God fortsättning? På vad?

Vad betyder det egentligen och när ska man säga det? Själv har jag aldrig lärt mig. Låt oss utreda! Är det före jul när vi ser fram emot två storhelger? Eller framförallt i dagarna mellan två storhelger? Och vem kom på uttrycket från början? Kanske någon bär på de definitiva svaren; kanske är det möjligt och intressant att utreda. Men själv har jag aldrig riktigt förstått poängen. Eller gillar att använda det: den vanligt förekommande helghälsningen ”god fortsättning!”.

Nu finns trots allt några förklaringar, som till exempel den min gamla mor spontant bidrog med på en direkt fråga: att du menar det som ’god jul’ eller ’gott nytt år’ och säger det till dem som du inte har träffat i tid för att kunna säga det i tid. Ungefär. Och det kan gälla både julen (när man säger det i mellandagarna) eller nyåret, när det nya året redan påbörjats. Typ. Det finns väl fler möjligheter. Säkert ett bra och användbart uttryck egentligen. Frågan är fortfarande om jag själv har lust att använda det. Nej, av ren envishet håller jag nog ändå fast vid att vi har jul fram till åtminstone trettondagen och det nya året är nytt åtminstone en bra bit in i januari. Så ’god jul’ och ’gott nytt år’ kan användas längre än vad majoriteten i folkdjupen plägar hävda. Frågor på det?

Sverige heter Sverige. Varför?

De där tre kronorna tenderar att dyka upp överallt. Som i symbolen för Sveriges flygvapen. By slady – Swedish Hkp15, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1176268

Jo, många av oss har väl hört förklaringen en eller flera gånger. Hela sanningen? Jag råkade snubbla över en artikel från Populär Historia, publicerad för något år sedan. Svaret kommer från… professor Dick Harrison, vem annars? Till att börja med används begreppet Swerighe i en urkund från Kalmar år 1384. En del snarlika benämningar på språk som föregår dagens svenska kan också dateras före dess. Flera utrikiska namn på Sverige, som engelskans Sweden, härrör tydligen från just äldre fornnordiska namn på vårt humbla herradöme på jorden. Som Svitjod. Sverige, å andra sidan, utvecklades från Sverike. Det är mycket man inte vet säkert här, som exakt hur stort område som räknades in under de här namnen under tidig medeltid. Att just formen Sverike och sedan Sverige prioriterades inhemskt, kan bero på politiska bedömningar av hur just rike betonade vår självständighet. Kanske.

Källa: “Varför heter Sverige Sverige?” av Dick Harrison / Populär Historia 29 juni 2018.

Brittisk eller amerikansk engelska – inte alltid så självklart

Samma språk – men vissa variationer. Skillnaderna mellan brittisk och amerikansk engelska är ett ständigt aktuellt ämne, i alla fall för språkintresserade. Nyligen publicerades en artikel på temat av BBC History Extra, där rötterna till en del möjligen bekanta begrepp som soccer, diaper och candy analyseras. En del så kallade amerikanismer är kanske inte så ‘amerikanska’ som man kan tro. Och vilken form av språket är egentligen mest ‘rent’ och ursprungligt överhuvudtaget? En del uttryck som (åtminstone av britter) betraktas som mer moderna transatlantiska företeelser, förekom i själva verket redan på gamle Shakespeares tid men föll sedan bort i hans hemland för att i stället fortleva på andra sidan sjön när kolonierna började bildas där. I artikeln noteras också det där fenomenet att engelska överhuvudtaget inte är så utpräglat fonetiskt som en del andra tungomål, och att stavningen av ett ord inte alltid ger solklara ledtrådar till hur det faktiskt bör uttalas. Oavsett vilken accent eller dialekt som praktiseras. Interesting, indeed…

 

Källa: From candy to diapers: the purity of American English / James Evans, BBC History Extra, 9 augusti 2017

Det stora språkspelet

Hur bra är du på att känna igen och skilja olika språk från varandra, bara genom att lyssna? Testa dig själv, för all del! The Great Language Game har förmodligen funnits ute på nätet ett tag, men jag blev uppmärksammad på dess existens ganska nyligen via P1-programmet Språket. Principen är enkel: du hör några fraser uttalas på ett språk, samtidigt som du presenteras för ett antal alternativ. Italienska, ryska, javanesiska, urdu eller vad? Klicka på något och få snabbt svar på om du hade rätt. Gå sedan vidare till nästa exempel… Lycka till!

Språkliga snedsteg vi älskar att hata?

Så är vi där igen. Språk engagerar. Även mig, som på något sätt alltid har språk i någon form som en del av arbetsplattformen. På senare tid har diskussionen om de och dem stundtals gått het. Och fenomenet särskrivningar upphör aldrig att uppröra. Jag medger, de kan störa mig svårligen också. Alternativt vara underhållande. Men samtidigt finns det svårare fall att avgöra i frågan, inte minst de som innebär en kombination av uttryck från engelska och svenska. Nyligen listade i alla fall Svenska Dagbladet ett antal språkliga snedsteg i praktiken, inklusive inte minst just särskrivningar, som har en förmåga att väcka reaktioner av ena eller andra slaget. Med regelbundet återkommande ‘klassiker’ i genren som “kassa problem”, “skön litteratur”, “kyckling lever” et al. Samt en vidhängande intervju med språkvårdaren Lena Lind Palicki. Läs och be grunda!

 

Källa: “Sveriges mest hatade språkfel – 20 exempel” av Katarina Stintzing och Anders Haraldsson / Svenska Dagbladet, 24 oktober 2016

Yeah, that went… Welsh

Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch. Jo, jag har en gång i tiden övat in namnet på den lilla walesiska småstaden med världens förmodat längsta namn i sitt slag. Men jag brukar antagligen glömma några bokstäver när jag skriver ut det. Som uttalsövning för att fylla ut lektionstid eller liknande, ni vet. Och, som en walesisk bekant påpekat; jag bemästrar inte deras uttal av bokstaven L tillfullo. Eller ens nära fullkomlighet. Däremot gav samme bekant högsta betyg åt brittiske väderpresentatören Liam Dutton, som tydligen blivit en viral sensation för sitt bekväma, närmast nonchalanta sätt att bara riva av namnet i sin helhet under en av sina prognoser nyligen. Klippet kan ses exempelvis via Huffington Post, som även bjuder på en översättning av ortnamnet. det handlar i korta drag om två kyrkor och deras närmaste naturliga omgivningar. Piece of cake.

En som också tycks klara av namnet utan märkbara svårigheter är skådespelerskan Naomi Watts, känd från bland annat Peter Jacksons “King Kong”, Oscarvinnaren “Birdman” och den sinnesomstörtande thrillern “Mulholland Drive”. Detta kan bevittnas i en upptagning från Jimmy Kimmels talkshow tidigare i år.

Platsen? Ja, sommaren 1989 tillbringade jag faktiskt ett par timmar där ihop med en kompis under en tågluff genom Storbritannien och Irland. Så mycket att se där fanns egentligen inte – förutom skylten med ortnamnet vid stationen, då. Och det var den vi var ute efter, innan turen fortsatte vidare mot… antingen Aberystwyth eller om vi redan hade varit innan och skulle in i södra England igen. Minnet sviker en aning, märker jag. Men just som minnesträning är väl detta illustra namn ett utmärkt övningsobjekt. Om du har tid över…

 

 

 

“Jag kunde bry mig mindre” – några vanliga språkliga snedsteg på engelska

Språk är svårt. Inte minst grammatik. Särskilt när man försöker lära sig andra språk, men även när man förväntas behärska sitt eget. Nyligen tipsade den lättsamt lingvistiska sajten Grammarly om några vanliga misstag på engelska, framförallt riktat till engelskspråkiga, men det kan ju vara användbart för oss andra också. Bland exemplen: “Intensive purposes”. Just det, vilka intensiva syften rör det sig om? Ja, uttrycket lyder egentligen “for all intents and purposes” och andemeningen kan kanske enklast liknas vid det svenska talesättet “praktiskt taget” eller, säg, ‘i varje praktisk betydelse’. Eller “I could care less”, som ofta tycks användas som om man verkligen inte kan bry sig mindre om än fråga. Men det är ju inte det man säger… Alltså, “I couldn’t care less” är förmodligen vad som egentligen avses när den stympade varianten yttras.

Den till synes mer affärsorienterade sajten Inc. slog för något år sedan till med tio tips på misstag ‘som även smarta personer gör’. Jag råkade helt enkelt snubbla över artikeln, antagligen i samma veva som jag såg den föregående. Några exempel är skillnaden mellan bring och take som rivs av på några rader. Ja, vad är skillnaden? Det handlar till stor del om var du är och vart du är på väg. Eller det där med I, me och myself: inte så enkelt som man kan tro i alla sammanhang. Vidare: affect eller effect? Loose eller lose? Borrow eller lend? Spana in artikeln på Inc. för förklaringar som antingen klargör sakernas tillstånd eller förvirrar dem ännu mer…

Källor: “5 of the Most Common Grammar Mistakes and How to Avoid Them” av Kimberly Joki / Grammarly (juli 2015), “10 Common Grammar Mistakes Even Smart People Make” av Christina Desmarais / Inc. (18 juni 2014)

 

Sjukt svåruttalat ord – eller?

Vilket är egentligen det mest svåruttalade ordet i svenska språket, särskilt för dem som inte är uppväxta med just svenska som sitt första tungomål sedan födseln (vilket de flesta av jordens medborgare trots allt inte är)? Tja, själv har jag ibland roat mig med att försöka få icke-svenskar jag träffat, exempelvis i Mellanöstern och Latinamerika, att försöka uttala ordet “sjuksköterska”. Bara för att, ni vet. Det är ju ett underbart stycke bokstäver i akrobatiskt strukturerad kombination, särskilt om man inte har naturliga djupt inträngande sje-ljud i sitt eget modersmål. Något som, säg, spansk- och arabisktalande personer faktiskt har, men ändå… Det är en utmaning, något man kan använda som isbrytare i internationella sammanhang, åtminstone om folk har självdistans och inte är rädda för att snubbla över andras mystiska vokabulär. Och varför skulle det vara så farligt?

Nu är jag helt uppenbart inte ensam om att vilja utsätta andra medmänniskor för just det här lilla ordet, en övning som nu dokumenterats av The Local, en publikation som finns i olika upplagor på nätet och främst fokuserar på att presentera de senaste nyheterna från antingen Sverige eller annat europeiskt land där tidningen har medarbetare på plats – på engelska. Så, spana in hur utländska turister i Stockholm ger sig på att praktisera vår benämning för en av samhällets stöttepelare till yrkesgrupper. Och fundera på saker som, vilket är det absolut mest invecklade ordet att uttala du känner till på engelska, spanska, franska, arabiska, kinesiska eller något annat språk du anser dig ha vissa grundkunskaper eller mer i.

Källa: “Can you get your tongue around Sweden’s nurse?” /The Local Sweden, 21 maj 2015

Språken gladare än vi tror?

Vår vokabulär har en tendens att betona det bästa snarare än det sämsta. Faktiskt. Det vill säga, de flesta talade tungomål i världen förefaller innehålla fler uttryck med en positiv än en negativ laddning. Åtminstone är det vad en större undersökning visar, rapporterade amerikanska The Atlantic nyligen.

Studien har publicerats i Proceedings of the National Academy of Sciences. 100 000 ord från texter på tio språk ska ha analyserats och visat på en övervikt för det positiva. Tendensen har tydligen framhållits förr, om inte annat i en studie från 1969 berättar The Atlantic. I den här nya genomgången har material från Google, New York Times, twitter, sångtexter med mera ingått. De berörda språken tillhör de mest talade i världen, såsom engelska, tyska, spanska, arabiska och ryska. Samtliga visade uppenbarligen liknande tendenser, men spanska och portugisiska var gladast i urvalet.

Noterbart är kanske att sångtexter på engelska generellt hade en mer negativ hållning än andra jämförda fora. Så, språket kanske i första hand är ett uppbyggligt verktyg trots allt, konstaterar artikelförfattaren Julie Beck.

Men, att musiklyrik har en dragning åt den mörkare sidan av livet – är det i sig ett problem, eller ett tecken på att de fyller en funktion som en del av konstens kritiska roll i samhället? Eller att de kan fungera som ventilationstrumma för allt från olycklig kärlek till profetisk ilska mot… ja, allt som finns att ilskna till på? Just i detta nu lyssnar jag exempelvis på The Call, ett band som betydligt oftare vädrade konstruktiv frustration och samhällskritik än blåögd naivitet. Bara som ett exempel. Är för mycket lycka ett överskattat fenomen?

Källa: ”Languages Are Mostly Made of Happy Words” / Julie Beck, The Atlantic – 11 februari 2015

Oh, förresten, är ni intresserade av hur ofta folk duschar i olika länder? The Atlantic har sanningen om det också. Eller någon form av undersökning i alla fall…

Latinet lever än – men hur?

Studier. Man blir tydligen aldrig för gammal, även om det kan kännas så. Förra året försökte jag vid sidan av obehörigt vikarierande i lärarbranschen, förbättra mina formella kunskaper i spanska på distans vid Göteborgs universitet. I paketet ingick en del allmän språkhistoria, med betoning på de latinska språken. Vad kan man lära sig av den? Med hänvisning till professor Ingmar Söhrmans bok ”Vägen från latinet” (och en del andra källor), kunde jag konstatera bland annat följande efter en av fjolårsvårens hemuppgifter…

I grunden härstammar de flesta språk i vår världsdel från indoeuropeiskan, som uppstod någonstans i mindre Asien för några tusen år sedan, exakt var är ingen riktigt säker på. Det äldsta kända indoeuropeiska språket i Europa ska för övrigt vara grekiskan. Tja, de var ju först med allt vi känner till, eller hur?

Bildade romare förväntades under imperiets ljusare dagar att kunna åtminstone två språk, det vill säga latin och grekiska. Till en anständig utbildning räknades att ha tillbringat en tid i Grekland inklusive studier för en grekisk legitimerad pedagog för att uppnå värdefulla insikter i denna av romarna högt vördade kultursfär. Romarna tog i anspråk rätt mycket folk för att hålla igång verksamheten, både fältarbetare (som soldater) och skrivbordsslavar (tjänstemän). De lärde sig ofta latin i vuxen ålder för att kunna göra jobbet och tog med sig egna uttal och grammatiska inslag hemifrån. Det ledde senare till utvecklingen av de olika romanska språken, alltså spanska, italienska, franska med flera. Det som idag kallas fornfranska, -spanska och -italienska utvecklades under den period då det sammanhållna romarriket var på väg att falla sönder, men även den växande kristendomens representanters vilja att kunna kommunicera med folk överallt och sprida sitt budskap.

Latinet blev sedan det stora internationella (i den mån man kan tala om nationer) språket under romartiden och fortsatte vara det i ett tusental år i Europa till efter det imperiets fall. Politiska och religiösa samhällseliter i flera länder talade latin i tjänsten i princip fram till 1700-talet. Som språk och kulturbärare var latinet dominerande på den europeiska kontinenten (dit exempelvis inte Skandinavien räknades in) i cirka 2000 år.

Det sägenomspunna året 1492 nedtecknades den första stilbildande grammatiken för ett modernt europeiskt språk, i Spanien av Antonio de Nebrija. Poängen var tydligen att lära ut språket till de som bodde i moriskt tidigare dominerade delarna av landet och som inte behärskade spanskan. Annars finns tydligen texter på det som kallas fornspanska bevarade från tiden kring 700-900-talet e Kr. Och de äldsta dokumenterade texterna på spanska ska vara två klosterproducerade handskrifter, Glosas emilianses och Glosas silenses från 900-talet.

Kodväxling uppstår när man blandar språk under pågående konversation eller i en skriven text. Inom språksociologin definierad som tvåspråkiga eller bidialektala personers växelvisa användande av mer än ett språk eller mer än en språkvarietet under ett och samma samtal.

Ord som upptagits i spanskan från olika indianspråk klassas som substratord, eftersom de betraktades som inslag från en marginaliserad och underkuvad kultur. När de sedan rörde sig även till andra språk, gjorde de det via spanskan som sågs som likvärdig av de omgivande kulturer och språkgrupper där orden då togs in. De fick då status som adstratord. Just det, det finns hierarkier i allt här i världen. Tre indianspråk i Latinamerika har faktiskt officiell status vid sidan av spanskan: quechua i Bolivia och Peru (besläktat med quichua i Ecuador som också är utbrett använt fortfarande). Vidare aymara i Bolivia och guaraní i Paraguay. Det sistnämnda har den starkaste ställningen sett i relation till de andra i sina territorier. Officiellt i alla fall, antar jag… Ett så kallat substratord som tagit sig in i det svenska språket är tjej, som härrör från romani.

Språkvetare tenderar att dela upp de romanska språken i en västlig och en östlig kategori. Till de förstnämnda hör stora mäktiga tungomål som spanska, portugisiska och franska, men även mindre vanligt förekommande som räto-romanska (talas mest i Schweiz av en liten minoritet motsvarande ungefär invånarantalet i Skövde), franco-provensalska, galiciska, sardiska (som inte verkar vara så levande numer, om jag förstår rätt), liksom occitanska och katalanska. Till de östliga räknas rumänska, italienska och dalmatiska. Det bygger man på saker som användningen av -s i plural (från latinets ackusativ, i de västliga varianterna) respektive -i de östliga.

Devil in the details? Eller är de små finstilta sakerna nyckeln till verklig visdom? Begreppet fonem står i alla fall för ett språks minsta betydelseskiljande enhet. De kan vara viktiga för att förstå hur språket har utvecklats. Det är ett språkljud som är distinktivt och används i språkets ljudsystem för att skilja olika betydelser åt.  Assimilation i fonetiska sammanhang handlar om hur ljuden i ett språk påverkar och anpassas till varandra, som när de ‘ligger intill’ varandra i orden (kontaktassimilation) eller fjärrassimilation när de inte gränsar till varandra.  Exempel är bland annat nasalisering (ljud smälter ihop) och progressiv assimilation (påverkan från föregående språkljud). Regressiv tonassimilation är vanlig i romanska språk och betyder att konsonantljud anpassas till det som kommer närmast efter, alltså den senare konsonanten styr den föregående. I de germanska språken fungerar det ofta tvärtom.

Snillen spekulerar om att de morer som intog Spanien ofta var berber med begränsade grammatiska kunskaper om arabiskan och därför uttalade fraser med den bestämda artikeln a eller al framför substantivet, som ett sammanhängande ord. Däremot var det substantivet utan artikel som fastnade i det italienska språket. Ett exempel skulle alltså vara det arabiska sukkar, i spanska azúcar och italienska zucchero. Och på svenska socker. Dock, alla snillen spekulerar sig inte fram till exakt samma slutsats i frågan om varför spanjorerna lade till ett ”a” i början, har jag förstått. Än ser vi allt som i en dunkel spegelbild.

Men för att avsluta på en söt not, så stannar vi väl där för den här gången…

Obs! Detta är en aningen uppdaterad version av en text som tidigare publicerats på Fair Slave Trade.