intervjuar en av de så kallade storägarna i… Volvo. Jo, tydligen är det begreppet branded content vi ska lära oss att använda numera, förresten. Antagligen borde ha jag snappat upp det tidigare. Neurath har mött kritik från kolleger som Publicistklubbens ordförande Björn Häger och även bemött en del av det som sagts, bland annat i tidningen Journalisten. Fler stora svenska tidningar (som numera knappast bara är tidningar utan producerar även TV-material, med mera) är på väg att följa samma överlevnadsinstinkter och tillåta finansiering från företagsvärlden för specifikt innehåll och vissa fall för anställningar av reportrar inom vissa områden, ryktas det.

Ett besläktat begrepp med snarlik eller kanske rentav i grunden identisk andemening är native advertising. Åt det fenomenet (det vill säga i princip detsamma som avhandlades ovan, eller?) ägnade talkshowvärden John Oliver en engagerad och träffsäker utläggning i höstas i sitt då ganska färska veckomagasin “Last Week Tonight” på HBO. Det här är ett spännande ämne, som jag av omständigheterna nödgats reflektera över med jämna mellanrum. Som lokalreporter en gång i tiden, senare som student i medievetenskap och senast i undervisningssammanhang. Det finns ju ett naturligt samband med ämnet källkritik, som vi regelbundet återkommit till på folkhögskolan där jag nu arbetar, liksom på högstadienivå där jag var inne och vikarierade ett par år i bland annat svenska. Just Olivers osande utläggning använde jag i engelska, vill jag minnas, när den var relativt aktuell. Och nu påminns jag ju om att ämnet knappast kommer att bli inaktuellt på länge. Finns det överhuvudtaget några självklara gränser mellan oberoende journalistik, infotainment och förtäckt propaganda numera? Hur stort problem är det i så fall? Frågan blir faktiskt mer och mer komplicerad ju längre man funderar över den…

Inslaget i “Last Week Tonight” finns tillgängligt på YouTube. Det kan krävas att man ser om det ett par gånger för att uppfatta alla nyanser. Själv utformade jag en ordlista att gå igenom, samt några diskussionsfrågor – se bifogad PDF nedan.

LAST WEEK TONIGHT-native advertising-signed

Standard
Aktuell analys, Experimentell ecklesiastik

Rosling förklarar flyktingströmmar från Syrien på tre minuter

Han är överallt, i stort sett. Den globalt uppmärksammade svenske professorn (i ämnet internationell hälsa, för att vara noggrann) Hans Rosling. Nu har han på ett pedagogiskt sätt med klossar och kartor gett sig på att förklara hur stora flyktingströmmar som uppstått i och med inbördeskriget i Syrien. Hur många människor det handlar om, vart de rör sig och vart de inte alls kommer i så stor utsträckning. Mer än hälften av befolkningen har lämnat sina vanliga bostadsorter. De flesta är fortfarande någonstans inom landet, några miljoner är i något av grannländerna medan ett par futtiga procent kommer till Europa. Och till vår världsdel är det inte så lätt att ta sig, vilket Rosling förklarar inom spannet av tre späckade minuter. Hur fungerar systemet egentligen? Och verkar det som om Europa vill låta fler syrier söka flyktingstatus? Se videon från Gapminder, som kan hittas bland annat via organisationens FaceBook-sida eller exempelvis via OmVärlden, som tillfogar några kommentarer.

Där finns för övrigt också en relativt aktuell artikel där samme Rosling kritiserar det så kallade Social Progress Index, som används för att jämföra olika länders framsteg idag. Visserligen ska deras sammanställningar ta mer hänsyn till hur länderna tar hand om sina medborgare, snarare än mäta deras bruttonationalprodukter. Men Rosling tycker ändå blir som en “poängtabell i fotboll”. Det saknas historiska sammanhang. Dessutom jämförs hela stater i för stor utsträckning, medan utvecklingen i stort går mot ökad jämlikhet mellan länderna – men ökad ojämlikhet inom dem, enligt Rosling.

Det finns många sätt att jämföra länder i dag. I OmVärldens artikel nämns bland andra FN:s Human Development Index, Världsbankens World Development Indicators och World Happiness Report. Mycket att plöja igenom för den som har tid och engagemang i globala frågor, och inte minst om du undervisar i samhällskunskap eller geografi. Vilka jämförelser är mest rättvisande och har Hans Rosling facit i de flesta frågor? Viktiga frågor för framtiden…

 

Källor: Hans Rosling kritisk till nytt utvecklingsindex: “Som en poängtabell i fotboll” /OmVärlden 12 maj 2015, Här är Hans Roslings Syrien-förklaring som sprider sig över nätet / OmVärlden 9 juni 2015, Gapminder på FaceBook, Svenska Wikipedia: Hans Rosling. 

Standard