Dokument runtifrån, Lingvistiska lathundar

Brittisk eller amerikansk engelska – inte alltid så självklart

Samma språk – men vissa variationer. Skillnaderna mellan brittisk och amerikansk engelska är ett ständigt aktuellt ämne, i alla fall för språkintresserade. Nyligen publicerades en artikel på temat av BBC History Extra, där rötterna till en del möjligen bekanta begrepp som soccer, diaper och candy analyseras. En del så kallade amerikanismer är kanske inte så ‘amerikanska’ som man kan tro. Och vilken form av språket är egentligen mest ‘rent’ och ursprungligt överhuvudtaget? En del uttryck som (åtminstone av britter) betraktas som mer moderna transatlantiska företeelser, förekom i själva verket redan på gamle Shakespeares tid men föll sedan bort i hans hemland för att i stället fortleva på andra sidan sjön när kolonierna började bildas där. I artikeln noteras också det där fenomenet att engelska överhuvudtaget inte är så utpräglat fonetiskt som en del andra tungomål, och att stavningen av ett ord inte alltid ger solklara ledtrådar till hur det faktiskt bör uttalas. Oavsett vilken accent eller dialekt som praktiseras. Interesting, indeed…

 

Källa: From candy to diapers: the purity of American English / James Evans, BBC History Extra, 9 augusti 2017

Advertisements
Standard
Lingvistiska lathundar

Latinet lever än – men hur?

Studier. Man blir tydligen aldrig för gammal, även om det kan kännas så. Förra året försökte jag vid sidan av obehörigt vikarierande i lärarbranschen, förbättra mina formella kunskaper i spanska på distans vid Göteborgs universitet. I paketet ingick en del allmän språkhistoria, med betoning på de latinska språken. Vad kan man lära sig av den? Med hänvisning till professor Ingmar Söhrmans bok ”Vägen från latinet” (och en del andra källor), kunde jag konstatera bland annat följande efter en av fjolårsvårens hemuppgifter…

blogbild-bro-shell

I grunden härstammar de flesta språk i vår världsdel från indoeuropeiskan, som uppstod någonstans i mindre Asien för några tusen år sedan, exakt var är ingen riktigt säker på. Det äldsta kända indoeuropeiska språket i Europa ska för övrigt vara grekiskan. Tja, de var ju först med allt vi känner till, eller hur?

Bildade romare förväntades under imperiets ljusare dagar att kunna åtminstone två språk, det vill säga latin och grekiska. Till en anständig utbildning räknades att ha tillbringat en tid i Grekland inklusive studier för en grekisk legitimerad pedagog för att uppnå värdefulla insikter i denna av romarna högt vördade kultursfär. Romarna tog i anspråk rätt mycket folk för att hålla igång verksamheten, både fältarbetare (som soldater) och skrivbordsslavar (tjänstemän). De lärde sig ofta latin i vuxen ålder för att kunna göra jobbet och tog med sig egna uttal och grammatiska inslag hemifrån. Det ledde senare till utvecklingen av de olika romanska språken, alltså spanska, italienska, franska med flera. Det som idag kallas fornfranska, -spanska och -italienska utvecklades under den period då det sammanhållna romarriket var på väg att falla sönder, men även den växande kristendomens representanters vilja att kunna kommunicera med folk överallt och sprida sitt budskap.

Latinet blev sedan det stora internationella (i den mån man kan tala om nationer) språket under romartiden och fortsatte vara det i ett tusental år i Europa till efter det imperiets fall. Politiska och religiösa samhällseliter i flera länder talade latin i tjänsten i princip fram till 1700-talet. Som språk och kulturbärare var latinet dominerande på den europeiska kontinenten (dit exempelvis inte Skandinavien räknades in) i cirka 2000 år.

blogbild-militarparad-quito

Det sägenomspunna året 1492 nedtecknades den första stilbildande grammatiken för ett modernt europeiskt språk, i Spanien av Antonio de Nebrija. Poängen var tydligen att lära ut språket till de som bodde i moriskt tidigare dominerade delarna av landet och som inte behärskade spanskan. Annars finns tydligen texter på det som kallas fornspanska bevarade från tiden kring 700-900-talet e Kr. Och de äldsta dokumenterade texterna på spanska ska vara två klosterproducerade handskrifter, Glosas emilianses och Glosas silenses från 900-talet.

Kodväxling uppstår när man blandar språk under pågående konversation eller i en skriven text. Inom språksociologin definierad som tvåspråkiga eller bidialektala personers växelvisa användande av mer än ett språk eller mer än en språkvarietet under ett och samma samtal.

Ord som upptagits i spanskan från olika indianspråk klassas som substratord, eftersom de betraktades som inslag från en marginaliserad och underkuvad kultur. När de sedan rörde sig även till andra språk, gjorde de det via spanskan som sågs som likvärdig av de omgivande kulturer och språkgrupper där orden då togs in. De fick då status som adstratord. Just det, det finns hierarkier i allt här i världen. Tre indianspråk i Latinamerika har faktiskt officiell status vid sidan av spanskan: quechua i Bolivia och Peru (besläktat med quichua i Ecuador som också är utbrett använt fortfarande). Vidare aymara i Bolivia och guaraní i Paraguay. Det sistnämnda har den starkaste ställningen sett i relation till de andra i sina territorier. Officiellt i alla fall, antar jag… Ett så kallat substratord som tagit sig in i det svenska språket är tjej, som härrör från romani.

Språkvetare tenderar att dela upp de romanska språken i en västlig och en östlig kategori. Till de förstnämnda hör stora mäktiga tungomål som spanska, portugisiska och franska, men även mindre vanligt förekommande som räto-romanska (talas mest i Schweiz av en liten minoritet motsvarande ungefär invånarantalet i Skövde), franco-provensalska, galiciska, sardiska (som inte verkar vara så levande numer, om jag förstår rätt), liksom occitanska och katalanska. Till de östliga räknas rumänska, italienska och dalmatiska. Det bygger man på saker som användningen av -s i plural (från latinets ackusativ, i de västliga varianterna) respektive -i de östliga.

Devil in the details? Eller är de små finstilta sakerna nyckeln till verklig visdom? Begreppet fonem står i alla fall för ett språks minsta betydelseskiljande enhet. De kan vara viktiga för att förstå hur språket har utvecklats. Det är ett språkljud som är distinktivt och används i språkets ljudsystem för att skilja olika betydelser åt.  Assimilation i fonetiska sammanhang handlar om hur ljuden i ett språk påverkar och anpassas till varandra, som när de ‘ligger intill’ varandra i orden (kontaktassimilation) eller fjärrassimilation när de inte gränsar till varandra.  Exempel är bland annat nasalisering (ljud smälter ihop) och progressiv assimilation (påverkan från föregående språkljud). Regressiv tonassimilation är vanlig i romanska språk och betyder att konsonantljud anpassas till det som kommer närmast efter, alltså den senare konsonanten styr den föregående. I de germanska språken fungerar det ofta tvärtom.

Snillen spekulerar om att de morer som intog Spanien ofta var berber med begränsade grammatiska kunskaper om arabiskan och därför uttalade fraser med den bestämda artikeln a eller al framför substantivet, som ett sammanhängande ord. Däremot var det substantivet utan artikel som fastnade i det italienska språket. Ett exempel skulle alltså vara det arabiska sukkar, i spanska azúcar och italienska zucchero. Och på svenska socker. Dock, alla snillen spekulerar sig inte fram till exakt samma slutsats i frågan om varför spanjorerna lade till ett ”a” i början, har jag förstått. Än ser vi allt som i en dunkel spegelbild.

Men för att avsluta på en söt not, så stannar vi väl där för den här gången…

blogbild-arabiska-mur

Obs! Detta är en aningen uppdaterad version av en text som tidigare publicerats på Fair Slave Trade.

Standard