Aktuell reflektion, Dokument runtifrån, Massmedial manipulation

Kunskapsmotstånd förklarat på två och en halv minut

Sanningen sitter inte i huvudet. Vad? Det är i alla fall en av de saker som slås fast i en kort video från Stockholms universitet, som inlett ett forskningsprojekt om faktaresistens. Eller kunskapsresistens, vilket ord man nu föredrar att använda. Begreppet är i alla fall flitigt i omlopp och i april planerar ovanstående institution hålla ett offentligt seminarium om det. Själv kommer jag förmodligen inte att vara där. Till den kungliga hufvudstaden åker jag blott alltför sällan, men tillsvidare finns i alla videon där filosofen Åsa Wikforss reder ut varför vi ibland inte vill veta hur det verkligen är. På två och en halv minut hinner man av naturliga skäl bara etablera grundvalarna för diskussionen, men universitets hemsida erbjuder mer kött på benen och material av exempelvis just Wikforss. Bland annat en länk till hennes sommarprogram från i fjol. Själv använde jag ett stycke ur detta under en lektion på temat källkritik på folkhögskolan där jag arbetar i höstas. I samband med den lektionsplaneringen tyckte jag mig faktiskt upptäcka ett litet… faktafel i sagda sommarprogram. Om mina minnesanteckningar stämmer sägs det vid ett tillfälle att president George W. Bush röstades bort av det amerikanska folket, men han blev faktiskt omvald för en andra period till ämbetet – och längre än så får ingen stanna kvar i ovala rummet. Att hans popularitetssiffror var låga i slutet av regenttiden är däremot ganska väl dokumenterat. Nu påstås han ibland ha ökat i anseende retroaktivt, möjligen på grund av nuvarande innehavaren av samma ämbete, en man som regelbundet noteras ha vissa problem att hålla sig till sanningen…

Fakta. Kunskap. Dokumentation. Evidens och bevisföring – alla snubblar vi till det med jämna mellanrum. Somliga kanske mer än andra. Ämnet är alltid aktuellt och i förbifarten rekommenderar jag gärna (oavsett om jag redan råkat göra det någon gång) boken “Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” av Jack Werner. Underhållande läsning som också påminner oss om att vi alla på något sätt lider av det som kallas bekräftelse-bias (i brist på ett mer genuint svensk uttryck). Vi vill helst hitta bevis för det vi redan tror.

Advertisements
Standard
Åtråvärda återblickar, Dokument runtifrån, Härlig historik, Massmedial manipulation, Rafflande retorik

Framsynt folkbildning regerar – 2017 års bästa podcasting och radio på svenska

Även publicerat på Fair Slave Trade

Pendling och podcaster är en kombination som säkerligen inte är unik för mig. Att fara fram och tillbaka, ungefär två timmar dagligen, fem dagar i veckan ger en del utrymme i schemat för bland annat konsumtion av ljudliga medier. Hur mycket påverkar de praktiska förutsättningarna bedömningen av vad som verkligen ger mest? Ljudkvalitet – en jämn sådan – och varsamt undvikande av våldsamma volymskillnader är egenskaper som inte ska föraktas. Liksom förmågan att avgränsa sig, välsignelsen med ett fixerat manus att följa alternativt att kunna improvisera på ett professionellt sätt. Och artikulera väl, även när tempot skruvas upp. Det är beståndsdelar som jag det här året kanske mer än tidigare använt som kriterier för vad som är oumbärlig, obligatorisk podcasting och vad som ’bara’ är bra. Förvånansvärt många verbalt begåvade och talträngda tidningsmurvlar är mindre omsorgsfulla med ovanstående detaljer när de ger sig ut i etern på vinst och förlust. Exempelvis. Inga namn, men en del av dem opererar på några av landets största och mest inflytelserika skriftliga publikationer…

Med andra ord har professionalitet och producenternas kompetens för just radiomediet haft en viss inverkan på årets sammanställning. Eller sammanställningar. På grund av ett större antal nytillskott i mitt regelbundna intag har jag det här året delat upp rangordningen i en avdelning för svenskspråkiga sändningar och en annan för övriga språk – i praktiken mest engelska. 

Fjolårslistan finns givetvis tillgänglig att jämföra med, för den som så önskar. 

Här är mina aktuella favoriter i gebitet på modersmålet (som vanligt med fjolårets placeringar inom parentes):

1. Människan och maskinen (ny, alternativt tillbaka efter uppehåll). Ja, det var några år sedan de senast redde ut allahanda mysterier från det förflutna. Årets återkomst! Humanekologen Per Johansson och journalisten Eric Schüldt i samspråk, nu med fokus på filosofiska och existentiella begrepp som cartesiansk dualism, hermetism, människans syn på naturen genom tiderna och hur det har påverkat miljön. Med mera. Dåtiden, nuet och framtiden: det här är folkbildning på elitnivå. Vare sig det låter paradoxalt eller inte.

2. Snedtänkt (1). Förakta inte folklighet eller utgrävningar i det som kan verka ytligt, eller alldeles för nördstämplat för att locka en större publik. Det spelar nästan ingen roll vad ämnet är, Kalle Lind med gäster lyckas i stort sett alltid krama ur mer intressanta detaljer och oväntade kopplingar än jag väntat mig. Ständigt småleende folkbildning med mer fokus på de senaste decennierna och (framförallt men inte uteslutande) Sveriges kulturklimat under avsnittsrubriker som Svenska såpor, Ture Sventon, atomskräck, folkomröstningar…

3. Vetenskapsradion Historia (17). Från forntid till nästan nutid, vi ledsagas i alla riktningar såväl geografiskt som tematiskt, med numera förlängd sändningstid och regelbundna rappa svar om diverse historiska händelser från (inte så) hemliga vapnet Dick Harrison. Annars var några av mina favoritämnen under året världskrigsvändningar, den fordom så mäktiga Stureklanen och deras vedermödor, ryska revolutionen och antika köttsliga förlustelser.

4. USApodden (3). Tidigare känt som USA-valpodden har redax med Sara Stenholm Pihl och Ginna Lindberg i spetsen fortsatt reda ut vad som egentligen händer därborta på andra sidan sjön, efter det där famösa valet där någon blev vald som gett upphov till frustration, fascination och allmän förvåning på en sensationell skala. Ibland undrar man hur de behåller fattningen i studion. Vilket de ändå oftast gör, trots alla skäl att inte göra det.

5. Bildningsbyrån (20). ‘Tänka mot strömmen’ var den röda tråden i årets följetong med halvtimmeslånga porträtt av mer eller mindre bekanta historiska figurer som författaren George Orwell, aktivisten Harriet Tubman, korrespondenten Ryszard Kapuscinski, nyfikna nunnan Sor Juana Ines de la Cruz, okonventionella universalsnillet Emanuel Swedenborg, filosofen Hannah Arendt et al. Jag riskerar slita ut begrepp som folkbildning och kulturgärning i den här sammanställningen, men det kan inte hjälpas.

6. Spanarna (7). Spanarna fortsätter spana in i samtidens myller. Och är det en illusion, eller har de tänt till mer på senare år igen efter en mindre svacka? Det spelar mindre roll. Det fortsätter vara relevant. Upplysande. Och underhållande.

7. Kjellkritik (ny). Vem kan man lita på? Vad kan man lita på? Hur fäller man sådana avgöranden i den takt som krävs i dagens medieklimat? Kjell Eriksson med medarbetare som Emma Frans drar sitt strå till den proverbiala stacken och förklarar förutsättningarna med hjälp av konkreta exempel ur det aldrig sinande utbudet av mer eller mindre tillförlitlig information. Delar av programmet har jag själv använt i undervisningssammanhang och kommer kanske att göra det igen. Behoven tar ju inte slut.

8. Medierna (12). På tal om behov som inte tar slut. Medierna har inte precis haft mindre att göra än förut med att granska publicistiken i Sverige och omvärlden, med fenomen som ’fake news’ (vars innebörd plägar definieras av vad användaren själv inte accepterar som sanning), #metoo, terrordåd i Stockholm, mörkläggningar av skandaler i mediehus, propaganda i olika former och den återkommande diskussionen om balans – eller brist på – i nyhetsvärderingen av katastrofer långt bort kontra mer närliggande problem.

9. Människor och tro (10). En av de verkliga långkörarna på denna min personliga lista över lyssningsvärda saker i tillvaron. I år med ämnen som kristna mansideal, Guds syn på sex, samhällets syn på slöjor, antisemitism, dödshjälp, mellanöstern… Vänta nu, är det några nyheter här egentligen? Brännande teman har en tendens att behålla sin aktualitet i större eller mindre utsträckning, på gott och ont. Vem kunde ana det?

10. Konflikt (16). Handen på hjärtat, är det så här jag verkligen vill tillbringa lördagmorgnar, eller tiden på transporterande tåg, buss eller bil mellan koja och kneg, på en regelbunden basis? Kan inte alla bara vara snälla mot varandra? Av någon anledning är vi inte det. Och programmet har således en fortsatt funktion att fylla. Med tanke på hur ofta de lyckas undvika att vara oåterkalleligt deprimerande, har de ändå hittat ett sätt att utföra sitt kall med den äran. Ur årets skörd: Vad pågår i den mäktige saudiske kronprinsens huvud  – någon som vet? Hur mycket nazism tål demokratin? Apokalyptiska föreställningar och deras påverkan på politiken… Det har som ni vet varit ett åtminstone lagom händelsefullt år. På gott och ont, nämnde jag det?

HETASTE BUBBLARE: Creepypodden med Jack Werner, Filosofiska rummet, Gradvall, I fokus (från SO-rummet), Kulturpoddar i P1, Läsarpodden med Joel Halldorf och Patrik Hagman, P2 Dokumentär, Public Service, Språket med Emmy Rasper, Söndagsintervjun med Martin Wicklin.

 

 

Coming snart Up: 2017 års bästa podcaster på utrikiska – med all sannolikhet en något längre lista med ett antal inslag som inte fanns med i fjol…

 

Standard
Dokument runtifrån, Massmedial manipulation, Pedagogisk puff

“Kjellkritik” – ett program om källkritik

Ämnet är ständigt aktuellt. Nu mer än någonsin. Aktuellt tillskott i analysfloran av fenomenet fejkade nyheter och annat otyg är Utbildningsradions “Kjellkritik“, där programledaren Kjell Eriksson söker svar på viktiga frågor i sammanhanget. Han förhör sig om faktasamlingens fällor med folk som vet, förklarar begrepp som ‘scrollsyndromet’ med mycket mera. Första avsnittet har rubriken Skriftliga källor, vilket hittills följts av program om muntliga källor och materiella källor. Själv har jag bara hunnit med det första än så länge, men räknar med att plöja igenom de andra också så småningom. Intressant inte minst för alla som sysslar med undervisning, handledning och folkbildning. Och i princip alla andra medborgare och medmänniskor överhuvudtaget…

Programmen (och det handlar alltså om radio, för att förtydliga) finns tillgängliga på Utbildningsradions hemsida samt exempelvis via iTunes.

Standard
Aktuell reflektion, Massmedial manipulation

Allmänbildning Anno 2016: Metro utlyser Källkritikens dag

logo-sc-allmanbildning2016-copyKällkritik är något som vi tycks behöva mer än någonsin. Gratistidningen Metro har i sin nätupplaga under några år gett sig i kast med att dubbelkolla nyheter som ibland inte alls är nyheter, utan mer eller mindre uppdiktade historier som ändå har förmågan att forma vår världsuppfattning. Som om inte världen vore komplicerad nog ändå… Metros sanningssökardepartement Viralgranskaren rekommenderas. Nu har tidningen även utlyst en Källkritikens dag, närmare bestämt den 13 mars 2017. Som tydligen råkar vara dagen då Viralgranskaren fyller tre år. Bra tillfälle att poängtera och fördjupa sig i detta med var och hur vi egentligen samlar våra fakta, något som vi försökt framhäva vid den folkhögskolefilial där jag arbetat de senaste åren. Håll ögonen öppna – av flera skäl…

Mer om Källkritikens dag och andra relaterade frågor finns alltså på Metros nätsida

Standard
Aktuell analys, Pseudopedagogiska påhopp

Branded Content, Native Advertising eller bara vanlig textreklam?

Nyligen har ännu en debatt uppstått om hur nära massmedier och dess journalister kan stå näringslivsintressen och inte minst låta dem sponsra innehållet man publicerar, utan att detta innehåll påverkas i otillbörlig grad. Ett av de senaste exemplen i Sverige handlar om Svenska Dagbladet, vars reporter Carolina Neurath åker omkring i en Volvo (ja, det är ingen hemlighet vilket bilmärke det handlat om här, så jag anser mig inte göra mig skyldig till textreklam i just det här fallet) och intervjuar en av de så kallade storägarna i… Volvo. Jo, tydligen är det begreppet branded content vi ska lära oss att använda numera, förresten. Antagligen borde ha jag snappat upp det tidigare. Neurath har mött kritik från kolleger som Publicistklubbens ordförande Björn Häger och även bemött en del av det som sagts, bland annat i tidningen Journalisten. Fler stora svenska tidningar (som numera knappast bara är tidningar utan producerar även TV-material, med mera) är på väg att följa samma överlevnadsinstinkter och tillåta finansiering från företagsvärlden för specifikt innehåll och vissa fall för anställningar av reportrar inom vissa områden, ryktas det.

Ett besläktat begrepp med snarlik eller kanske rentav i grunden identisk andemening är native advertising. Åt det fenomenet (det vill säga i princip detsamma som avhandlades ovan, eller?) ägnade talkshowvärden John Oliver en engagerad och träffsäker utläggning i höstas i sitt då ganska färska veckomagasin “Last Week Tonight” på HBO. Det här är ett spännande ämne, som jag av omständigheterna nödgats reflektera över med jämna mellanrum. Som lokalreporter en gång i tiden, senare som student i medievetenskap och senast i undervisningssammanhang. Det finns ju ett naturligt samband med ämnet källkritik, som vi regelbundet återkommit till på folkhögskolan där jag nu arbetar, liksom på högstadienivå där jag var inne och vikarierade ett par år i bland annat svenska. Just Olivers osande utläggning använde jag i engelska, vill jag minnas, när den var relativt aktuell. Och nu påminns jag ju om att ämnet knappast kommer att bli inaktuellt på länge. Finns det överhuvudtaget några självklara gränser mellan oberoende journalistik, infotainment och förtäckt propaganda numera? Hur stort problem är det i så fall? Frågan blir faktiskt mer och mer komplicerad ju längre man funderar över den…

Inslaget i “Last Week Tonight” finns tillgängligt på YouTube. Det kan krävas att man ser om det ett par gånger för att uppfatta alla nyanser. Själv utformade jag en ordlista att gå igenom, samt några diskussionsfrågor – se bifogad PDF nedan.

LAST WEEK TONIGHT-native advertising-signed

Standard