Dokument runtifrån, Utrikiska utbyten

TexMex Times 2017: Kulturcenter och kommande konsulat i Matamoros

Notera: Tidigare publicerat på yemenity2010, där fler texter finns (och kommer att finnas) om diverse företeelser i norra Mexiko och södra Texas.

– Nej, det går inte att komma in just nu. Vi har problem med elektriciteten.

Det kanske var något mer som ställde till det för oss. Jag kommer inte ihåg alla detaljerna. Det vi (jag och min fru Emilia) tänkte besöka var ett museum för modern konst i Matamoros. Det finns faktiskt ett och annat museum i den här staden. Men hittills har vi haft otur eller dålig timing vad gäller öppettider och eventuella förhinder för att se vad de härbärgerar för hemligheter.

Det här museet är beläget nära gränsen till USA. Där finns också Imaculta, ett kulturcenter där vi istället klev in, på vinst och förlust. På nedre planet fanns då en tillfällig utställning med teckningar gjorda av skolelever. Alla teckningar hade en sak gemensamt: de följde ett mönster med hjul, kanske inspirerat av Mayakalendern eller något annat historiskt. Motiven och stilarterna inom den formen varierade däremot kraftigt. Och många av verken var ganska imponerande. När det gäller åldrarna på konstnärerna är vi inte riktigt säkra, men det kanske handlade om framför allt barn i lågstadie- och mellanstadieåldern. Och under de förutsättningarna visar många av dem otvetydig talang.

På övervåningen finns ett mindre bibliotek. Jag vet inte precis hur många allmänna bibliotek som finns i Matamoros, men jag tror inte de är så många. Vi tillbringade i alla fall en stund där inne och hittade en del material om stadens historia. Bland annat vet jag nu att staden under en kort period på 1870-talet var provinshuvudstad för Tamaulipas. Någon stark personlighet i staden såg till att det blev så, men efter dennes död återvände huvudstadsansvaret till Victoria några timmar söderut, där det stannat sedan dess.

Utanför kulturhuset finns ett antal parkbänkar med konstnärliga motiv alternativt visdomsord eller olika former av aforismer och humor som bonus. Har ni hört klassikern ’En kvinna utan man är som en fisk utan cykel’? Det är tydligen en universellt förekommande devis. Granne med det här huset är ett annat museum tillägnat den lokala storheten Rigo Tovar. En sångare som en gång i tiden satte staden på kartan i Mexiko genom sina musikaliska hyllningar.

På på en annan tomt intill pågår ett bygge som verkar ha en del tid kvar för att färdigställas. Ryktesvis är det ett nytt amerikanskt konsulat som ska husera där i framtiden. Och på sedvanligt amerikanskt manér är det ett omfattande projekt. Deras diplomatiska installationer, var de än anläggs, tenderar att ta plats. I det här fallet ungefär ett kvarter nära gränsen på den mexikanska sidan. Exakt när det planeras vara färdigt? Ja, det är en av de där detaljerna jag glömde kolla, eller som det helt enkelt inte finns något svar på ännu. Oavsett när, så påverkar hela bygget karaktären och atmosfären i närområdet. Nästa gång vi kommer hit kanske allt står klart och inte bara består av byggnadsställningar och andra attiraljer som i de flesta fall är fördolda för oss utomstående. Fotoförbud gäller längs med större delen av den mur som omgärdar det kommande konsulatet. Säkerheten framför allt. Eller vad som nu är huvudskälet.

Fortsättning följer – nästa år i Matamoros?

 

 

 

BILDER, uppifrån och ner: Väldekorerad exteriör från kulturhuset Imaculta i Matamoros; Centrets logotyp vid ingången; Emilia med en historisk skrift i kulturhusets bibliotek; Bänk med budskap i parken utanför kulturcentret; Bilder av barn från utställning inne i centret. 

Advertisements
Standard
Dokument runtifrån, Pedagogisk puff, Utrikiska utbyten

Terapeutiska texter om TexMexland

Semester. Sedan dö… En smula. Sant? I dag innebär i alla fall första dagen på arbetet efter sommarens semester för min del. En dryg månads ledighet som den här gången tillbringades främst i min hustrus hemland Mexiko, men även till viss del i USA. Det handlar om nordöstraste Mexiko och sydöstligaste Texas, för att vara något mer precis. Om detta har jag börjat publicera några inlägg på yemenity2010, som jag en gång startade för att förmedla upplevelser och nyvunna erfarenheter från ett projektarbete i mellanöstern. Det ska bli fler texter om TexMexland den närmaste tiden, framförallt på redan nämnda blogg, men kanske kommer något material därifrån att kunna kategoriseras in under den löst definierade pedagogiska inriktning Schemabrytande chockterapi är tänkt att hålla. Den som läser får se.

Standard
Cineastiska seanser, Dokument runtifrån, Utrikiska utbyten

Social grundkurs: Sverige kontra Mexiko

Vad är de viktigaste skillnaderna mellan svenskar och mexikaner? Här är några punkter som betas av i en cirka fem minuter lång YouTube-video, som jag just i dag, av ett socialt medium med viss genomslagskraft, blev påmind om att jag delat för ett år sedan. Så, jag delade den helt enkelt igen, i samma medium. Och här. Bara för att. En anledning är möjligen att jag själv är gift med en mexikanska. Men en del av kulturkoderna kan gå igen även vid andra internationella jämförelser.

Hur hälsar man? Hur nära andra personer ska man egentligen hålla sig rent fysiskt – och hur mycket fysisk kontakt är överhuvudtaget ansedd som normalt? Skor av eller på inomhus – och hur förhåller sig de oskrivna reglerna till synen på inhyrd städhjälp? Ska man hälsa på halvbekanta på gatan – eller undvika dem så långt det går? Några av de viktiga existentiella frågorna som dryftas. Aningen tillspetsat, men inte helt osanningsenligt. Enjoy. 

Standard
Lingvistiska lathundar, Utrikiska utbyten

Sjukt svåruttalat ord – eller?

Vilket är egentligen det mest svåruttalade ordet i svenska språket, särskilt för dem som inte är uppväxta med just svenska som sitt första tungomål sedan födseln (vilket de flesta av jordens medborgare trots allt inte är)? Tja, själv har jag ibland roat mig med att försöka få icke-svenskar jag träffat, exempelvis i Mellanöstern och Latinamerika, att försöka uttala ordet “sjuksköterska”. Bara för att, ni vet. Det är ju ett underbart stycke bokstäver i akrobatiskt strukturerad kombination, särskilt om man inte har naturliga djupt inträngande sje-ljud i sitt eget modersmål. Något som, säg, spansk- och arabisktalande personer faktiskt har, men ändå… Det är en utmaning, något man kan använda som isbrytare i internationella sammanhang, åtminstone om folk har självdistans och inte är rädda för att snubbla över andras mystiska vokabulär. Och varför skulle det vara så farligt?

Nu är jag helt uppenbart inte ensam om att vilja utsätta andra medmänniskor för just det här lilla ordet, en övning som nu dokumenterats av The Local, en publikation som finns i olika upplagor på nätet och främst fokuserar på att presentera de senaste nyheterna från antingen Sverige eller annat europeiskt land där tidningen har medarbetare på plats – på engelska. Så, spana in hur utländska turister i Stockholm ger sig på att praktisera vår benämning för en av samhällets stöttepelare till yrkesgrupper. Och fundera på saker som, vilket är det absolut mest invecklade ordet att uttala du känner till på engelska, spanska, franska, arabiska, kinesiska eller något annat språk du anser dig ha vissa grundkunskaper eller mer i.

Källa: “Can you get your tongue around Sweden’s nurse?” /The Local Sweden, 21 maj 2015

Standard
Åtråvärda återblickar, Utrikiska utbyten

Återblick på omvälvande dagar i Ecuador

“Landet har laddat upp för en riktig konfrontation under några månader, minst. Jag kryssar mellan kanalerna på TV:n, som varit påslagen betydligt oftare de senaste dagarna än den vanligtvis är på en hel månad. Direktsändningar från området kring kongressen och presidentpalatset avlöser varann, när det inte görs avstickare till rapporterna om den nyvalde påven , eller tvåloperor, eller reklaminslag om hudkrämer och barnschampoo…”

Man lära sig mycket av många saker. Inte minst annorlunda erfarenheter i andra länder och kulturer. Som statskupper. Eller vad det nu egentligen var som  hände i Ecuador, våren 2005, alltså för nästan exakt 10 år sedan då jag bodde och arbetade i huvudstaden Quito. Nu har jag dammat av ett gammalt nyhetsbrev jag skickade ut under den tiden och serverar på bloggen Yemenity2010 ihop med några bilder från demonstrationer och annat som pågick under några livliga veckor i den mångsidiga och på många sätt charmiga metropolen i Anderna. Snart kommer uppföljaren med upplösningen av den politiska turbulensen i landet, som just då styrdes av före detta yrkesmilitären Lucio Gutiérrez. Stay tuned.

 

Hänvisning till: “Andinsk ankomst: Undantagstillstånd i Quito, våren 2005” / Yemenity2010

Standard
Aktuell reflektion, Utrikiska utbyten

Världens fattigaste städer – var finns de?

Rikedom i naturresurser översätts inte automatiskt i välstånd för befolkningen på plats. Det visste vi redan. Om inte annat påminner The Guardian om det i sin komprimerade granskning av världens fattigaste städer. Av vilka de flesta verkar höra hemma på den afrikanska kontinenten. Traditionellt, påpekar artikelförfattaren Nick Compton, har den värsta fattigdomen i världen huserat på landsbygden, men i och med den ökade urbaniseringen flyttar fattigdomen med dit. Särskilt i Afrika söder om Sahara.

Hur man definierar ämnet och sammanställer data som visar hur var den materiella välfärden manifesterar sig mest, är lite komplicerat. FN, Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF) är några av de globala institutioner som ägnar sig åt det. Ett av alla sätt är att räkna ut hur många invånare i ett land eller en plats som lever (eller snarare överlever) på mindre än 1,25 dollar om dagen. Enligt IMF är Demokratiska republiken Kongo (alltså det stora Kongo) då värst ute, med konkurrens (om uttrycket tillåts) av Zimbabwe, Eritrea, Liberia och Burundi.

FN lanserade dock för några år sedan någonting kallat City Prosperity Index, vilken tar hänsyn till fler faktorer såsom produktivitet, livskvalitet, infrastruktur, jämlikhet med mera. En del stora städer rör sig uppåt och ser förbättringar (som Addis Abbeba i Etiopien och Dakar i Senegal) medan Zimbabwes huvudstad Harare är ett nedslående exempel på motsatsen. Där går det utför och slummen växer. Zambia är rikt på mineraler, men huvudstaden är den femte fattigaste i världen. Medellivslängden är 56 år.

Värst är det kanske ändå i västra Afrika. Där har flera svåra konflikter på senare år förvärrat situationen, som i Niger, Mali och Guinea. Och Liberia, vars huvudstad Monrovia kallas världens fattigaste av FN. Inbördeskrigen på 1990-talet har satt spår och infrastrukturen är ihålig. Systemen för vatten, el, transporter och hälsovård är alla bristfälliga. Kloaksystemen rämnar med jämna mellanrum och till råga på allt kom den dödliga sjukdomen ebola tillbaka förra året. Resurser finns i form av guld- och diamantfyndigheter, men inkomsterna från det kommer sällan den vanliga befolkningen till del.

Afrika är en stor kontinent, avslutar The Guardian, och det finns lika många berättelser om ökande välstånd i den världsdelen, men i och med de kraftigt växande städerna är det viktigt att vara uppmärksam på just fattigdomen i dem.

Källa: ”Which is the poorest city in the world?” (Nick Compton, The Guardian 12 mars 2015)

Standard
Åtråvärda återblickar, Reflektion, Utrikiska utbyten

Jemena reflektioner i repris

Igår var det exakt fem år sedan. Jag landade i huvudstaden Sana’a natten till nyårsafton, för att på förmiddagen flyga vidare till Taiz där jag sedan tillbringade ett år med ett projektarbete, anställd av organisationen PMU-Interlife, med Sida-slantar inblandade. Diverse kurser, en rudimentär caféverksamhet och ett eller annat litet evenemang kom sedan att ingå i arbetsuppgifterna, som utformades genom improvisation och överläggningar med staben på plats. Det var, i sanning, ett spännande och omvälvande år som kanske blivit ännu mer intressant i efterhand genom den turbulenta och svårförutsägbara utveckling som skett i mellanöstern och däribland Jemen. För det är det landet det handlar om.

Första intrycken på en plats är alltid värda att komma ihåg. Skriv ner dem! Det fick vi lära oss av en gästföreläsare på en journalistutbildning jag genomgick på  folkhögskola i början av 1990-talet. Så det gjorde jag. Och de finns fortfarande tillgängliga. Det allra första, levererat nyårsdagen 2010, har väl mest kuriosavärde. Men det var trots allt det första, snabba intrycket som jag plitade ner och publicerade utan närmare eftertanke. Ett av de påföljande handlar om strömmens vara eller inte vara. Det vill säga elektriciteten som gärna kom och gick på platsen. Men vi hade trots allt en generator som reservalternativ. Matvanor, menyer och hur det kan gå till när man blir hembjuden till en jemenitisk familj, var ämnet för ett annat inlägg den första månaden i landet. Liksom svårigheterna i att orientera sig i en tätbefolkad och aldrig tystnande stad som Taiz, där få av gatorna har några riktiga namn att tala om och där ett labilt lokalsinne (som mitt eget) är ett handikapp som måste övervinnas.

Those were the days… Och bara början på ett – i alla fall för min egen del – extremt lärorikt år på jorden.

Standard