Didaktisk dramatik

”Apatiska för nybörjare” – samhällstillvänd teater på Skara skolscen

Ämnet var hett stoff i samhällsdebatten för några år sedan. Det orsakade en utredning, en reportagebok och så småningom en pjäs. Nu har den satts upp i Skara under en begränsad tid av studenterna på stadens skolscen. Hur blev resultatet? Ja, en allt annat än apatisk eftermiddag, titeln till trots.

I våras framfördes ”Love and Information”  på samma scen, av en ensemble från teaterutbildningen i Skara där eleverna kommer från i princip hela Sverige. Då var temat kommunikation i den (post)moderna världen, skildrat med ganska mycket humor, i olika fragmentariska bitar med en röd tråd i form av just den kommunikativa tråden mellan människor idag.

Humorn dominerar inte direkt i ”Apatiska för nybörjare”, men den finns där i ett par scener, och författaren Jonas Hassen Khemiris sinne för absurditeter är bekant för dem som läst eller sett något av honom. På kursen i Mariestad där jag arbetar för närvarande, har vi tidigare använt ”Jag ringer mina bröder” som kurslitteratur, en berättelse i flera lager om utanförskap i samhället, återgiven från ett subjektivt perspektiv som lämnar utrymme för flera möjliga tolkningar. Han arbetar så, Khemiri, och kräver en viss uppmärksamhet för att inte de finstilta detaljerna ska gå en förbi. Det finns också en tydlig medvetenhet om att han skapar drama, fiktion som han själv kommenterar inom själva verket, det verk han skapat.

Förvirrande? Kan det vara. Vilken är ingången i storyn? Vem är vem? Jag har inte sett det här stycket spelas upp förut och vet därför inte säkert vad som lagts till och dragits ifrån originaltexten, eller hur mycket av metakommentarerna som finns där från början, alltså de tydliga hänvisningar, uttalade repliker om att vi ser en pjäs som bygger på verkliga dokument, blandade med fiktionaliserade punkter och kreativ frihet, spekulationer och erkänt vinklade skildringar av en inte så avlägsen tid i svensk nutidshistoria.

Utgångspunkten är de fall av apatiska flyktingbarn som debatterades i vårt land i mitten av 00-talet, föranledde en statlig utredning och gav upphov till begreppet uppgivenhetssyndrom. Ämnet blev bok av Gellert Tamas och sedan alltså pjäsifierat av Khemiri. Uppsättningen har tidigare framförts av Riksteatern på olika platser i landet de senaste åren. När ämnet kommer upp med jämna mellanrum inser jag att mycket av den debatten måste ha gått mig förbi, men inser efter korta efterforskningar att den delvis tilldrog sig under ett par år när jag inte bodde i Sverige utan följde samhällsdebatten här på avstånd, mer oregelbundet.

Avstånd är inte riktigt ordet för uppsättningen på Skara skolscen. Lokalen är i sig ganska liten och som publik befinner man sig i akut närhet av scenen, som inte är upphöjd utan snarare nedsänkt i förhållande till de flesta i sagda publik. Scenografin är skenbart enkel, men innehåller en del uppfinningsrika inslag och låter skådespelarna klättra omkring i uppmonterade trappor eller ställningar för att skapa mer visuell dynamik med små medel.

Tolv avgångselever från utbildningen i Skara framträder i sammanlagt 34 roller i ett drama som enligt deras egen hemsida ”söker svar hos familjer, tjänstemän och politiker i denna raffinerade viskningslek där ingen vill känna skuld men alla för vidare rykten och myter som blir till sanningar och psykologiska självförsvar. Vår samtid avslöjas med både värme, sorg, humor och ilska”.

Lyckas de leva upp till dessa lovande rader? Ja, till stor del. Agerandet är inlevelsefullt och de unga dramastudenterna kastar sig snabbt och effektivt mellan skiftande stämningslägen och uttryck i sina respektive roller. Intrigen är som kanske redan antytts inte så rak och lättfångad i sig, utan berättandet har mer splittrade former och utmanar publikens förväntningar. Kan det vara för självmedvetet och stiliserat i och med de nedbrytningar av fjärde väggen som sker regelbundet och där skådespelarna påminner oss om att de spelar en roll? Kanske. Författare, regissör et al utsätter sig glatt för risken att verka för pretentiösa, men de klarar balansgången bra i stort sett. Vad är sanning, lögn, fakta, myter – och vad exakt är en myt förresten? Det är fråga som i sig kan vara värd att påminna om. Det finns inte bara ett enkelt svar på den semantiska frågan.

Fungerar det i skolsammanhang? Ja, i det här fallet, med vuxenstuderande i varierande åldrar från folkhögskolesammanhang är det utmärkt som underlag för att granska och diskutera aktuella samhällsfrågor. På gymnasienivå borde det också kunna slå väl ut och provocera på ett konstruktivt sätt. Högstadieskolor och neråt i åldrarna är knappast den optimala målgruppen, med tanke på den experimentella formen och en del kraftfulla dramaturgiska grepp. Möjligen årskurs nio. Ämnet är visserligen barn som drabbats av total håglöshet och ofta ren katatoni, men frågorna riktar sig till det ’vuxna’ samhället i första hand. Och där finns tydligen många olika svar att tillgå…

 

Basfakta: ”Apatiska för nybörjare”, en pjäs av Jonas Hassen Khemiri byggd på boken ”De apatiska” (2009) av Gellert Tamas. Regi: Clas Malmborg. I rollerna: Andreas Bertholdsson, Emanuel Blom, Cecilia Bos, Jakob Degerfeldt, Andreas Ferrada-Noli, Sofia Henningsson, Marie Hässler, Hanna Lönnqvist, Johannes Mogren, Jennifer Olsson, Sabina Rydberg, Natalia Ulfsdotter Karlström. Plats: Skara skolscen, Skara. Datum: 17 november 2014.

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s