Didaktisk dramatik, Experimentell ecklesiastik, Talande toner

Seriös norsk parodi som pedagogiskt redskap

Kölden är svår i Norge. Låtom oss skicka några element till de stackarna och sälja in hela kampanjen med en sång! Amen brothers and sisters! Jo, det var utgångspunkten för en aningen satirisk musikvideo, släppt för några år sedan på initiativ av en, just det, norsk biståndsorganisation. Tilltaget fick en del uppmärksamhet och gav chansen för upphovsfolket att förklara sitt syfte med sången och den snötäckta eländesskildringen av – från svenskt perspektiv – vår egen västra granne.

Alldeles nyligen använde jag videon som material på en lektion i engelska på den allmänna kursen vid den folkhögskolefilial där jag arbetat det senaste halvtandra året (eller hur säger man halvtannat, det vill säga ett och ett halvt, i bestämd form?). Först som underlag för en diskussion om vad sången och videon egentligen vill säga, vilket kanske blir mest intressant om få eller ingen av deltagarna har sett den förut. Som uppföljning fick de höra en intervju från amerikanska NPR med Erik Evans, en av de inblandade i projektet. Evans representerar SAIH (Studentenes og Akademikernes Internasjonale Hjelpefond) som sysslar med biståndsfrågor och opinionsbildning kring internationella frågor.

Hur slog det ut? Ja, videon verkade uppskattas i stort, även om tolkningarna av dess innebörd varierade. En detalj i sammanhanget är ju att många av oss som kommer ihåg Band Aid, USA For Africa och Live Aid gärna får de förväntade associationerna dit direkt. Men det är trots allt 30 år sedan nu. De flesta studerande var inte ens födda då, eller för unga för att komma ihåg det, även om de både hyllade och kritiserade projektens idag ikoniska status gjort att många yngre ändå känner till dem, åtminstone vagt. Liknande satsningar har ju förekommit senare också, men medieklimatet är annorlunda och att få samma monumentala genomslag idag som Bob Geldof et al åstadkom 1985, det är idag mycket svårare och mer sällsynt förekommande.

Instruktionerna jag delade ut för ändamålet kan ses i en pdf längst ner här, efter videon och några andra relevanta länkar. Arbetet med att besvara mina frågor i anslutning till intervjun (som även finns i utskriven form som komplement på NPR:s hemsida) pågår fortfarande. Återkommer eventuellt i ärendet…

Intervju med Erik Evans på NPR (inklusive ljudfil och utskrift av samtalet). 

SAIH har hemsidor både på norska och engelska

AFRICA FOR NORWAY-questions and more

Advertisements
Standard
Aktuell reflektion, Utrikiska utbyten

Världens fattigaste städer – var finns de?

Rikedom i naturresurser översätts inte automatiskt i välstånd för befolkningen på plats. Det visste vi redan. Om inte annat påminner The Guardian om det i sin komprimerade granskning av världens fattigaste städer. Av vilka de flesta verkar höra hemma på den afrikanska kontinenten. Traditionellt, påpekar artikelförfattaren Nick Compton, har den värsta fattigdomen i världen huserat på landsbygden, men i och med den ökade urbaniseringen flyttar fattigdomen med dit. Särskilt i Afrika söder om Sahara.

Hur man definierar ämnet och sammanställer data som visar hur var den materiella välfärden manifesterar sig mest, är lite komplicerat. FN, Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF) är några av de globala institutioner som ägnar sig åt det. Ett av alla sätt är att räkna ut hur många invånare i ett land eller en plats som lever (eller snarare överlever) på mindre än 1,25 dollar om dagen. Enligt IMF är Demokratiska republiken Kongo (alltså det stora Kongo) då värst ute, med konkurrens (om uttrycket tillåts) av Zimbabwe, Eritrea, Liberia och Burundi.

FN lanserade dock för några år sedan någonting kallat City Prosperity Index, vilken tar hänsyn till fler faktorer såsom produktivitet, livskvalitet, infrastruktur, jämlikhet med mera. En del stora städer rör sig uppåt och ser förbättringar (som Addis Abbeba i Etiopien och Dakar i Senegal) medan Zimbabwes huvudstad Harare är ett nedslående exempel på motsatsen. Där går det utför och slummen växer. Zambia är rikt på mineraler, men huvudstaden är den femte fattigaste i världen. Medellivslängden är 56 år.

Värst är det kanske ändå i västra Afrika. Där har flera svåra konflikter på senare år förvärrat situationen, som i Niger, Mali och Guinea. Och Liberia, vars huvudstad Monrovia kallas världens fattigaste av FN. Inbördeskrigen på 1990-talet har satt spår och infrastrukturen är ihålig. Systemen för vatten, el, transporter och hälsovård är alla bristfälliga. Kloaksystemen rämnar med jämna mellanrum och till råga på allt kom den dödliga sjukdomen ebola tillbaka förra året. Resurser finns i form av guld- och diamantfyndigheter, men inkomsterna från det kommer sällan den vanliga befolkningen till del.

Afrika är en stor kontinent, avslutar The Guardian, och det finns lika många berättelser om ökande välstånd i den världsdelen, men i och med de kraftigt växande städerna är det viktigt att vara uppmärksam på just fattigdomen i dem.

Källa: ”Which is the poorest city in the world?” (Nick Compton, The Guardian 12 mars 2015)

Standard