Åtråvärda återblickar, Dokument runtifrån, Härlig historik

En kapning för konsthistorien: Judit gäckar Holofernes

”Judith zeigt den Bethuliern das Haupt des Holofernes”, oljemålning av August von Heckel (1824–1883). [Public domain]

Jag tror mig aldrig ha hört en predikan på det här temat. Och då har jag hört ganska många i mitt liv. Berättelsen kommer från Bibeln men finns inte med i alla versioner av densamma eftersom den räknas till den så kallade apokryfiska böckerna. Har man haft tillgång till äldre illustrerade biblar i gammal god 1800-talsstil, som jag stött på några genom åren i släktens gömmor eller hyllor brukar åtminstone en bild finnas med. Och det finns, börjar man inse vid efterforskningar, en uppsjö målare, gravörer och skulptörer genom tiderna som känt sig kallade att ta sig an just det här lilla delikata dramat om en intelligent änka som överlistar en mäktig härförare och räddar sin hemstad.

”Judith beheading Holofernes” (”Giuditta che decapita Oloferne”) av Artemisia Gentileschi, troligen tillkommen 1614-1620. [Public domain]

För några år sedan nämnde jag den här bibliska skrönan i samband med en TV-frågesport, där jag hade fått en fråga om just huvudpersonen i berättelsen. Akut inspirerad att skriva några rader om detta igen blev jag efter att ha hört ett av de senare avsnitten av podcasten ”In Our Time” från brittiska BBC. Där diskuterades bland annat hur bilden av Judit förändrats under olika epoker och hur hon porträtteras av olika konstnärer. Just det… Något om handlingen i berättelsen kanske? Judit är en judisk änka i en liten belägrad stad som ansätts av en assyrisk armé. Hon får den briljanta idéen att hälsa på fiendehärens läger och nästlar sig i överbefälhavarens tält. Uppenbarligen håller hon honom tillräckligt sysselsatt för att han ska släppa garden rejält, förmodligen dricka sig kraftigt berusad och vara helt försvarslös när hon helt sonika tar hans eget svärd och avlägsnar hans huvud. I skydd av natten, förmodligen, travar hon och hennes tjänarinna därefter iväg med sin trofé. Som senare visas upp inför den förskräckta assyriska armén vilken kollektivt finner för gott att lämna lokalen. (I den senaste officiella svenska bibelöversättningen som släpptes 1999 återfinns Judits bok i avdelningen ”Tillägg till Gamla testamentet” med start efter Tobit, sidorna 814-828). 

Är Bibelns beskrivning fullständigt sann eller inte? Historiker i regel brukar väl säga; nej, troligen inte. Mer av en sedelärande story och följaktligen också placerad bland de kategorier i Bibeln som har minst historiskt dokumenterad grund. Överhuvudtaget diskuteras Gamla testamentets böcker flitigt i frågor om just deras bokstavliga trovärdighet, men det är en större diskussion vi inte behöver ta just nu. Det intressanta här är ändå att en bok, betraktad som lite obskyr och en berättelse som knappast tillhör fundamenten i någon av de trostraditioner som utgår från de berörda skrifterna, ändå blivit så populär. Den presenterar bevisligen ett drama som kan mäta sig med de mest fantasieggande, offentligt kanoniserade kapitlen i Bibeln. Där finns fler jämförbara berättelser med kvinnor i ledande roller. Domarbokens Jael, en ensam kvinna i ett tält som med hjälp av hammare och spik tar död på en flyende fientlig befälhavare. Unga Salome i Nya testamentet som hänför kung Herodes med sin dans till den grad att han lovar henne vad som helst, varefter hon på sin intrigerande mammas inrådan begär Johannes Döparens huvud i present. Med flera anekdoter som tolkats olika beroende på tidsepok, miljö och kultur. 

”Judith with the Head of Holophernes”, oljemålning av Ambrosius Benson, daterad till mellan 1530 och 1533. [Public domain]

Just Judit kan man snöa in på bara genom att studera olika bilder där hon oftast framstår som ganska ung, men inte alltid purung. Hennes tjänarinna, vilket kommenterades i ”In Our Time”, är omväxlande också ung – eller väldigt gammal. Det finns varierande versioner av om tjänarinnan/slavinnan aktivt bidrar till bedriften initialt eller väntar utanför. Exakt hur Judit får Holofernes på fall är också föremål för personliga tolkningar. Hon porträtteras alternativt som prydligt påklädd, extremt elegant ekiperad, halv- eller helnaken men allt som oftast med ett svärd i ena handen och härförarens huvud i den andra. Även det beroende på var i storyn konstnären riktar fokus. Ett flertal illustrationer skildrar själva den brutala akten, gärningen som ibland ser ut att kräva påtaglig (och fullt begriplig) fysisk ansträngning. Ibland verkar huvudkapningen så nonchalant utförd att den, försiktigt uttryckt, inte riktigt kan kallas socialrealistiskt utformad. Andra konstnärer koncentrerar sig på ögonblicken precis efter. Eller promenaden därifrån, eller den triumfatoriska demonstrationen av trofén i offentligheten. Under 2000 år har konstnärer från ett flertal olika perioder, miljöer och sammanhang, kanske främst Europa,  med – inte att förglömma – väldigt varierade stilarter valt att föreviga detta dramaturgiskt attraktiva exempel på kvinnlig list, eller devisen ’högmod går före fall’, vilket i sig är en fascinerande resa. 

Jomenvisst! Klart att Michelangelo (1475-1564) ska dra sitt spänstiga strå till stacken. Från en fresk i Sixtinska kapellet i Rom. Attribution: Jörg Bittner Unna [CC BY 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/3.0)%5D

Gå gärna in på Wikimedia Commons (som kan vara lite vansklig att orientera sig på med sina huvud- och underavdelningar, men dock) och studera urvalet av illustrationer om andan faller på. Eller kolla den här artikeln från Daily Art Magazine, Den arge konstvetaren eller Khan Academys kapitel i ämnet. Relaterat och relativt aktuellt podcastavsnitt på liknande tema handlar om hur kvinnor traditionellt framställts i kristen konst genom historien, från Quick to Listen. 

Advertisements
Standard
Aktuell analys, Cineastiska seanser, Didaktisk dramatik

Slutspelet har börjat: En liten teori för den som är stark i tron…

Photo Credit: Helen Sloan/HBO

Ni kanske har hört ryktas att det var på gång nu. Eller att det faktiskt har startat. Början till slutet. Sista säsongen av ett epos som pendlat mellan is och eld – bokstavligen – under nästan ett decennium. Jag hyste i vintras något slags överoptimistisk föresats att se igenom samtliga de tidigare säsongerna från scratch som förberedelse, men har inte hunnit längre än en bit in på tredje säsongen. Och däremellan har det hänt en hel del. Recensioner av samtliga tidigare vändor kring tronspelet finns för övrigt på russin.nu samlade under temat ”Game of Thrones”.

Den närmaste tiden kommer vi att översköljas av podcastavsnitt, allehanda muntliga och skriftliga kommentarer, analyser och debattartiklar om hur detta mastodontverk motsvarar förväntningarna som byggts upp. Serien har inte riktigt samma prioriteringar som i början, det är uppenbart. Det har utvecklats mer åt fantasifullt, storstilat spektakel och visuellt bländande uppvisningar snarare än det medeltidsinspirerade melodrama med minnesvärda monologer, drabbande dialoger ackompanjerat av förhöjda fantasyinslag som vi såg först komma ut ur grindarna. Men jag vill i alla fall, som många andra, veta hur det slutar. De karaktärer som överlevt förtjänar vårt engagemang. Och det lär bli en del saftiga strider. Men vem ska ta över tronen till slut?

Stalltips? Ja, egentligen vet vi väl alla hur det blir. Den unge anspråkslöse herr Gendry. Ja, han smyger omkring i smedjan och försöker väcka så lite uppmärksamhet som möjligt, vis av erfarenheter sedan tidigare. Att ha kungablod i sina ådror kan ha sina risker. Men när alla andra tröttnat på territorialkonflikter eller helt enkelt rensats bort från banan, kommer han motvilligt att anta uppdraget att styra alla sju rikena, med Arya Stark som personlig livvakt (eller är det något mer på gång?) och Hot Pie som upphöjd hovköksmästare. Daenerys och Jon Snow vet inte vem av dem som har mest födslorätt till kronan och ser gemensamt fördelarna i det fria livet med regelbundna flygturer på drakryggar i stället för att vara fjättrad vid en obekväm tron inne i ett palats. De blir i stället entreprenörer i resebranschen och begår embryot till det som ska bli Westeros version av Ryanair som grundas om ett antal sekler i bästa (eller värsta) fall. Det tekniska framåtskridandet i George R.R. Martins värld har uppenbarligen inte tagit raskaste möjliga väg framåt, att döma av de historier som berättas om ursprunget av världsinnevånarna själva. Cersei inser till slut att en hel värld utan riktiga vänner är emotionellt utmattande och går i kloster på någon av de mindre öarna i marginalen. Sansa, Theon och Brienne med benäget bistånd av Tormund Jättedödaren anlägger ett ishotell någonstans norr om muren, med sightseeingturer i ’Formerly Known as Night King-land’. Rådgivare till kungen finns det ett antal visa (och mindre visa) personer att välja på, om de överlever kriget mot de odöda vill säga. Eventuellt kommer allt att utvecklas till en protosocialistisk kooperationsregering med allmän rösträtt och garanterad basinkomst. Eventuellt.

Vadå högoddsare? Vi får väl se om halvannan månad.

 

Tidigare publicerat på fairslavetrade.se

Standard
Aktuell reflektion, Dokument runtifrån, Lingvistiska lathundar

Veckans vokabulär: Syndemic

Om olika typer av epidemier samverkar och bildar ett gemensamt problembildande konglomerat, kan man då kalla det för syndemic? Ordet har i alla fall börjat dyka upp i den engelskspråkiga världen. Syndemi i en svensk motsvarigheter verkar inte ha slagit igenom – ännu. Å andra sidan verkar det även väcka frågor när det används på engelska. Amerikanska Smithsonian noterar att begreppet nyligen brukats av brittiska medicinmagasinet The Lancet i en artikel om treenigheten undernäring, övervikt och klimatuppvärmning. Ordet i sig är inte helt nytt, möjligen myntat av en antropolog på ett universitet i Connecticut redan på 1990-talet, angående exempelvis överlappande epidemier. Men direkt vedertaget överallt i alla instanser är det knappast. Precis hur det ska definieras verkar inte helt klarlagt. Men det skulle kunna vara användbart i större skala, eller?

Läs mer på Smithsonian.com: “Syndemic – The Little-Known Buzzword That Describes Our Troubled Times” (Jason Daley, 30 januari 2019)

Standard
Dokument runtifrån

Huvudräkning med honungsbin

De fyller en funktion i naturen, så mycket visste vi redan. Många är oroliga över att de minskar kraftigt i antal. Om bina försvinner världen över, hur länge klarar sig människan utan dem? Nu visar det sig att klarar av mer än att ‘bara’ pollinera växter och producera honung. De kan räkna. Åtminstone addera och subtrahera mindre tal. Det har en grupp forskare räknat ut via ett experiment inkluderande pyramider och färgkoder. Mer om hur det gick till berättas i Smithsonian, där det också avslöjas att bina tycks kunna greppa konceptet noll, vilket inte så många olika arter klarar av. Typ. Tydligen hyser andra forskare vissa tvivel om slutsatserna, men ändå. Intressant.

 

Läs mer: “Honey Bees Can Do Simple Math, After a Little Schooling” av Jason Daley, Smithsonian.com 7 februari 2019

Standard
Dokument runtifrån, Härlig historik

Autoimmun åkomma avlivade Alexander den Store?

Alla ska vi dö av något. Och när ‘stora män’ går hädan kan själva dödsorsaken diskuteras i åratal. Tiotals, hundratals eller till och med tusentals år, uppenbarligen. Nu tror sig i varje fall en läkare ha räknat ut vad som till slut tog kål på den legendariske macedoniske härföraren Alexander den Store (som rent fysiskt kanske var betydligt kortare i rocken än de flesta medellånga män i dag, eller är det bara ett rykte?). Enligt Dr Katherine Hall från Nya Zealand drabbades han av Guillain-Barrés syndrom, som får immunförsvaret att angripa nervcellerna. Den hypotesen (för det måste väl betraktas som ett inte helt bevisat faktum) presenterades nyligen och har refererats av bland andra Världens Historia. Alexander förlamades successivt och kan varit i princip skendöd i flera dagar innan han verkligen avled. Boven i dramat? Bakterien Helicobacter Pylori är en kandidat. Ett värdigt slut för en man som tog vissa påtagliga risker i sitt yrkesliv? Och vilka slut är egentligen värdigast? Om det är sista teorin i ämnet som lanseras återstår att se.

 

Källa: “Alexander den Store dog av nervsjukdom” / Bue Kindtler-Nielsen, Världens Historia 30 januari 2019

Standard
Aktuell reflektion, Dokument runtifrån, Massmedial manipulation

Kunskapsmotstånd förklarat på två och en halv minut

Sanningen sitter inte i huvudet. Vad? Det är i alla fall en av de saker som slås fast i en kort video från Stockholms universitet, som inlett ett forskningsprojekt om faktaresistens. Eller kunskapsresistens, vilket ord man nu föredrar att använda. Begreppet är i alla fall flitigt i omlopp och i april planerar ovanstående institution hålla ett offentligt seminarium om det. Själv kommer jag förmodligen inte att vara där. Till den kungliga hufvudstaden åker jag blott alltför sällan, men tillsvidare finns i alla videon där filosofen Åsa Wikforss reder ut varför vi ibland inte vill veta hur det verkligen är. På två och en halv minut hinner man av naturliga skäl bara etablera grundvalarna för diskussionen, men universitets hemsida erbjuder mer kött på benen och material av exempelvis just Wikforss. Bland annat en länk till hennes sommarprogram från i fjol. Själv använde jag ett stycke ur detta under en lektion på temat källkritik på folkhögskolan där jag arbetar i höstas. I samband med den lektionsplaneringen tyckte jag mig faktiskt upptäcka ett litet… faktafel i sagda sommarprogram. Om mina minnesanteckningar stämmer sägs det vid ett tillfälle att president George W. Bush röstades bort av det amerikanska folket, men han blev faktiskt omvald för en andra period till ämbetet – och längre än så får ingen stanna kvar i ovala rummet. Att hans popularitetssiffror var låga i slutet av regenttiden är däremot ganska väl dokumenterat. Nu påstås han ibland ha ökat i anseende retroaktivt, möjligen på grund av nuvarande innehavaren av samma ämbete, en man som regelbundet noteras ha vissa problem att hålla sig till sanningen…

Fakta. Kunskap. Dokumentation. Evidens och bevisföring – alla snubblar vi till det med jämna mellanrum. Somliga kanske mer än andra. Ämnet är alltid aktuellt och i förbifarten rekommenderar jag gärna (oavsett om jag redan råkat göra det någon gång) boken “Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” av Jack Werner. Underhållande läsning som också påminner oss om att vi alla på något sätt lider av det som kallas bekräftelse-bias (i brist på ett mer genuint svensk uttryck). Vi vill helst hitta bevis för det vi redan tror.

Standard
Aktuell reflektion, Dokument runtifrån, Härlig historik, Massmedial manipulation, Rafflande retorik

Kalifat, Kristna kuligheter och kulturhistorik – Årets bästa podcaster på engelska 2018

Orson Welles och Jeanette Nolan i 1948 års filmatisering av ”Macbeth”. Vad betyder William Shakespeares pjäser för oss i dag, flera sekler senare? Populärt ämne för bland annat podcastare! Orson Welles [Public domain], via Wikimedia Commons

Det börjar bli tufft att sålla. Värre än någonsin. Och att inte tappa tråden. Det är så många som pockar på uppmärksamheten att en del gamla favoriter helt enkelt får flytta på sig, åtminstone tillfälligt. Och ska man premiera underhållningsvärde före allmänbildning, tyngd och prestige? Så här blev det, till slut. Med den vanliga reservationen; markeringen ”ny” betyder bara att podcasten ifråga är ny på den här listan. De behöver inte vara helt nystartade i sig. Men ibland är de det också…

1. Intercepted (3). Världen är ur led, ledare än någonsin. Eller? Jeremy Scahill med medbrottslingar från nätblaskan The Intercept och inbjudna gäster analyserar och ger perspektiv man inte alltid får överallt. Ständigt på hugget, ifrågasättande och bulldogsaktigt tvivlande på det egna landets (USA:s) förmåga att tänka och handla rätt inom och utom sina gränser. Det kan bli mastigt i mängd, kräver en del och tjänar på att kompletteras med mer intag av amerikanska medier för att förstå deras inre organ och system, men fortsätter vara en av världens mest engagerande och ögonöppnande podcaster.

2. Good Christian Fun (ny). Jo, som kanske inte alla vet; det finns en värld där kristna sångare, filmmakare, ståuppkomiker och andra kulturutövare rör sig, främst i USA, en gång mer utvecklat även i Sverige genom begrepp som frikyrkopop, till exempel. En viss kännedom om den nischen kan vara av godo, men den gladlynta duon Kevin T. Porter och Caroline Ely siktar in sig på vem som helst som ids lyssna på deras utläggningar (med benägen hjälp från inbjudna gäster) om företeelser som Amy Grant, Lauren Daigle, ”Left Behind”-franchisen, Bob Dylans kristna period, mer mera… Följt av juryns utslag; ska detta skickas till himlen, helvetet eller någonstans däremellan (vad katolikerna kallar skärselden)? Gott humor, mycket självdistans men även de stora livsfrågorna insprängda mellan raderna.

3. In Our Time (ny). Oh dear, oh dear. Those brits… Melvyn Bragg, mest känd för dess inhemska publik genom en låååååång TV-karriär, men även författare, bitvis parlamentariker och  plockar in diverse akademiker för att reda ut historia, litterära klassiker, etc. Småmysigt och snabbildande kring exempelvis Shakespeares förhållande till historisk autenticitet, tyske rebellprästen Dietrich Bonhoeffer, mexikansk-amerikanska kriget på 1800-talet, Iliaden och så vidare. Brett spektrum, bildade besökare och allmänt bra. Att Bragg enligt Wikipedia ska vara Arsenal-supporter får väl förlåtas i förbifarten.

4. We Came to Win (ny). En amerikansk podcast – om fotbolls-VM! Mer exakt om ett antal intriger och fenomen som passerat revy i VM-historien. Inte alltid de man skulle ha gissat. Dåvarande Zaires missförstådda mästerskapsdebut 1974, Byron Moreno – en av historiens mest kontroversiella domare, David Beckhams röda kort 1998… Drivet, spänstigt, ofta överraskande och underhållande.

Häxprocesserna i kolonin Salem på amerikanska östkusten har fascinerat eftervärlden, men hur väl förstår vi vad som egentligen hände? By Tompkins Harrison Matteson (1813–1884) – Unknown, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2752306

5. Unobscured (ny). Häxprocesserna i Salem, Massachusetts i slutet av 1600-talet, visst vet vi allt om dem redan? Kanske inte. Aaron Mahnke fyller i luckorna och tecknar ett porträtt av dåtidens amerikanska östkustkolonier och de sociologiska sammanhang som spelade in i det kollektiva sammanbrottet som fått många att undra, även om just häxprocesser var något som försiggick i stora delar av Europa under samma era.

6. Lend Me Your Ears (ny). Just det, den där Shakespeare – vad säger han egentligen i sina pjäser? Förutsatt att vi tror att han verkligen existerade och inte var en pseudonym eller front för någon annans agenda. Allehanda ihärdiga konspirationsteorier i all ära, de kanske inte spelar så stor roll. Här är det tolkningarna kring vad pjäserna säger om sin samtid och vad de kan säga oss 500 år senare som är det verkligt värdefulla.

7. Behind the Bastards (ny). Ni vet vilka de är. De värsta personerna (och företagen) i historien och samtiden, eller hur? Om inte annat, här kommer en synnerligen subjektiv odyssé genom bastard-historien, utifrån olika kriterier. Vissa kandidater kanske de flesta av oss kan vara eniga om medan andra val möjligen är mer kontroversiella. Det kan handla om Kung Leopolds kolonisation av Kongo, koncernbröderna Kochs framfart, Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro eller Blackwater-grundaren Erik Prince. Bland andra. Kunde redigerats hårdare och snyggats till med lite mer påkostad inramning, men överåklagaren i sammanhanget, reportern Robert Evans går an med stor frenesi och flitigt bruk av ironi.

8. Caliphate (ny). Lättlyssnat, javisst! New York Times-reportern Rukmini Callimachi kuskar runt och letar upp gamla ISIS-rekryter för att skaffa sig en inblick i vad som drog dem dit, vad de gjorde där och varför, samt eftereffekterna. Dessutom möter hon drabbade av sektens framfart i en serie som både blir vanebildande och kräver återhämtningspauser mellan avsnitten.

9. Pop Culture Happy Hour (5). De är rätt roliga. Och vet att begränsa sig. Inte alltid så insiktsfulla om världen utanför USA, kanske. Men annars många välformulerade iakttagelser om kulturfenomen, popkultur främst som titeln antyder. Från amerikanska NPR, om jag inte nämnt det förut.

10. Daniel and Jorge Explain the Universe (ny). Egentligen vet vi väl redan allt? Annars kommer två figurer vid namn Daniel och Jorge och reder ut var världsalltet börjar och slutar, när det föddes och när det ska dö, var vattnet kom ifrån, hur troligt det är att du blir träffad av en asteroid och annat matnyttigt. Fullständigt facit. Eller, så långt jag lyssnat hittills, en hel del tankeväckande teorier och entusiastisk framställning av svindlande spörsmål.

11. Late Night Live (4). Jodå. Även om det poppar upp nya magasin överallt så ska detta naturligtvis med. Phillip Adams och hans aftonmagasin från Down Under har hängt på den här listan i flera år nu. Jag har på grund av ökande alternativ inte lyssnat av allting i samma takt som för några år sedan, men de känns alltjämt oumbärliga i bruset, trots att våra träffar blivit mer sporadiska.

12. You Must Remember This (2). Karina Longworth har varit flitig i år, inte minst med att reda ut skandaler i början av Hollywood-historien och vad som egentligen hände med och kring dåtidens stigande och fallande stjärnor som ”Fatty” Arbuckle, Mabel Normand och andra. Här har jag en del att beta av och placeringen kanske hade varit högre under andra omständigheter. Sade jag att konkurrensen hårdnat?

13. The Sectarian Review (ny). Alternativa tagningar på teologiska och kulturella frågor, intersektionellt kallar vi väl sådant numera? Med en Danny Anderson i spetsen avhandlades i år ämnen som Stephen Kings existentiella aspekter, Fritz Langs ”Metropolis”, latinamerikansk befrielseteologi, amerikanska kyrkors varierande attityd till president Trump ur olika vinklar… Och jag ligger absolut efter med avlyssningen. Kunde korta ner sig ibland som så många andra. Men de hittar ingångar som är egna och välkomna.

14. Ask Science Mike (ny). Forskare är han inte, vilket Mike McHargue medger öppet, men har ändå skaffat sig en following och etablerat en egen röst genom att gå igenom lyssnarfrågor och filosofera kring livet och allt det innebär.

15. The Film Programme (11). Yes oh yes, en av de riktiga långkörarna på listan. BBC:s halvtimmesshow med intervjuer och annat i anslutning till filmfronten. De rullar på utan att förändra så mycket i sitt koncept, men framförallt intervjuerna är bra.

16. Maltin on Movies (ny). Leonard Maltin (mannen med Maltin-guiden) och dotter Jessie intervjuar filmpersonligheter med stor förtjusning, möjligen lite överdrivet uppsluppen kompismentalitet men trevligt.

17. WTF with Marc Maron (ny). Komiker som intervjuar andra i showbusiness kan frestas bli för interna – och det blir han ibland, men när han väl värmt upp och kommit gästen in på livet brukar det bli spännande. John Cleese, Jay Leno och Rachel Bloom är några exempel från 2018. Vissa av intervjuerna tycks numera ha lagts bakom en betalvägg, bara som en konsumentupplysning.

18. The Empire Podcast (ny). De kan hålla på lite för länge, de också… Redaktionen för en av världens ledande filmtidskrifter passar på att släppa en del intervjuer och pladdra på om sitt favoritämne. De har kul själva och det hörs, även om redigering ibland kunde öka underhållningsvärdet ännu mer.

Hur ska allting sluta? En fråga som uppdragit människans bryderier i alla tider – så även nu. Apokalypsens fyra ryttare, enligt 1800-talsmålaren von Steinle. By Eduard Jakob von Steinle – web, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=67170240

19. Latino USA (bubblare). Reportageprogram med inriktning på latinofrågor i USA och i resten av den amerikanska kontinenten har presenterat ett och annat riktigt bra, upplysande reportage med konkret kunskapsbyggande under året, om kartellfruar, krisen i Nicaragua, Alfonso Cuarón etc…

20. The End of the World with Josh Clark (ny). Ja, det finns risker att vi gör slut på oss själva. Och vad väntar på andra sidan floden? Eller universum? Hittills har jag inte hunnit (eller vågat) höra alla avsnitt, men här skärskådas både just otrevliga möjligheter, sannolikheter och en del hopp, trots allt. Slutet på allting kanske blir början på något annat, eller så har vi större potential att hitta utvägar än som hittills framkommit. Facit kanske kommer i slutet av följetongen?

 

Bubblare: The Bugle, BadChristian Podcast, The Big Picture, The Cracked Podcast, This Day in History Class, The Relevant Podcast, Deconstructed with Mehdi Hasan, Death in Ice Valley… Med flera. Men någonstans får man dra en gräns.

 

Speciellt hedersomnämnande:

The British History Podcast dök upp som rekommendation när jag testade applikationen Overcast (som jag sedan dess använder regelbundet vid sidan av iPhones inbyggda poddspelare) och jag började lyssna… Den har funnits i några år och går kronologiskt fram. Vilket gör att jag inte kommit fram till årets skörd utan snarare till tidig medeltid (notera att serien startade kring år noll), men någon gång ska jag komma ikapp…

Förra årets lista finns här. Vad blir det av nästa år? Som det ser ut nu kommer jag att fortsätta pendla till jobbet även under 2019 så tid finns att upptäcka nya lagom pretentiösa pratkvarnar eller fördjupa relationen med de redan funna…

 

Även publicerat i en aningen (bara aningen) annorlunda version på fairslavetrade.se

Standard