Åtråvärda återblickar, Dokument runtifrån, Härlig historik

Bildningsbyrån berättar om bångstyriga tänkare genom tiderna

Först kommer ingenting på ett tag. Sedan  ingenting igen. Och sedan… En hel bunt nya avsnitt i ett svep. “Bildningsbyrån” från Utbildningsradion (UR) har tidigare gjort intressanta, komprimerade granskningar av begrepp som “politiskt korrekt” och mycket annat. Nyligen släpptes en serie halvtimmesprogram (i radioformat) under samlingsrubriken “Tänka mot strömmen”. Några har jag hunnit beta av, om abolitionisten Harriet Tubman, filosofen Friedrich Nietzsche, muslimska feministen Fatima Mernissi, författaren Leo Tolstoj – exempelvis. I övrigt möter vi bland andra George Orwell, Mahatma Gandhi och Hannah Arendt. Programmen ger såväl korta livsberättelser som analyser av de här personernas inverkan på sin samtid och inte minst på eftervärlden. De ska finnas tillgängliga från UR fram till nästa vårvinter, ungefär, och kan hittas på en del andra ställen ‘där poddar finns’, som det brukar heta.

Advertisements
Standard
Dokument runtifrån, Härlig historik

När började människor strida?

Jag tror det var i “Vetenskapsradion Historia” i P1 jag först hörde om den. “Att döda en människa”, en undersökande odyssé i litterär form med undertiteln “På spaning efter det första kriget”. Journalisten Martin Widman och arkeologen Björn Hagberg har hyfsade ambitioner när de ger sig iväg på en världsturné och intervjuar inte minst ledande krigs- och fredsforskare, evolutionsbiologer, psykologer och annat löst folk för att ta reda på ungefär hur, när och varför människor tog till vapen mot varandra under organiserade kollektiva former för första gången i historien. Kommer de fram till ett svar? Ja, något slags teori om inte annat.

Men frågan är när hänger också ihop med människans utveckling överhuvudtaget, och samhällenas framväxt – civilisationer, ni vet – och om vårt grundläggande psykiska tillstånd. Kom krigen först på grund av vår våldsamma natur, eller eller organiserad krigföring ett fenomen som kräver just organisation i större grupper och hänger på individens benägenhet att underordna sig och ibland offra sig för något större än sig själv? Det visar sig finnas en nästan aggressiv oenighet i forskarfältet ifråga om allt detta. Vilket gör boken till en spännande historia, där perspektiven skiftar och argumenten skiljer sig drastiskt åt nästan varje gång man vänder blad, eller kommer in på ett nytt kapitel.

Något fullständigt facit är alltså svårt att uppamma, men författarna tror sig ändå kunna slå fast att det första kända kriget – spoiler alert – utspelade sig någon gång för mellan 12 000 och 14 000 år sedan. Platsen kallas Jebel Sahaba, ligger någonstans vid gränsen mellan Egypten och Sudan längs Nilen. Numera ligger det helt under vatten efter ett dammbygge på 1970-talet, men hade undersökts arkeologiskt innan dess. Om jag förstod rätt. Tyvärr har jag inte hunnit läsa igenom hela boken så detaljerat som jag hade tänkt, utan skummat vissa partier. Det mesta intressanta med boken är dock inte just detta försök till slutgiltigt svar om det första kända kriget, utan alla resonemang som förs av intervjuade vetenskapare om i grunden vad människan egentligen är. Där lär det bli ännu svårare att komma fram till ett facit en gång för alla.

Boktips: Att döda en människa – på spaning efter det första kriget / Björn Hagberg, Martin Widman, Norstedts förlag 2016

Bonus: Boken och dess ämne har även diskuterats i ett annat P1-program nyligen; “Filosofiska rummet”, vilket jag upptäckte vid en liten sökning. Kan vara något…

Standard
Lek & Lär

Östern däremellan – komprimerat korsord om ett omfattande område

Mellanöstern. Ofta omtalat område av olika anledningar. Själv tillbringade jag ett år i ett av länderna på den arabiska halvön, men det är en kort tid i en trakt där förutsättningarna förändras fort. Då och då har jag som pedagog i folkhögskolemiljö arbetat med Mellanöstern som tema. Och kommer troligen att göra det igen. Nyligen kokade jag ihop ett enkelt korsord som ett slags introduktion – förmodligen ganska enkelt för dem som har lite mer kunskap om regionen, alternativt kommer därifrån. Eller? Ännu har jag inte hunnit använda det i undervisningssyfte, men det kanske blir av till hösten. Se bifogad pdf längre ner!

Liksom det förra korsordet jag lade upp om Medeltiden, är detta konstruerat med hjälp av Teacher’s Corner Crossword Puzzle Maker. Och som man alltid nödgas tillägga numera; försök låta bli att googla innan du är desperat. Facit kan meddelas på begäran…

(Bild från Taiz, Jemen, våren 2010 – J. Lindahl)

Östern däremellan-KORSORD

Standard
Aktuell reflektion, Celebra citat, Rafflande retorik, Sedelärande statistik

Trumpska favorituttryck

Statistiken ljuger aldrig – eller? Nu har någon räknat ut vilka ord som den amerikanske presidenten Donald the Trump brukar mest på twitter. I tur och ordning är de: great, America/American, news, jobs och today. Åtminstone enligt uppgifter som Sveriges Radios USApodden refererade till i ett av sina senaste avsnitt, publicerat 30 april. Undersökningen kan ha hämtats från New York Times, men det var inte helt klarlagt. Säger nu de här ordvalen något om mannen som styrt världens mäktigaste nation i något över 100 dagar?

För övrigt är just USApodden (före detta USA-valpodden) en av de podcaster jag rankat högst det senaste året. I samma avsnitt som de här magiska trumpska uttrycken luftades, konstaterades även att presidenten tydligen har starkt stöd hos amish-befolkningen i Pennsylvania, den delstat där han nyligen höll ett kampanjmöte i stället för att vara på middag med landets mest uppburna korrespondenter och bli häcklad av någon komiker. Den middagen blev, som ni kanske vet, ändå av och för den traditionella roasten av såväl makthavare som massmedier svarade Hasan Minhaj från The Daily Show på Comedy Central. Se gärna det anförandet, om ni inte gjort det förut. Och just det, apropå amish, så gled USA-poddens panel in på en nu drygt 30 år gammal thriller som utspelas i den miljön, med en viss Harrison Ford i huvudrollen. Låter det bekant? Det gjorde det inte för alla i programmets reporterskara. Gissa gärna. Eller kolla facit i form av den recension jag själv skrivit om den berörda filmen en gång i tiden.

Och för att avsluta med ett redan klassiskt uttalande från en ordkonstnär utöver det vanliga: ‘I have all the best words’. Känns det igen?

 

Standard
Härlig historik, Massmedial manipulation

Återbloggat: Manufactured Destiny – hur svenska medier håller balansen på bortaplan och huvudet kallt i stridens hetta: kapitel 1

Ursprungligen publicerat 2 augusti 2012 på yemenity2010

Yes, we can!”. Joe the Plumber. Den hårdföra hockeymamman från Alaska. Skuggan efter George W. Bush… Fraser, fenomen och fascinerande fallstudier från den amerikanska politikens värld. Dessa blev också en del av den svenska nyhetscykeln under det amerikanska valet 2008. Minns ni – och är det värt att minnas?

Rättvis och balanserad nyhetsförmedling – vad exakt betyder det idag? Och är det verkligen vad vi vill ha av medierna numera, exempelvis när de granskar dagspolitiken? Det var några av de frågor jag försökte analysera för några år sedan i en uppsats när jag, sent omsider, var på väg att ta en fil. kand. i medie-kommunikationsvetenskap vid Göteborgs Universitet. Specifikt handlade uppsatsen om svenska mediers bevakning av det amerikanska presidentvalet 2008, med fokus på några av våra största dagstidningar. Dessutom förekommer en del rundmålning och relaterade diskussioner kring den berörda politiska och mediala kulturen i stort – ta det som ett hot eller ett löfte.

Nu pågår återigen presidentvalskampanj i USA. Av någon anledning såg jag det som en anledning att presentera en förkortad upplaga av den uppsatsen, uppdelad i olika kapitel. Sammanfattningen (formellt Executive Summary och skriven på engelska) publicerades här redan för ett par månader sedan och det börjar väl bli dags för fortsättningen på slutet på början, eller?

 

Ledarna för USA, Storbritannien och Spanien satt i muntert samkväm och pratade, när de avbröts av ett meddelande på radion.

Senaste nytt! Amerikas Förenta Stater har upphört att vara den stora världsmakten!

George Bush vände sig upprört till sina gäster:

– Vad säger den där idioten? Vem vågar ifrågasätta vår förstaplats i världen?

Kollegerna Blair och Aznar försäkrade att inget av deras länder aspirerade på titeln utan troget stod vid USA:s sida. Då kom utrikesminister Colin Powell in i rummet med svaret:

Den nya världsmakten, herr president, är… den allmänna opinionen.

Storyn är fiktiv och berättades av nobelpristagaren José Saramago vid en manifestation i Madrid 2003; här återgiven från en bok av radiojournalisten José Ignacio López Vigil.

Opinionen. Den har makt. Men är vi alla en del av den, eller är den förbehållen några få spelare på det Stora Brädet? Det kan betyda befolkningen i stort, eller de mest kunniga, utbildade och engagerade fraktionerna inom den, de som orkar hålla sig á jour med vad som händer på den offentliga arenan. Det kan också stå för dem som förmedlar och filtrerar fakta och bestämmer vad som publiceras på samma arena. Vi kan kalla dem…massmedier. Jag har gjort ett mikrokosmiskt nedslag i det som publicerades i några stora – och därmed föregivet inflytelserika – svenska massmedier, om ett val i ett land ganska långt från oss geografiskt, men kulturellt ansett som närliggande. Och vars göranden och låtanden påverkar oss vare sig vi vill eller inte.

Manifest Destiny: ”an ordering of human history regarded as inevitable and obviously apparent that leads a people or race to expand to geographic limits held to be natural or to extend sovereignty over a usu. indefinite area” (Webster’s Third New International Dictionary, 1961)

Amerika har sina egna myter. En av dem, som de flesta amerikaner själva idag kanske inte ens är medvetna om, är känd som manifest destiny. Den var troligen mer spridd och öppet diskuterad under mitten av 1800-talet och går i korthet ut på att de pionjärer som koloniserade den amerikanska kontinenten och lade den under sin kontroll, inte styrdes av slumpen eller bara hade lyckliga omständigheter på sin sida. Det var meningen att de skulle göra det. De var utvalda. Konceptet anses ha haft betydelse (i kombination med den så kallade Monroe-doktrinen från 1823) när Förenta Staterna förklarade även södra delen av hemisfären som sitt intressområde och att det kunde vara rättfärdigat med interventioner (även militära) i Syd- och Centralamerika om det låg i linje med USA:s intressen. Om man håller i minnet att idén om Amerikas speciella utvaldhet ändå fortfarande kan finnas där, åtminstone inbyggd i det nationella undermedvetna, så blir mycket av deras agerande som nation faktiskt lättare att förstå.

Vem är då lämplig att vara ”Leader of the free world” enligt världens mäktigaste nations egen måttstock; vad exakt är ”presidential material”?

– Det är för någon som tar tag i makten och håller fast vid den! Någon som tror att gudarna konspirerat för att sätta honom i den här positionen, att ödet kräver den här tjänsten av honom. Om du inte har den drivkraften, denna hybris, hur kan du fatta besluten som gör alla andra svarslösa? Hur i h-e ska du kunna hålla den sortens makt i dina händer? (Toby Ziegler, en rappkäftad rådgivare spelad av Richard Schiff i TV-serien ”Vita huset”).

Är det alltså ödet som styr? Knappast hela förklaringen. Valkampanjer är ett hårt arbete, de planeras och paketeras av politiker och professionella medarbetare som vill vinna över publiken på sin sida. Vilken roll spelar nyhetsmedierna i den kampen, och hur fungerar det specifikt för svenska medier på andra sidan Atlanten; i en värld som vi känner en viss instinktiv, inarbetad samhörighet med, men som ändå skiljer sig på avgörande punkter?

Under arbetet med uppsatsen gick jag igenom presidentvalsbevakningen i tre svenska tidningars tryckta utgåvor vid tiden närmast före valdagen i USA, 4 november 2008. Det handlar om tre av de största svenska dagstidningarna idag, som samtidigt representerar tre olika mediekoncerner i det alltmer centraliserade och koncentrerade nordiska medielandskapet. Dagens Nyheter tillhör Bonniers, Aftonbladet är Schibsteds svenska flaggskepp och mjölkkossa (till skillnad från det presstödsberoende avskrivningsobjektet Svenska Dagbladet) medan Göteborgs-Posten är grundbulten i det västsvenska Stampen-imperiet.

Under 30 års tid har JMG (institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet) studerat svenska nyhetsmediers bevakning av valrörelser här hemma och kommit fram till att det normalt sett uppstår en obalans och att vissa partier missgynnas i medierapporteringen – men vilka de partierna är varierar från val till val. I stort sett är det svårt att se en konstant linje där somliga aktörer alltid skulle behandlas sämre än andra i medierna. Min utgångspunkt låg i JMG:s önskemål om en jämförande studie kring hur svenska medier beskrev och rapporterade från USA:s presidentval 2008. Finns det stora skillnader och gällande vilka aspekter i så fall? Kan man tänka sig att det uppstår mer personkult och fixering vid politikernas stjärnstatus i det senare fallet? Framförallt, finns det en balans, en rättvis skildring av olika konkurrerande block i politiken eller brister objektiviteten?

Är svenska nyhetsmedier rättvisa, opartiska och väl avvägda i sin rapportering från politikens värld, i den mån man kan begära? Ett viktigt perspektiv här är naturligtvis om medborgarna är betjänta av den information de får. Sveriges Radio och Sveriges Television har uttalade uppdrag att tillgodose publiken med en allsidighet, medan tidningar och kommersiella etermedier är beroende av att fånga en stor publik för att vara lönsamma och samtidigt uppfattas som objektiva, sakliga och trovärdiga. Här har jag tvingats prioritera en gren av medievärlden, och valet föll på den privatägda tidningsbranschen.

Här är är några delfrågor jag ville göra ett försök att besvara:

Finns i det undersökta materialet ens en ansats hos medierna att vara fullkomligt objektiva?

Är det i så fall något att sträva efter – är total balans detsamma som en rättvis beskrivning av verkligheten?

Tar sig svenska journalister andra friheter och antar en annan roll när de vistas i ett utländskt val än i ett svenskt?

Står sakfrågorna eller det strategiska politiska spelet i centrum ?

Bidrar dagens politiska journalistik till att stärka demokratin eller försvaga den?

To Be Continued…

Källhänvisningar / Del 1: 

Kent Asp: ”Rättvisa nyhetsmedier – partiskheten under 2006 års valrörelse” (arbetsrapport, Göteborgs universitet 2006)

Kent Asp: ”Fairness, Informativeness and Scrutiny – The Role of News Media in Democracy” (Nordicom Review 2007)

José Ignacio López Vigil: Ciudadana Radio – el poder del periodismo de intermediación (Universidad Católica Andrés Bello, 2004)

John Perkins: Confessions of an Economic Hit Man (Plume/Penguin Group, USA 2004, 2006)

Webster’s Third New International Dictionary – Unabridged (Könemann/Merriam-Webster, USA 1961, 1993)

Vita huset (The West Wing) – säsong 7: avsnitt ”The Ticket”, ”The Mommy Problem” och ”Undecideds” (DVD, Warner Brothers 2006)

Det här var kapitel 1 ur Yemenity2010-versionen av uppsatsen Manufactured Destiny – hur svenska medier håller balansen på bortaplan och huvudet kallt i stridens hetta, presenterad vid Göteborgs universitet, institutionen för journalistik och masskommunikation, i juni 2009. Handledare (och ämnesanstiftare) var Bengt Johansson och kursansvarig Ingela Wadbring. Hela uppsatsen i originalskick finns tillgänglig som pdf-fil (Adobe Acrobat) för den som är mer intresserad av ämnet än genomsnittet av mänskligheten…

Standard
Didaktisk dramatik, Experimentell ecklesiastik, Massmedial manipulation

Återbloggat: Om ledarskap och ”Lost”

Ursprungligen publicerat på Fair Slave Trade 21 oktober 2012

Att leda är svårt, oavsett sammanhang. Särskilt kommer ledaregenskaperna att sättas på prov i svåra krislägen. Om vilka kvaliteter som då krävs finns det författare och forskare som ägnat ansenlig tid och möda att reda ut. Dessutom kan man hitta fascinerande dramatiserade illustrationer av ledandets dilemma i populärkulturen och då inte minst i en av de senaste årens mest uppmärksammade TV-serier…

– Ett av seriens återkommande teman är ledarskapets svårigheter. Man blir som ledare tvungen att fatta beslut för sitt folk, men de besluten kommer nästan alltid att ifrågasättas av folket, och de kommer inte att gilla dig för dem…

(Ur kommentatorsspåret till ett avsnitt av långköraren ”Lost” med de två drivande producenterna, Carlton Cuse och Damon Lindelof.)

Nyligen började jag se om ”Lost” från början, tillsammans med min relativt nyblivna fru som inte sett den förut. Det har inneburit en chans att påminnas om hur skickliga serieskaparna var på att mejsla ut en varierad samling personligheter som väldigt snabbt väcker ens intresse av skilda skäl, och konfronteras med varandra på ett nästan oavbrutet spännande sätt. Dessutom syns det nästan ännu tydligare än för några år sedan hur mycket post-9/11-stämningarna i USA och världen influerat innehållet och de återkommande moraliska dilemman överlevarna på den mystiska ön ställs inför. Och så var det frågan om just ledarskap; att få andra med sig, särskilt när man lever i ett konstant kristillstånd.

Lärdomar från en lång vandring

Mose ledde Israels barn ut ur öknen. Han var inte skolad i den västerländska formen av demokrati (ännu inte uppfunnen) utan agerade på ett uppdrag ovanifrån och kunde till stora delar presidera utifrån en ”my-way-or-the-highway”-attityd. Ändå fick han återkommande problem med att behålla sin auktoritet. ”Folket knorrade”, som det uttrycks regelbundet i åtminstone äldre översättningar av Gamla Testamentet. Några försökte sig på ett rent myteri – och uppslukades bokstavligen av jorden som straff. Varje gång verkliga bekymmer uppstod brukade Mose dra sig tillbaka i sin egen bunker (påfallande ofta ett berg) antingen ensam, eller i sällskap med sina två syskon, för att sedan träda fram inför folket och styra in dem på rätt spår igen. Ändå tog en promenad genom en relativt liten öken 40 år, och ledaren själv fick inte följa med in i det förlovade landet. Han tvingades lämna över ledartröjan till en yngre förmåga och sedan själv gå in i evigheten; dock ihågkommen som en av mest fascinerande gestalterna i världshistorien. Fanns han på riktigt? Därom tvistar lärdare personer än både du och jag, men oavsett den frågan så är berättelsen om israeliternas ökenvandring en fängslande studie i just ledarskap.

Att leda är inte lätt, särskilt inte i krisläge. Mose verkar ha varit ständigt utsatt för just kriser – inte helt olikt huvudpersonerna i ”Lost”. Där växlar perspektiven oavbrutet mellan olika karaktärer som tar på sig, eller genom något slags öde tvingas acceptera, ledaruppgifter. Detta sker ibland tillfälligt; andra individer kommer aldrig ifrån att de etablerats som ledartyper – om än av olika slag. Läkaren Jack Shephard (Matthew Fox)har andra utgångspunkter än mystikern John Locke (Terry O’Quinn), som vid ett tillfälle väser åt en annan rollfigur att ”du kanske tror att det här är en demokrati, för att Jack ser det så – men det är det inte”. För att inte tala om den ytterst svårtydde Benjamin Linus (Michael Emerson), extremt manipulativ men också driven av ett högre syfte. Åtminstone ser han det så själv och ju längre serien fortskrider desto mer begripliga blir även hans motivationer. Finalen av säsong fyra som vi just klarat av i hushållet, är ett påtagligt exempel på just de komplexa diskussionerna kring ledarskap i ”Lost”.

Att leda när lugnet bryts…

Kriser kan ta olika former, vilket är uppenbart när professor Arjen Boin med flera ger exempel i boken ”The Politics of Crisis Management”. Kristillstånd i varierande situationer följer liknande mönster, men kan utvecklas åt helt olika håll beroende på hur de hanteras. Och en viktig lärdom är att många kriser är politiska till sin natur. Och då blir det stor och avgörande skillnad på om vi lever i en demokrati eller diktatur. I det gamla romarrikets republik kunde en ledare tillfälligt utropas till diktator – inte minst i krisläge, som när en yttre fiende hotade friden, Ja, allt är relativt och inte heller deras form av demokrati levde upp till våra krav på en sådan. I många samhällen har diktatur i alla tider varit det normala styrelseskicket och är så fortfarande. Där kan ledarskiktet helt sonika bestämma när en kris är över och proklamera detta till medborgarna. Och makten sedan rubbas, kan dock det förflutna komma tillbaka och bita dumpade diktatorer i svansen och mer därtill (Boin 2005 s.94).

Boin et al beskriver krislägets olika faser, sedda från beslutsfattares perspektiv. Kort kan de sammanfattas så här:

Sense making innebär att nyckelpersoner i den akuta fasen, helst så snabbt som möjligt, måste inse vidden av det oväntade och ovälkomna som inträffat. Varför hände det och hur allvarliga konsekvenser har det? Finns det ett kvarstående hot? Värdefull information ska urskiljas i flödet och lösa rykten sorteras bort.

Decision making är nästa steg i processen. Svåra frågor konfronteras, och lika svåra beslut ska förmodligen fattas. Här gäller att både koordinera, delegera och vara flexibel. Men det är ofta i de delarna det brister. Samarbeten spricker eller fungerar illa på grund av prestige och rivalitet mellan exempelvis olika myndigheter eller instanser i samhällsapparaten.

Meaning making handlar om skapa förtroende och en förmedla en verklighetsuppfattning till allmänheten, en bild av vad som hänt. ”Framing” var något som George W. Bush och hans administration faktiskt lyckades med efter 9/11. Det betydde att de fick ganska fria händer från resten av USA att utarbeta en plan för att bemöta terrorattentaten. De fick ut sin bild, ”meningen” med det som drabbat landet, och vad som borde vara nästa steg.

Terminating – att avsluta en kris, är ett krav på demokratiska regimer. Någon sorts normalitet måste återvända relativt snart. Undantagstillstånd håller inte en längre tid. I den här fasen ingår också ansvarstagande och att ledarna helst har klarat att lägga skulden för krisens uppkomst på någon annan, och samtidigt sprida bilden av sig själva som lösningen på problemet. Det här har också inneboende möjligheter, att kunna starta om på nytt och se möjligheter i det svåra man gått igenom (Boin 2005 s.10-14).

Exemplen i Boins bok är för övrigt ofta drastiska: Kubakrisen 1963, Challenger-kraschen 1986, flera dödade fotbollsfans på Heysel-stadion i Bryssel i samband med Europacupfinalen 1985, tsunamin i Asien på annandagen 2004 och så givetvis 9/11 med efterdyningar – där är några av de mest kända.

Möjligheter för media

För massmedier innebär sådana här tillfällen i regel även möjligheter. Men är de oftast lejon eller lamm? frågar sig Boin & Co. Det debatteras flitigt om de går snällt i makthavarnas ledband och låter sig duperas av deras propagandamaskiner, eller om de är rovdjur som blivit mäktigare än de valda politikerna och betraktar dessa som lovliga byten av rent krassa kommersiella skäl. Där finns de två extremerna, medan sanningen – förhoppningsvis – oftast ligger någonstans på skalan däremellan (Boin 2005 s. 74). Det är också i kriser ledaren ibland behöver ‘teflon’-kvaliteter, något som Ronald Reagan ansågs ha mycket av. Problemen bara rinner av sådana personer.

Boin påpekar att kriser kommer ur situationer där tidigare erfarenheter plötsligt slutar gälla. Behovet av flexibilitet uppstår, och det är inte särskilt klipskt att underskatta en uppvällande krissituation. Bättre då att överdriva riskerna med det som hänt och omgående be om ursäkt, eller göra klargöranden, ‘tvätta byken offentligt och ordentligt’ (som gamle s-legendaren Sten Andersson sade om vapenexporten för ett antal år sedan om jag minns rätt). Att gå ut alltför hårt i början och varna för annalkande katastrof kan visserligen leda till kritik efteråt; att man överdrivit faran och målat upp skräckscenarier – men både massmedier och allmänhet har lättare att förlåta den sortens excesser än förnekanden och tillbakahållande av information som sedan avslöjas av andra. Eller skönmålanden som ofta bygger på önsketänkande och sedan spräcks brutalt av verkligheten. Det är ett klassiskt misstag, som bland annat begicks av George W. Bush när han deklarerade ”Mission accomplished” i Irak, några år för tidigt – minst (Boin 2005 s. 80-81). Det finns också tillfällen när det är viktigt för ledare att delta i offentliga ritualer; göra avbön för misstag så att det ser ut att komma inifrån, eller visa medkänsla för exempelvis katastrofdrabbade.

Det mest intressanta med att analysera kriser, är kanske ‘meningsuppbyggnaden’, eller meaning making. Det är där man kommer man på ett litet djupare plan och konflikter uppstår kring tolkningen av det som hänt. Det är här beslutsfattarnas – eller policymakarnas, om man kan säga så – trovärdighet byggs upp på allvar eller brister totalt i värsta fall. Även terminating är intressant, eftersom det  alltså skiljer sig starkt mellan auktoritära och demokratiska regimer. En kris kan paradoxalt nog vara längre i det samhälle vi säger oss vilja ha, eftersom processen med accountability, att ställa och kunna ställas till svars, inte bara kan hoppas över utan måste ta sin tid. Men apropå den ständiga nyhetscykeln, finns det en paradox inneboende i den. För några år sedan såg jag Jon Stewart i ”The Daily Show” diskutera presidentvalsbevakning med ett nyhetsankare som varit med länge, Tom Brokaw. Där nämndes, lite i förbigående, hur det konstanta flödet också gör att en del dåliga nyheter rinner av snabbare. Det som tidigare kanske skulle ha kunnat bli verkliga problem, försvinner ut i marginalen i konkurrens med andra nyheter av samma sort.

Lyckade ledartyper – vilka är de?

Spelar temperamentet någon roll för ledare? Att alla presidenter tvingas tänja på sanningen går inte att komma ifrån, enligt en artikel i Time hösten 2008. Särskilt i valkampanjer frodas önsketänkanden och löften som kandidaterna vet att de knappast kan hållas fast vid. Men vem kommer att agera mest beslutsamt när krisen väl kommer? Då hade de amerikanska väljarna att ta ställning till två alternativ med väldigt skiftande temperament. Skulle John McCain vara bättre rustad vid en ny terrorattack? Var Barack Obamas kalkylerande, behärskade stil tecken på att han var rätt man att möta klimatförändringarna? Det är två frågor som Time ställde. Och egenskaper som projiceras utåt kan vara lika viktiga när det smäller, som Boin et al konstaterar. I Time beskrevs Herbert Hoover (president 1929-33) som en handlingskraftig ledare, med ett imageproblem. Han visste bland annat inte riktigt hur man utstrålar medkänsla. ”He never understood that politics was more art than engineering”. Detta insåg däremot efterföljaren Franklin Roosevelt, vilket var till nytta för honom när den stora 1930-talsdepressionen drabbade landet. Hans optimism, karisma och personliga kamp mot polio var tillgångar när han drev igenom radikala reformer (Gibbs 2008, Boin 2005).

Mystik är något som genomsyrar ”Lost” lika mycket som metaforerna kring ledarskap. Och en viss mystik skadar inte för den som är ledare, menar professorn och författaren Evan Thomas, också det i Time, nyligen. Båda de nuvarande presidentkandidaterna i USA har beskyllts för att vara kyliga och distanserade: ”It’s an irony of the 2012 campaign that in a populist age, with resentment running high against the so-called elites, voters will be choosing between a pair of cold fish from Harvard” noterar Thomas. Han jämför med den åtminstone i efterhand nästan kanoniserade Dwight Eisenhower och hävdar att både Barack Obama och Mitt Romney påminner om ”Ike” i sådana avseenden. Att vara president är oundvikligen ett väldigt ensamt jobb som innefattar snabba beslut byggda på ofta bristfällig information. Evan Thomas hävdar att båda de aktuella rivalernas medarbetare anstränger sig nästan skrattretande mycket för att ‘avmystifiera’ sina kandidater. Enligt honom kommer ohjälpligt alla presidenter att hata pressens påpassande och de söker inom sig själva (eller från ovan) för att komma fram till sina beslut. ”Their inner selves, not their outer selves, are what really matter”. Intressant. Stämmer det fullt ut? Och motsäger det rentav vad som tidigare skrevs i samma tidskrift om Roosevelt?

Nu, med en aktuell dokumentärfilm om Olof Palme ute, har diskussionen i Sverige återigen väckts om hans ledarstil kontra våra nuvarande motsvarigheter. Var han verkligen så mycket mer levande, äkta, med ett reellt djup och större referensramar än Reinfeldt, Löfvén, Lööf, Björklund et al? Eller bara utrustad med mer naturlig karisma? Filmen i sig har jag inte sett än, men borde antagligen göra någon snart, möjligen redan innan maya-kalendern möter sitt slutvarv. Man vet ju aldrig om det verkligen uppstår en kris som får alla andra kriser att förblekna i slutet av december detta år…

Så, vad är det egentligen i grunden som skapar bra ledare, med betoning på ledare i kris? Och är det alltid bra för alla berörda när en kris till synes är över?

Relaterat:russin.nu har jag och brorsan turats om att recensera samtliga säsonger av ”Lost”, en av 2000-talets hittills mest inflytelserika, omdiskuterade och, ja, bästa TV-serier.

Relaterat 2: Washington Post har sin egen Lost-central! Och serien har attraherat flera analyser genom exempelvis podsändningar som Lost Podcasting Network.

Relaterat 3: Hur mycket makt har egentligen en amerikansk president? Amerikanska radioprogrammet Freakonomics har försökt besvara frågan på en halvtimme i en av sina podsändningar (som kan laddas ner utan kostnad från exempelvis iTunes). Sådär 98 procent av den rullande ekonomin har egentligen inte så mycket alls med politikerna i Washington eller presidenten själv att göra, enligt en ekonom som faktiskt varit rådgivare åt Barack Obama. En annan expert menar att det framförallt är i utrikespolitik och som överbefälhavare för armén samt i frågor om lagstiftning som innehavaren av ovala rummet verkligen har makt. Programmet låter även förre försvarsministern Donald Rumsfeld (just det, en av arkitekterna bakom Irak-invasionen 2003, med mera) reda ut sina insikter, och i processen försöka återupprätta sin gamle chef George W. Bush, liksom Gerald Ford på 1970-talet men demokraten Lyndon Johnson. De fick inte alltid som de ville, på grund av hur det politiska systemet ser ut, förklarar Rumsfeld. Oavsett om de hade rätt eller fel i sina avsikter.

Källhänvisningar:

Boin, Arjen/t’Hart, Paul/ Stern, Eric/Sundelius, Bengt: The Politics of Crisis Management – Public Leadership under Pressure (Cambridge University Press, 2005)

Okänd författare: Moseböckerna i Gamla Testamentet, Bibeln (flera utgåvor finnes)

Gibbs, Nancy: ”Does Temperament Matter” (Time 2008-10-27)

Thomas, Evan: ”The Upside of Mystery” (Time 2012-10-01)

”Lost” – diverse säsonger (DVD, ABC Studios 2004-2010)

”The Daily Show” (sänt i Kanal 9 2008-10-29, med en veckas fördröjning från originalutsändning)

Not: Artikeln bygger till stora delar på ett inlämningsarbete i medie- och kommunikationsvetenskap vid Göteborgs universitet, hösten 2008; dock omarbetat och uppdaterat mer än en smula…

Standard
Aktuell reflektion, Massmedial manipulation

Allmänbildning Anno 2016: Metro utlyser Källkritikens dag

logo-sc-allmanbildning2016-copyKällkritik är något som vi tycks behöva mer än någonsin. Gratistidningen Metro har i sin nätupplaga under några år gett sig i kast med att dubbelkolla nyheter som ibland inte alls är nyheter, utan mer eller mindre uppdiktade historier som ändå har förmågan att forma vår världsuppfattning. Som om inte världen vore komplicerad nog ändå… Metros sanningssökardepartement Viralgranskaren rekommenderas. Nu har tidningen även utlyst en Källkritikens dag, närmare bestämt den 13 mars 2017. Som tydligen råkar vara dagen då Viralgranskaren fyller tre år. Bra tillfälle att poängtera och fördjupa sig i detta med var och hur vi egentligen samlar våra fakta, något som vi försökt framhäva vid den folkhögskolefilial där jag arbetat de senaste åren. Håll ögonen öppna – av flera skäl…

Mer om Källkritikens dag och andra relaterade frågor finns alltså på Metros nätsida

Standard